När smått fantastiska Sixes and sevens kom insåg jag att nästa skiva kommer Adam Green inte att kunna göra samma grej, inte på samma sätt i alla fall. Det borde vara omöjligt att explodera än en gång i sådana otvungna, avväpnande melodier och infall, med en sån uppenbar kärlek till musikhistorien. Allt rymdes på den skivan, från soul, rock, pop till spoken word och en härlig gitarrduett i direktstigande led från hans gamla duo Moldy Peaches ”Anyone but you” (ja, den där junolåten). Det borde inte vara möjligt med en sån kreativ käftsmäll än gång till, om inte albumet skulle dröja ett antal år såklart.
Att det är en annan ton på Minor Love känns därför självklart. Den sägs vara en skilsmässoskiva men jag försöker att inte lyssna efter tecken på det, eftersom det är väldigt svårt att urskilja en större melankoli här. Det är snarare samma gatusmarta texter och influenser från hela rockhistorien innan 1980, särskilt Lou Reed men också Leonard Cohen (i fina ”Boss inside”) och Velvet Underground gör sig ständigt påminda. Att Adam Green skulle ha spelat alla instrument själv är imponerande, inte minst för att det låter så oerhört mycket som det gjort förut. Låtarna, som som vanligt aldrig överstiger tre minuter, har samma sköna shuffle-tempon och varierande arrangemang.
Nej pressreleaser kan ofta förvilla en. Däremot är det tydligt att han försökt tona ner de mest knasiga inslagen, de konstiga infallen, de obscena texterna och den arroganta hipster-imagen (förutom på det fula omslaget). En jämnhet är tydlig, men det kommer med priset att det är lätt att bli uttråkad. Melodierna går oftast runt runt, utan tydliga refränger och Adams behagligt monotona röst gör att jag kommer på mig själv med att tänka på annat ganska ofta, för att ibland reagera på en snygg basslinga, ett schysst groove (i Lockout blir jag osäker på om det inte är Beck på funkhumör som jag lyssnar på) eller en smart one-liner. Jag hittar ingen riktig öppning, annat än i vissa låtar som ovan nämnda Lockout eller Castles and Tassels. Det är på för få ställen som jag verkligen reagerar.
Minor Love är säkert en skiva som växer men jag hade önskat mig mer öppningar, roligare melodier och den där allt är möjligt-atmosfären som Adam Green är bäst på att skapa. Dock ser jag den som en utmaning, att leta rätt på texthäftet och se om de utlovade deppiga texterna kan ge mig någonting. Det känns ändå bra med någonting att lyssna in mig på under 2010.
Nöjesguiden är inte imponerade.
Contactmusic går mer på min nja-linje. ”By all accounts, he is an interesting fellow and this comes across in the record.”
