Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Baseballs på Göta Källare

by

baseballs1

Det var en salig blandning människor som på onsdagskvällen samlades på Göta Källare för att se The Baseballs premiärspelning i Sverige. Från femtiotalsklädda rockabillytjejer till raggar-morfar med chevan. Från hela landet hade folk rest för att se de tre tyska killarna som framför moderna hits och gör om dem i femtiotalsversioner.

Och det svängde bra. Bäst i upp-tempolåtar när grabbarna körde kända hits som Rhiannas Umbrella, Beyonces Crazy in Love och Pussycat Dolls Don’t Cha. Även Kate Perrys Hot’n Cold fungerade mycket bra ifemtiotalstappning och en höjdpunkt var när de körde Coldplays Viva la vida som var nästan omgjord till oigenkännlighet.

Konserten tappar dock lite fart i balladerna. Robbie Williams Angels blir till allsång men inte på grund av The Baseballs, utan för att samtliga tjejer i publiken kan texten utantill.

Sam, Digger och Basti är tighta, samspelta och väldigt duktiga vokalister men känslan av femtiotalsfest förtas lite när det är så uppenbart att bandet är ett konceptband, endast skapat för att tjäna pengar. Killarna har inte en enda synlig tatuering och de rutiga skjortorna ser ut att vara köpta på Dressman.

Det känns som de är medvetna om att de framstår som en liten plastig rockabillyversion på valfritt boyband så mot slutet tar de över instrumenten från bakgrundsmusikerna och visar att de visst kan spela några bastoner, dra några ackord och plinka lite på pianot. Jag blir dock inte särskilt imponerad.

Debutplattan The Strike ligger på topplistorna runt om Europa men frågan är hur länge konceptet håller. Jag gissar max ett album till. Sen är karriären över. Det går inte att dra sig fram utan egna hitlåtar, hur svängigt det än må vara.

Text och bild:
Petra Jankov Picha
@petrajankov
www.enannansida.se

baseballs2

Relaterat:
Recension av albumet i SVD och i HBL.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor

by

hurjaglardemigaalskaminavarstakanslor
Våra värsta känslor, det som vi knappt vill erkänna för oss själva att vi känner, för att vi skäms, känner skam och skuld, för att de gör ont – de kan bli början till att vi hittar något bra.

I boken ”Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor” skriver Inger Edelfeldt om att värstakänslorna kan ses som en gåva, som ger ny livsmening, energi, tillit och glädje, istället för att förlama och bromsa upp.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär men också diplomerad Zen Coach. Hon är starkt engagerad i zen. Från sin barndom har hon haft jobbiga känslor som gjort att hon mått psykiskt dåligt och för att ta itu med detta har hon prövat olika terapier, från psykoterapeutiska samtal till frigöraande dans, TM, gestaltterapi och Zen Coaching.

Hon berättar mycket öppet och som jag upplever oerhört ärligt om sin terapeutiska livsresa. Vissa delar av det hon berättar är så öppet och personligt att jag kan känna att jag tjuvkikar i någons inre. Det är starkt att vara så öppen.

Inger Edelfeldt beskriver Zen Coachning som en metod eller en väg där man lär sig att se på sina värsta känslor, genom att erkänna dem förlorar de sin förgörande kraft:

Istället för att vi låter oss hindras kan acceptansen av de autentiska behov vi finner bakom känslorna leda till medvetenhet, förvandling och närvaro.

Obehagkänslorna, ångesten, ilskan, övergivenhetskänslan, aggresivitet, lust att slå – alla känslor kommer av någon orsak, något vi är rädda för, eller oroliga för, kommer av någon längtan. Kanske för att vi vill bli accepterade, sedda, älskade, omtyckta. Genom att våga se det kan vi acceptera våra egna ”värsta känslor” och kanske avväpna dem.

Zen Coachning handlar också om en väg till att sluta de världen dualistiskt: allt är inte svart eller vitt, ont eller gott. De värsta känslorna behöver inte vara det värsta.

Det var en fascinerande bok att läsa som givetvis satte igång mina egna tankar. Edelfeldt är ödmjuk och påpekar flera gånger att även om hon upplevt någon terapi som inte så bra, kan den vara bra för andra. Hon anser sig inte sitta inne med någon yttersta sanning. Ibland kan jag bli lite irriterad på alltför ödmjuk attityd. Det var en person som sade det till mig en gång: att det kan bli otydligt att säga: det kan vara si och det kan vara så.

När jag läst boken kände jag en viss övermättnad över fokusering på tekniker för att må bra psykiskt. Är det ett tecken på västvärldens egofixering att medan människor lever i spillror i Haiti och slåss om mat, går vi omkring och ömkar våra trasiga psyken? Ett bra svar för varför också en samhällsengagerad människor som bryr sig om världens problem visst har rätt att ägna sig åt att vårda sitt psyke tycker jag Inger Edelfeldt formulerat i sitt avslutande stycke i boken:

”Men hur kom Hitler till makten?”
Är det verkligen Hitler som är Hitler – är det inte alla de människor som röstade på honom, tog honom till makten och lät honom förbli där? Är det inte de (vi) som är ”Hitler”? Skulle ett samhälle av mer pacifistiskt uppfostrade människor verkligen ha hjälpt en Hitler till makten?
Är det inte där vi ska börja – med att uppfostra våra barn till tillit och empati istället för att lära dem att kring är oundvikligt.

En annan sak som jag tycker kom fram väldigt bra i boken är hur många terapeuter och läkare förvärras situationen för den som söker deras hjälp genom att direkt dela in situationen till att det är någon som ska hjälpa någon annan. Att läkaren/terapeuten ser sig själv som övermänniska och den som söker hjälp som mindervärdig – och därför inte ser den förmåga till läkning som finns i varje individ. Att läkaren/terapeuten tar på sig rollen som den som är i överläge och den hjälpsökande till en människa i underläge. Zen Coachning, om jag uppfattat boken rätt, är en metod där människorna får stöd av frågor att se sig själva och hitta sin väg.

Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag Optimal Förlag
ISBN 917241183X
ISBN-13 9789172411838


Djufmary har också recenserat boken.
Chang Weng har berättar om boken.
Intervju i DN med författaren, Inger Edelfeldt.
Artikel i SVD om boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Beckets "Ur ett övergivet arbete" – på Dramaten – befriande mörkt

by

urettovergivet1
En man som närmar sig 90 rör sig sakta på en scen, bär med sig en sådan där trätrappa eller stegpall med två steg på som målare har för att nå upp till taken när de målar inomhus. Den lilla stegpallen ställer han ifrån sig då och då eller sätter sig på ibland, till synes lika ostrukturerat som hans tankar. Han berättar mumlande om minnen ur sitt liv och säger att han inte är rädd för döden. Det enda han ångrar är att han föddes.

Ett av citaten från föreställningen är kanske en sammanfattning: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”

Avskalat och mörkt, existensialism möter det absrurda – det är Becket. Alltid mörkt – men ändå inte tröstlöst eller deprimerande, fast det inte finns något hopp om något, egentligen.

Ingvar Kjellson som fyller 87 i maj 2010 ger en monolog på en timme på Lejonkulans scen på Dramaten när han tolkar Samuel Beckets prosatext ”Ur ett övergivet arbete”. Kjellson är monologen, det är som om Becket skrivit texten med tanke på att Ingvar Kjellson skulle framföra den när han är 87 år. Fast det inser jag ju att han inte har. Becket dog ju visserligen 1989 och kan ha sett Ingvar Kjellson på scen. Jag vet inte när Becket skrev ”Ur ett övergivet arbete”, men de flesta av sina kortprosa-texter skrev han under 1930-talet.

Becket, irländaren och fransmannen, föddes i Dublin 1906 och flyttade till Paris permanent 1937. Hans mest berömda verk är pjäserna ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Ordknappt, kargt, skildrande ett absurt liv utan direkt mening och ostrukturerat. Och ändå roligt, som att sätta skrattet i halsen, gråta och skratta samtidigt, som befriande mörker. Ett motgift som behövs mer än någonsin idag när amerikanska draman öser in över världen och bädda in oss i illusionerna om det lyckliga slutet.

”Ur ett övergivet arbete” hade svensk premiär på Helsingborgs Stadsteater och är ett samarbete mellan Helsingsborgs Stadsteater och Dramaten. Den svenska premiären skedde i samband med Becket-festivalen. Från Helsingborgs Stadsteaters hemsida:

– Vi är mycket stolta att under dessa dagar ha urpremiär på Becketts prosatext Ur ett övergivet arbete. Texten framförs av Ingvar Kjellson, för idé, arrangemang och bild står Karl Dunér. Dunér och Helsingborgs Stadsteater har de unika rättigheterna att på scen, för första gången, framföra denna text. Ur ett övergivet arbete tas fram i samarbete med Dramaten och Sutoda.

Jag beklagar verkligen att jag inte kunde gå på den Becket-festivalen. Min tröst är i alla fall att en av uppsättningarna, ”Ur ett övergivet arbete” nu flyttat till Dramaten så jag kunde se den.

Fotograf: Sören Vilks

URA_press1_mini
URA_press2_mini
URA_press4_mini

Relaterat:
Fakta om Samuel Becket i Wkipedia.
Fakta om Ingvar Kjellson i Wikipedia.
Recension av ”Ur ett övergivet arbete” i SVD.
Här berättar Dramaten om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

DVD-recension: G-Force

by

g-force-dvd

Disneyfilmen G-Force handlar om en grupp specialtränade amerikanska agenter som försöker rädda världen när FBI plötsligt beslutar sig att lägga ner deras verksamhet. Men G-Force som består av tre marsvin, den totalt orädde gruppledaren Darwin (med röst av Sam Rockwell), vapenexperten Blaster (med röst av Tracy Morgan), kampsportexperten Juarez (Penelope Cruz), dataexperten mullvaden Speckles (Nicolas Cage) och den rekognoserande flugan Mooch, vägrar att ge upp. Med FBI hack i häl beger de sig ut på ett actionfyllt äventyr för att försöka stoppa den diaboliska miljonären (Bill Nighy) som planerar att ta över världen med hjälp av hushållsprodukter.

Filmen har fått oerhört blandad kritik i både tidningar och runtom på Internet. Något jag har full förståelse för eftersom den här filmen är tillåten från 7 år och de som recenserar och ogillar den här filmen verkligen inte tillhör den målgruppen. Och det gör inte jag heller.

Så varför skriva en recension när jag istället kan kolla upp vad barn själv tycker om G-Force? Sagt och gjort. Efter att ha kollat runt bland vänner som har barn och läst vad som sagts på internetforum verkar det som att jag tryggt kan säga att G-Force inte är så passande för de allra yngsta (som Nyhetsmorgon i TV4 uttryckt sig) och inte heller är någon direkt jättehit för föräldrar men att det ÄR en kul film för barn mellan cirka 7 och 13 år.

Det är en recension jag kan stå för, eftersom jag kan ana att den är lite för spännande och oförståelig för de allra minsta.

Som vuxen tycker jag att G-Force som helhet är, trots spektakulära stunts, snygg grafik och duktiga amerikanska skådespelarröster, en film som jag snabbt kommer att glömma bort. Och skulle jag som vuxen tvingas se filmen med den oinspirerade svenska dubbningen, skulle jag förtränga den ännu snabbare.

Så sätt istället Kalle, 7 och Betsy, 11 framför teven så ska ni föräldrar nog se att det går alldeles utmärkt. Och så sätter ni er med en kopp kaffe och myser i kökssoffan istället. Det är ett bättre sätt att spendera åttiofem minuter på.

EXTRAMATERIAL
Se G-Force med kommentarer av regissören Hoyt Yeatman.
Blasters Träningsläger. Blaster (Tracy Morgan) bjuder tittarna en inblick i den högteknologiska G-Force världen.
G-Force Superhjärna. Producenten Jerry Bruckheimer och CG-effektmakaren Hoyt H.Yeatman avslöjar hjärnan bakom filmen.
G-Fars. Roliga tabbar.
Bortklippta scener.
Musikvideor.

sika-gforceSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Adam Green – Minor Love

by

adamgreen

När smått fantastiska Sixes and sevens kom insåg jag att nästa skiva kommer Adam Green inte att kunna göra samma grej, inte på samma sätt i alla fall. Det borde vara omöjligt att explodera än en gång i sådana otvungna, avväpnande melodier och infall, med en sån uppenbar kärlek till musikhistorien. Allt rymdes på den skivan, från soul, rock, pop till spoken word och en härlig gitarrduett i direktstigande led från hans gamla duo Moldy Peaches ”Anyone but you” (ja, den där junolåten). Det borde inte vara möjligt med en sån kreativ käftsmäll än gång till, om inte albumet skulle dröja ett antal år såklart.

Att det är en annan ton på Minor Love  känns därför självklart. Den sägs vara en skilsmässoskiva men jag försöker att inte lyssna efter tecken på det, eftersom det är väldigt svårt att urskilja en större melankoli här. Det är snarare samma gatusmarta texter och influenser från hela rockhistorien innan 1980, särskilt Lou Reed men också Leonard Cohen (i fina ”Boss inside”) och Velvet Underground gör sig ständigt påminda. Att Adam Green skulle ha spelat alla instrument själv är imponerande, inte minst för att det låter så oerhört mycket som det gjort förut. Låtarna, som som vanligt aldrig överstiger tre minuter, har samma sköna shuffle-tempon och varierande arrangemang.

Nej pressreleaser kan ofta förvilla en. Däremot är det tydligt att han försökt tona ner de mest knasiga inslagen, de konstiga infallen, de obscena texterna och den arroganta hipster-imagen (förutom på det fula omslaget). En jämnhet är tydlig, men det kommer med priset att det är lätt att bli uttråkad. Melodierna går oftast runt runt, utan tydliga refränger och Adams behagligt monotona röst gör att jag kommer på mig själv med att tänka på annat ganska ofta, för att ibland reagera på en snygg basslinga, ett schysst groove (i Lockout blir jag osäker på om det inte är Beck på funkhumör som jag lyssnar på) eller en smart one-liner. Jag hittar ingen riktig öppning, annat än i vissa låtar som ovan nämnda Lockout eller Castles and Tassels. Det är på för få ställen som jag verkligen reagerar.

Minor Love är säkert en skiva som växer men jag hade önskat mig mer öppningar, roligare melodier och den där allt är möjligt-atmosfären som Adam Green är bäst på att skapa. Dock ser jag den som en utmaning, att leta rätt på texthäftet och se om de utlovade deppiga texterna kan ge mig någonting. Det känns ändå bra med någonting att lyssna in mig på under 2010.

Nöjesguiden är inte imponerade.

Contactmusic går mer på min nja-linje. ”By all accounts, he is an interesting fellow and this comes across in the record.”