Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Göteborg: Rabaldersk berg- och dalbana

by

I lördags hade Rabalder premiär på sin föreställning Imago på Frölunda Kulturhus. Att se Rabalder är alltid spännande: man vet inte riktigt vad man får, men det brukar vara bra. Den här gången var det sisådär, en berg- och dalbanefärd både på gott och ont.

För det första fastnade jag för föreställningens tema: om kraften att förändra – både för sig själv och andra. Rabalder kallar själva Imago för en ”antipuppföreställning” och det är vad det är: smutsigt och vackert, skimrande och hårt. Genom sitt låtval lyckas Rabalder att ta med besökaren på en inre och yttre resa mot det okända, mot det där som väl kan kallas livet. Maggios ”Stopp” ger genom körmedlemmarnas gråa klädsel, vitsminkade ansikten och marionettliknande rörelsemönster associationer till galenskap och instängdhet, till skräckfilm och till det vansinniga i att älska för mycket. Det är snyggt och obehagligt på samma gång. Stark är också Kents ”Kärleken väntar”. Fram kommer röda bollar som likt pulserande hjärtan sprider hopp i den grå massan. Kören bildar par kring varje hjärta och tungsinnet lyfter för en stund. Mycket poetiskt, mycket vackert.

För det andra lyckas Rabalder inte alltid med att vara tajta, att hålla tempot och fixa övergångarna mellan de olika numren. Det är helt enkelt problem med balansen. Timbuktu-låten ”Alla vill till himmelen” är ett sådant exempel. Det spretar rejält mellan de olika stroferna och grupperna, instrumenten skorrar och musikerna sackar. Det synkade inte alls. Rabalder ska inte rappa, i alla fall inte utan ett rejält arrangemang bakom. Även ”Alla vill till himlen” av Thåström är seg. Solister och kör hänger inte ihop och resultatet blir mer klibbig kolakänsla än mäktigt. Plus dock för vampyrvibbar och sönderrivande av tyg som scenisk och musikalisk effekt. I AC/DC-låten ”Det går åt helvete” sackar det igen, mycket på grund av trumkompet. Att obalansen finns gällande sång/instrument kan ha en förklaring i att ljudteknikern på grund av 27 timmar i buss (en effekt av askmoln över Europa) inte riktigt hann med att soundchecka, men det är inte hela problemet.

För det tredje gör Rabalder ”Man vänjer sig” av Kjell Höglund helt suveränt. Det går inte att inte le i all misär. Solisternas totalt nollställda ansiktsuttryck höjer numret ytterligare. Ett annat musikaliskt smycke är ”Om korna hade vingar” av Petter Lantz. Gulligt och sött till dragspelstoner kan i det här fallet inte bli fel. I andra akten får jag – två gånger om – välbehagsrysningar: ”Minnen av aprilhimlen” av Håkan Hellström och Lokes ”Aldrig mera rädd”. Den sistnämnda är dessutom föreställningens bästa nummer. Välspelat, snyggt arrat och med äkta känsla i sång och uttryck.

Till slut: Rabalder tål att ses trots skevheter. De visar att en kör kan vara mycket mer än en kör.

Mer om Rabalders körledare Lena Frilund.

Mer om Rabalder.

Rabalder på MySpace.

Kristian Lundberg: Yarden – jag tror på allt

by

Kristian Lundbergs berättelse om arbete utan arbetsrätt är till en början så mörk att jag tappar andan och knappt orkar ta mig vidare. Men samtidigt så svår att lägga ifrån sig att jag sträckläser den och till slut faktiskt ser ljuset – i solidariteten mellan människor, mellan arbetarna trots allt och bortom alla floskler.

Yarden är namnet på ett företag i Malmös hamn där en grå jättemassa av människor utför ett slitsamt, otacksamt och ofta meningslöst flyttande och skötande av bilar. De är på väg någonstans, bilarna alltså – nya ägare, nya länder. Arbetarna är däremot fast i malströmmen och samtidigt totalt ointressanta som individer för arbetsgivaren, de kan bytas ut nästa dag eller nästa vecka.

Kristian Lundberg skriver avskalat och osentimentalt om en klassresa nedåt, med blicken hos den som varit någon annanstans – i berättarjagets Krister Lundbergs fall i medievärlden, som skribent. Det är motsatsen till ett självvalt studieprojekt hos underklassen, det handlar krasst om uteblivna uppdrag, möjligheter, om restskatt och akut brist på pengar.

Och Kristian Lundbergs förvåning känns äkta: Är det så här det ser ut nu, där nere? När han var yngre var det ju så lätt att få ett okvalificerat arbete med förhållandevis bra villkor. Rena drömjobben sett ur dagens perspektiv.

Det är skrivet med äkta omtanke också om andra, främst sonen men också vännerna i det som först enbart framstår som ett landskap utan ljus. Efterhand träder de fram, blir individer och vänner med egna historier och liv. Och som kan försvinna helt plötsligt när arbetsgivaren, inte sällan på helt godtyckliga grunder, fått för sig att någon begått något brott – eller helt enkelt har fel attityd.

”Yarden” är också en berättelse om en barndom i skuggan av en psykiskt sjuk mor och en far som givit sig av, om möjligheterna tack vare läsandet och – om klass, om de inte så välstädade skrymslena i samhället under folkhemmets guldålder. Då och nu, fast förankrat på olika platser och i olika årtionden men alltid trovärdig.

Det är också en Malmöskildring som är påträngande och storartad i sin sparsmakade stil, alltid exakt. Det är lätt att känna ”just så är det, just så var det” om allt från den tidiga morgontimmens tid för eftertanke och utsikten på en bro till bemanningsföretagens cyniska resonerande om de mänskliga brickorna nere i hamnen.

Krister Lundbergs berättelse ”Yarden” är en bok som rosats av kritikerkåren. Som läsare går det inte att komma ifrån frågan vad du gör när du vet att det som berättas är sant. Går det att fortsätta utan att protestera?

/Lilly Hallberg

Relaterade recensioner:
Svenska Dagbladet
Göteborgs-Posten
LO Tidningen
Sydsvenskan

Övrigt relaterad: Dagens Nyheter

BOK
Författare: Kristian Lundberg
Titel: Yarden – En berättelse
Förlag: Symposion
ISBN-nummer: 978-91-7139-838-2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av Dödsdansen på August Strindbergs Intima Teater

by


Dödsdansen som skrevs av August Strindberg för mer än hundra år sedan handlar skildrar äktenskapet, hur det kan kväva människor och få dem att göra de mest vidriga saker mot varandra och trots det klänger fast vid varandra och inte klarar att frigöra sig från varandra.
Men pjäsen handlar också om att åldras och om rädslan för döden. Frågan är om inte de delarna med fördel skulle kunna lyftas fram ännu mer när den sätts upp idag.
Edgar, mannen i äktenskapet, är en kapten som aldrig lyckades bli befordrad till major. Hans fru, Alice, övergav sin karriär som skådespelerska för att stå vid hans sida i äktenskapet.
Problematik med att kvinnan överger sitt jobb för familjelivet kanske vi inte känner igen oss i. Det har trots allt hänt en del sedan Strindberg skrev pjäsen som först gavs ut i bokform 1901.

Edgar och Alice bor på en skärgårdsö och genom det sjuka spelet i familjen har två av barnen dött och de övriga två har flytt fältet. Släkt och vänner har de stött iväg på olika sätt. De lever ensamma och sliter på varandra, olyckliga men ändå fast vid varandra, utan ork att resa sig och lämna förhållandet. Så dyker Kurt, en gammal barndomsvän upp och spelet kan börja.

Edgar är en typisk mansgris, skulle jag vilja uttrycka det. Han ska bestämma allt, han domderar och allt ska ske på hans villkor. Mansidealet idag är i de flesta delar av samhället annorlunda idag. Det spelar dock ingen roll, det är så mycket ur de tre karaktärernas beteenden som går att referera till idag.

Föreställningen var delvis tidslös. När pjäsen skrevs fanns inte rockmusiken, inte ens jazzen var spridd då, inga cd-spelare fanns och inte ens vinylskivor eller stenkakor. I ur-uppsättningen spelade Alice piano för Edgar, men i föreställningen spelar hon vinylskivor på en skivspelare. Alice och gästen Kurt bär nutida kläder medan Edgars officerskappa kan vara från 1900-talets början.

I programmet till uppsättningen berättar Joakim Granberg att det finns olika spekulationer om vad som inspirerat Strindberg när han skrev pjäsen, men att det råder konsensus om att den närmaste källan till hands var Strindbergs syster Anna, som levde i ett enligt honom olyckligt och hycklande äktenskap med sin man Hugo Philp. De skulle samma år fira silverbröllop och många andra likheter finns mellan dem och Edgar och Alice i pjäsen. Strindberg ämnade rädda sin syster från äktenskapet.

Jag tror att många av oss idag kan ha svårt att associera till en så mansgrisig man som Edgar, eller så är det jag som lever i fel kretsar för det. Men det finns annat som är lika aktuellt idag: en relation som pågår mer än tjugo år måste i de flesta fall både ha dåliga som bra delar. Det måste finnas slitningar och saker som binder människor samman. Alice och Edgar hatar varandra men de är också tätt sammanbundna genom allt det varit med om tillsammans.

Gästen Kurt, vem är han? Han är ensam, har skilt sig och barnen har vänt honom ryggen. Han är en vindflöjel, vill inte ta ställning, är undanglidande och samtidigt ställer han upp och vakar en hel natt vid den sjuke Edgars sida.

Det finns mycket att fundera vidare kring efter att ha sett föreställningen. Är inte det vad teater är till för, eller all bra kultur: det får oss att reflektera själva, det ger inte färdiga svar utan ställer frågorna, spetsar till det och får oss att själva ställa oss frågor om livet, relationer och om döden och existensen.

För övrigt var det första gången jag såg en föreställning på August Strindbergs Intima Teater, som ligger vid Norra Bantorget i Stockholm, vägg i väggen med restaurangen Röda Rummet. Nu för tiden drivs den teatern i samarbete med Stockholms Stadsteater.

Dödsdansen är väl en av de Strindbergs dramer som sätts upp oftast. Det sägs att det är tionde gången den sätts upp i Sverige. Första gången den spelades i Sverige var 1909 med premiär 8 september och då hade Strindberg hållit ett öga på arbetet med pjäsen. Enligt Ture Rangström, teaterchef för Strindbergs Intima Teater:

August Falck gjorde sitt livs roll mot teaterns självlysande stjärna Anna Flygare.
…
Kritiken var totalt oenig om man tagit del av ett mästerverk eller en ”fasansfull patologisk studie” som inte gick att bedöma. Falck lät dock meddela att det bara förekommit ett litet svimningsfall i publiken.

Strindbergs Intima Teater har en blogg också, där de fortlöpande rapporterar om arbetet med föreställningen.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilde novan: Niklas Falk och Marika Lindström i Dödsdansen.
Bildtexter bilderna nedan:
Niklas Falk, Ulf Eklund och Marika Lindström i Dödsdansen.
Marika Lindström och Ulf Eklund i Dödsdansen.


Relaterat:
Intervju med Marika Lindström inför premiären av Dödsdansen.
Teaterns blogg om första läsningen.
Teaterns blogg om andra publikgenrepet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ny bok om Google

by

Ny bok av Andreas Ekström som dissikerar företaget som blivit ett verb. Alla googlar men Google googlar också oss.

Om detta nätets viktigaste företag, som erbjuder 250 gratistjänster men samtidigt skapat en digital skuggbild av oss alla, har kulturjournalisten Andreas Ekström skrivit en utmärkt reportagebok, ”Google-koden”. Det råder visserligen inte någon brist på böcker om Google, men Ekströms bidrag står sig väl i jämförelse med flera av de engelska titlar som utkommit. Enligt uppgift är boken inte tillkommen av fiendskap, snarare av kärlek. Samtidigt påpekar Ekström att Google är ett företag som i ovanligt hög grad lyckats med konststycket att berätta precis den historia man vill om sig själv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Audiens på Stockholms Stadsteater

by

En brunaktig lokal. sliten, betongvägg, två ölbackar och en vitsminkad man i grågröna kläder sitter på en pinnstol lutad mot väggen. Han sover, eller är han död? Det gröna scenljuset gör att hans vitsminkade ansikte blir grönaktigt.
Någon knackar på väggen och en man träder in på scenen och den sovande vaknar och bjuder den honom att sitta ner och tvingar i honom ett glas öl och en dialog startar, där det som egentligen sägs ligger under orden, mellan raderna.
Audiens skrevs av Vaclav Havel 1975 och är en briljant enaktare. Kulturbloggen var på premiären 8 april. Uppsättningen med Etienne Glaser och Sven Ahlström i rollerna är något av det starkaste som går på Stockholms teaterscener i vår.

Den yngre mannen som träder in på scenen är arbetare på bryggeriet och den äldre mannen är bryggerimästaren. Vaclav Havel skrev den 1975, sju år efter att ”Pragvåren” kulminerat. ”Pragvåren” var ett försök att med reformer demokratisera det kommunistiska systemet och förvandla det till en demokratisk socialism. Begreppet ”en socialism med mänskligt ansikte” infördes.
Sovjetstaten med hjälpstater krossade försöken med ett militärt ingripande i augusti 1968.
Efter några år började en stark medborgarrörelse mot det totalitära systemet växa fram och 1977 bildades Charta 77 där Vaclav Havel var en av ledarna och talesmännen.
Pjäsen Audiens är skriven utifrån denna känsla av maktlöshet och raseri och motstånd om drev Charta 77-rörelsen och Vaclav Havel.

Den yngre arbetaren på bryggeriet är Vaclavs Havels alter ego. Han är författare som blivit placerad på bryggeriet för att rulla tunnor. Under dialogen kommer det fram att bryggerimästaren måste lämna rapporter om vad författaren/bryggeriarbetaren företar sig.
Bryggerimästaren i sin tur sitter i klorna på andra högre tjänstemän. Ingen är fri och alla måste spionera på alla. Alla måste misstänka alla.
Och kontrollen är så hård att författaren/bryggeriarbetaren måste hälla i sig öl, trots att han inte tycker om öl, för att bevis att han inte vill sticka ut, att han inte vill vara förmer.

En vecka tidigare hade en annan Vaclav Havel-pjäs premiär på Stockholms stadsteater: Avgång som är skriven 2008. Här bloggade jag om den föreställningen. Den är helt annorlunda och skriven långt efter att Sovjetstaten fallit och Tjeckoslovakien delats i två länder och Vaclav Havel har hunnit vara president i två omgångar: dels för Tjeckoslovakien och sedan för Tjeckien.

Expressens Nils Schwartz har skrivit om föreställningen i ett bloggverktyg (jag skriver inte att han bloggar eftersom han inte på något sätt utnyttjar bloggverktyget möjligheter för interaktivitet. Ni vet: majoriteten av journalister som skriver i bloggverktyg ägnar inte kommentarer eller länkande bloggar en tanke):

Audiens – sedd som ett psykodrama mellan en chef och hans underlydande – har en räckvidd bortom politiska ideologier och managementfilosofier, pjäsen är inte för evigt bunden till en kommunistisk diktatur.
Av en lustig tillfällighet kan man denna vår se ett annat psykodrama mellan en chef och en underlydande, nämligen Mike Bartletts Kontraktet på Teater Tribunalen. Där följs pjäsen av ett samtal med inbjudna gäster.
Här ett förslag till Tribunalen och Stockholms stadsteater. Gör en helkväll tillsammans och låt pjäserna samtala med varandra.

Visst: samtal med publik är ofta intressant. Men jag håller inte med Nils Schwartz. Föreställningen handlar om makt och om förhållandet mellan den som har makten och den underlydande, men den handlar också om övervakning och bristen på personlig integritet. Det viktigt ämne i dagens samhälle där attackerna är hårda för att beskära den personliga integriteten och försöken att inrätta ett övervakningssamhälle. Men måste en pjäs ryckas ur sin historiska inramning för att få oss att förstå det? Jag tycker inte det.

Fakta om Audiens på Stockholms stadsteaters hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,