Stockholms stadsteater

Dagens goda kulturnyhet, eller inte?: Stadsteaterns Bryggan blir scen åt fria grupper

24 november, 2011 by Rosemari Södergren

Stadsteaterns Bryggan blir scen åt fria grupper, berättar Dagens Nyheter:

Med start scensommaren 2012 kommer Stockholms stadsteater att erbjuda det fria scenkonstlivet i Stockholm att spela på Bryggan i Kulturhuset. Erbjudandet gäller ickeetablerade grupper utan egna spellokaler. Bryggan blir alltså en gästspelsscen där färdiga produktioner kan tas emot.

Idén kommer från Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson, som på det här sättet vill stärka den fria konsten.

Det står inte om det är något pris för att få tillgång till lokalen, men det verkar som om priset är att dela på biljettintäkterna. DN berättar att biljettintäkternaska delas lika mellan den gästande gruppen och Stadsteatern.

De gästspelande grupperna får använda inte bara teaterlokalen utan får tillgång till hela stadsteaterns infrastruktur med biljettförsäljning, marknadsföring och teknik och parkteaterns tf chef Olof Hansson som konstnärlig ledare.

Idag hyr många fria teatergrupper utan egen lokal in sig i hos Dramalabbet. Martin Odh, verksamhetsledare på Dramalabbet, säger till DN:
– Det är schysst att det görs plats för de som inte har egna scener, men det finns redan scener att spela på. Får de som spelar på Bryggan tillgång till Stadsteaterns marknadsföringsapparat hittar folk säkert dit lättare än till oss. Gör Stadsteatern det här kommer de att konkurrera med de fria grupperna.

Läs även andra bloggares åsikter om Bryggan, Dramalabbet, kulturpolitk, Stockholms stadsteater

Johan Rabaeus briljerar i Gregorius på Stockholms stadsteater

4 november, 2011 by Rosemari Södergren

Gregorius
Stockholms stadsteater
Premiär 29 oktober 2011

Johan Rabaeus fick stående ovationer av publiken efter sin insats. Ändå var det inte på premiären, då det ju är lite lättare att få stående ovationen när halva publiken består av teaterkollegor. Jag hade inte möjlighet att gå då utan såg föreställningen veckan efteråt, på torsdagskvällen den 3 november.

Applåderna var välförtjänta. Johan Rabaeus briljerar i rollen som pastor Gregorius.

Johan Rabaeus framför Gregorius som bygger på Bengt Ohlssons roman med samma namn som fick Augustpriset 2004. Gregorius är präst och en figur ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Söderbergs roman är Gregorius en elak äldre präst som har en ung vacker hustru som han våldför sig på. Bengt Ohlsson har valt att skildra händelserna utifrån pastor Gregorius perspektiv. I programbladet för föreställningen berättar Bengt Ohlsson att han är fascinerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och läser den vartannat år. En gång när han läste Doktor Glas fastnade han för ett samtal mellan doktorn och Helga, Gregorius unga hustru. Helga klagar hos doktorn på att hon tvingas ha sex med sin man, pastorn.

Doktorn frågar henne:
– Men säg mig, fru Gregorius – har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?
– Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn … Och har har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Bengt Ohlsson berättar att han först tänkte att Gregorius var en ful fisk, en inpiskad skojare, som skyllde på att han ville ha barn. Men sedan tänkte han: vad är det som säger att pastor Gregorius inte talar sanning? Att han faktiskt längtar efter att de ska få ett barn?

Det är utgångspunkten eller den röda tråden i pastorns funderingar. Johan Rabaeus bjuder in oss i pastor Gregorius tankevärld. Föreställningen är en monolog – Rabaeus är ensam på scen. Men det blir så mycket mer på tack vare Johan Rabaeus skicklighet som skådespelare. Han får oss att uppleva att han är pastorn från tidigt 1900-tal med sitt sirliga, högtravande språk. Han får också också att de framför oss de människor han möter, i de samtal han återberättar om de människor han träffar. Han är Helga, han är Anna, han är Annas make, han är läkaren på kurorten, han är de olika karaktärerna han möter bara genom att låta Gregorius återge deras samtal.

Scenen är som en stor yta bakom en scen, fyllt av utrustning för ljud- och bildupptagning. På var sida om scenen står tv-skärmar staplade där Johan Rabaeus/pastor Gregorius syns, filmade med några videokameror som står utplacerade på scenytan. Längst fram, högst upp syns fyra stora vita dukar där vi också ser vad som sker på scen i direktsändning, ofta i täta närbilder.

I början av föreställningen står Johan Rabaeus djupt in på scenen men på de stora skärmarna ser vi honom i närbild. Det blir en fascinerande effekt: var ska vi se, vad vill vi se? Vill vi se skådespelaren live på långt håll eller vill vi se en bild av honom i närbild? Precis som föreställning bjuder in oss på att betrakta och uppleva händelserna i Doktor Glas på ett nytt sätt, ur en annan synvinkel, i ett annat perspektiv, kan vi välja att se det som sker på scen nu på olika sätt.

Johan Rabaeus var verkligen värd de stående ovationerna för sitt sätt att framföra Gregorius. Applåderna tillägnas givetvis också manusförfattaren och regissören och alla andra yrkesgrupper som bidragit till föreställningen som i en helhet gör ett starkt intryck.

Monologer kan vara krävande för publiken – och dramat om Gregorius, Helga och Doktor Glas är en mörk berättelse. Men det är så bra presenterat att det inte blir en död minut. Jag sitter som på nålar och känner det som att jag är där, med i det som händer.

För att inte bli påverkad av andra teaterskribenter har jag undvikit att läsa recensioner av föreställningen innan jag skrev ner mina tankar. Nu när jag är klar ser jag att Lars Ring på SVD upplevde samma sak som jag. Han skriver:
Johan Rabaeus gör en av sina riktigt stora rolltolkningar. Borta är alla manér, kvar är stilla, brännhet inkänning. En behärskad men naken förtvivlan, ett öppet sår på en man som gömt sig bakom Bibeln. Runt halsen på honom hänger ett silverkors som kastar ut ljusreflexer mot publiken som vassa påminnelser om en sträng Gud.

Rabaeus Gregorius berättar om det regelverk han är satt att tro och utföra men också om tvivlet som skär honom itu. Rabaeus, ensam på den stora och tomma Klarascenen, trollbinder genom att vara okonstlad, riktad och varierat subtil.

Föreställningen fick betyg 4 av teatertidningen Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Johan Rabaeus, stockholms stadsteater

Blev det inte mer än såhär? – vågad komedi om livet kring 40 på Stockholms stadsteater

2 november, 2011 by Rosemari Södergren

Blev det inte mer än såhär?
Stockholms stadsteater
Premiär 2 november 2011

En ren tom scen med vita väggar, illavarslande hotfull musik och fyra nakna människor mötte oss när vi kom in i salongen på Stockholms stadsteaters lilla scen på premiären av ”Blev det inte mer än såhär?”

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden.

Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur.
”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Mats och Caroline har fastnat i en fälla som förstår samlivet för många, många par. De kan var hur förälskade som helst när de träffas och får barn, men så har de ingen som kan ta hand om barnen åt dem och de får aldrig någon tid för sig själva som par, som man och kvinna.

Deras vänner Viktor och Malena har också hamnat i en kris i sitt förhållande. Båda paren börjar gå i parterapi för att försöka rädda sina förhållanden.

Blev det inte mer än såhär? är en lättsam betraktelse över livet kring fyrtio, när den stora förälskelsen flammat över och den mer djupare kärleken ska ha satt sig. Det är dock så lätt att förlora kärleken, det är svårt att få förälskelsen att fördjupas och bli en kärlek livet ut.

En del del premiärpubliken tjöt av skratt av de träffsäkra dialogerna. Många känner säkert igen sig. Jonna Nordenskiöld som regisserat och skrivit manus har lyckats fånga mycket som många kan känna igen sig i. De fyra karaktärerna är rätt vanliga människor, inga karikatyrer utan bara lite lätt omformade för scenen. Det var nog ett skäl till att så många skrattade så gott, de kunde känna igen sig och vänner.

En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig ungdomligare kläder och plötsligt får vi se hur allt började, när de i trettioårsåldern möttes, upplevde att de hade träffat sitt livs kärlek och skaffade barn. Den kanske roligaste delen var när de gått ytterligare några år och

scenen förvandlats till ett stort lekrum och de lagar mat med leksaksspis och kör bil med leksaksbil och sitter på kontor och räknar med leksaker. Arbetslivet och karriären får sina rätta proportioner ur ett livsperspektiv när det fina kontoret är en lekplats.

Blev det inte mer än såhär? är en rolig föreställning som sätter igång tankarna och bör kunna vara en bra start för fortsatta diskussioner och samtal kring livet och samspelet mellan en man och en kvinna som bildar familj. Föreställningen är en timme och en kvart, utan paus, en bra längd för att kunna fortsätta diskutera pjäsen efteråt över en kopp te eller en öl eller något annat.

Jag var nog inte den enda som undrade hur skådespelarna fått modet att stå helt nakna på scen och också fortsätta spela nakna en bra bit in i föreställningen. Starkt och modigt.

Regissören Jonna Nordenskiöld är själv i fyrtioårsåldern och hon säger i ett pressmeddelande:

? Den här pjäsen skrev jag för att det är något jag själv vill se och som inte finns på våra teaterscener. Jag och alla runt mig har fyllt 40 år, vilket känns som att passera en gräns. Vid fyrtio inser man att man inte kommer att hinna med allt, att man börjar få bråttom med vissa val i livet. Ens mest attraktiva år på arbets- fertilitets- och parmarknaden är över. Det är nu vi klipper oss i en kort frisyr eller skaffar lugg ? då syns inte rynkorna i pannan, säger Jonna Nordenskiöld.

Föreställningsfakta:
De två paren i ”lev det inte mer än såhär?” görs av Henrik Norlén och Sanna Krepper, Katharina Cohen och Emil Almén.

? När man har småbarn är det lätt hänt att man lägger relationen på is för att hinna med barnen och allt annat som karriär och vänner. När man kommer ut på andra sidan så tittar man på varandra och undrar vem är det där, med kulmage och utan hår? Och nu har man plötsligt tid för varandra igen.

Fakta om Jonna Nordenskiöld:
Jonna Nordenskiölds första uppsättning på Stockholms stadsteater var Betongsocker och förortsmys (2005) som hon både skrev och regisserade. Därefter har hon med stor framgång dramatiserat och regisserat många rosade pjäser för barn och ungdomar här bland annat Astrid Lindgrens Allrakäraste syster (2006) och Pippi Långstrump – världens starkaste (2007), Anne Franks dagbok (2008) och Staffan Westerbergs Ett litet drömspel (2009). Jonna har även skrivit operalibretton och pjäser för TV. Jonna Nordenskiölds slutproduktion på DI Pälsänglar gjorde stor succé på Dramaten år 2000. Samma år belönades hon med Deutscher Kindertheaterpreis för hennes barnpjäs Jonna Ponna! och 2001 med Lilla kritikerpriset 2001 för En äldre herre på 6 år. 2007 nominerades hon till barnteaterorganisationen Assitejs pris ”International Award for Artistic Excellence”. Jonna har även skrivit en serie barnböcker om ”Fia” för Bonnier Carlsen. Blev det inte mer än såhär? är Jonna Nordenskiölds första vuxenpjäs.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Stockholms stadsteater, naken

Fröken Julie på Stockholms stadsteater, recension, tankar efter premiären

29 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Fröken Julie
Stockholms stadsteater
Premiär 28 oktober 2011

August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” är en svår pjäs. Det är ett obehagligt drama med den oundvikliga undergången för kvinnan från överklassen som vill leka med en man från arbetarklassen.
Förlagschefen Karl Otto Bonnier var den som först erbjuds manuset av Strindberg. Den 10 augusti 1888 skickade Strindberg dramat till Karl Otto Bonnier. Tio dagar senare kom svaret där Bonnier tackade nej. Dumt men begripligt. ”Fröken Julie” är inget lätt drama med sina tre roller där ingen är sympatisk.

Dramat ”Fröken Julie” spelades först på scen efter flera år och då utomlands, först på privata tillställningar. Det tog sjutton år innan ”Fröken Julie” första gången uppfördes i Sverige, i en enskild föreställning av det unga teatersällskapet Lilla teatern från Stockholm. 18 september 1906 uppförde August Falcks turnésällskap i ett offentligt sammanhang för första gången ”Fröken Julie” i Sverige på Akademiska föreningen i Lund.

Sedan dess är ”Fröken Julie” det Strindbergdrama som spelas mest, både nationellt och internationellt.

Jag tror att ”Fröken Julie” är en av de drama som flest i Sverige också känner till. När jag gick i gymnasiet läste vi pjäsen och jag tror att många fortfarande får läsa om den i utbildningen. Alla har vi våra bilder av Jean, Fröken Julie och Kristin.

”Fröken Julie” utspelar sig under en midsommarkväll, natt och tidig morgon. Fröken Julie är grevens dotter som har stannat kvar ensam på gården under midsommar, tillsammans med personalen. Hon är ung och mår rätt dåligt efter att nyligen slagit upp en förlovning. Hon dansar med personalen och upptäcker att betjänten Jean dansar mycket bra. Hon hänger sig på honom, tvingar honom att dansa fler gånger, tvingar honom att dricka med henne medan han försöker komma bort, vill slippa. Han har sin flickvän Kristin som arbetar i köket. Fröken Julie dricker öl och fortsätter att tvinga sig på Jean. När de tillbringat natten tillsammans ändras positionerna. När Jean haft sex med henne har hon fallit och han har fått högre status. En liten stund är han beredd att rymma med henne, men när hon det visar sig att hon inte har tillräckligt med pengar är han inte längre intresserad.

Dramat ”Fröken Julie” har många lager och betydelser trots att den räknas som en naturalistisk pjäs. Helt klart är dramat en skildring av klassamhället men också en träffsäker beskrivning av spelet mellan könen och visar hur män alltid har övertaget. En man som har sex behöver inte skämmas efteråt, medan kvinnan har fallit. Är hon dessutom från en högre samhällsklass än mannen har hon fallit djupt.

”Fröken Julie” kan spelas på många sätt och många som var där i premiärpubliken hade sett den i minst i en uppsättning tidigare. Det hörde jag när jag tjuvlyssnade på folk i publiken. ”Kan det här komma i nivå med Persbrandt?” hörde jag dem säga. Mikael Persbrandt spelade Jean, Maria Bonnivie hade rollen som Fröken Julie och Ingela Olsson som Kristin i Dramatens uppsättning 2005.

Vilken utmaning för skådespelare och regissör att sätta upp ett drama som många automatiskt kommer att jämföra med tidigare uppsättningar. Jag såg aldrig den uppsättningen 2005 och därför kan jag inte jämföra. Och väl är det. Varje uppsättning bör ses i sitt sammanhang.

Helena Bergström har regisserat och hon har valt att förlägga tiden till tidigt 1900-tal. Nadja Mirmiran spelar en utagerande Fröken Julie som pendlar mellan övermod och barnslighet. Hon är bortskämd och leker med sin personal och Jean utan att ta minsta hänsyn till vad följderna kan bli för dem och henne. Visserligen är hon ett offer för en kvinnoroll i en värld och en tidsepok där kvinnan inte får ha egen sexualitet. Ändå är det svårt att känna sympati för henne trots att hon på sätt och vis är ett offer, det är ändå hon som satt igång allt.

Hon är en bra bild av överklassens spel med andra människor och hur de sedan vill skylla ifrån sig. Bitvis under föreställningen såg jag henne som en psykopat som är helt okänslig för andra människors känslor och situation och hon vill ha allt efter sina villkor. Hon struntar totalt i vad konsekvenserna blir för andra.

Björn Bengtsson spelar en mer undergiven Jean än jag brukar tänka mig honom. Första halvan är han ståtlig och duktig, det märks att han satsar och vill komma någon vart. Det är lätt att tro på honom då. När han väl haft sex med Julie tycks han hA förlorat sin tro på sig själv och när greven ringer i klockan har Jean sjunkit ner och är en lydig hund igen.

Helena Bergström har själv haft rollen som Fröken Julie i två tidigare uppsättningar. I ett pressmeddelande säger hon:
– Nu när jag regisserar kan jag äntligen prata direkt med honom och söka svar på mina frågor.

Helena Bergström säger också:
– För mig är Fröken Julie ett modernt relationsdrama om hur svårt det är att leva. Pjäsen handlar om tre människor där kön, bakgrund och klass lägger sig som ett filter mellan dem och gör det omöjligt för dem att mötas. Jag hoppas att publiken kommer att känna att Julie hade kunnat räddas.

Helene Bergströms uppsättning av ”Fröken Julie” skildrar framför allt tre människor som definitivt talar förbi varandra, som inte kan mötas för de vill så olika saker, de har så olika bakgrund och så olika förväntningar på livet. Känns det som att det kunde finnas hopp för Julie?
Jag vet inte. Kanske om hon mött en annan mer romantisk Jean. Kanske. Fast å andra sidan är Julie labil. Hon kryper när hon inte har makten men är redo att sitta på höga hästar så fort hon får chansen. I en annan tidsepok, i ett annat samhälle, där en natt med sex inte har särskilt stor betydelse, hade dramat inte blivit något drama.

Föreställningen är knappt två timmar och har ingen paus. Det har dykt upp en rad kortare föreställningar under höstsäsongen, som är bra val för den som vill gå på teater och sedan gå ut efteråt.

Stundtals tyckte jag föreställningen tände till men en del passager var mer sega. Jag hörde några av mina bänkkamrater kommentera efteråt att de nästan somnade. Så illa var det inte, tycker jag. Emellanåt fångade föreställningen absolut mitt intresse, speciellt spelet fram till att Jean fick med Julie till sitt rum. Farten tror jag kommer att rätta till sig när den spelats några gånger.

Att den är seg är ju också för det är en obehaglig, otrevlig berättelse utan något hopp. ”Fröken Julie” är ingen underhållande berättelse i sitt grundmanus. Den högadliga överklassflickan som leker med folket går obönhörligen mot sin undergång. Greven däremot, som är man, sitter lugnt kvar med makten, även när han är frånvarande och aldrig syns har han som överklass och man all makt.

I rollerna:
Fröken Julie Nadja Mirmiran
Jean Björn Bengtsson
Kristin Sofi Helleday
Statist Daniel Storbjörk
Anders Nilsson
Christian Hasselström
Matilda Tjerneld
Jasmina Tukiainen

Av August Strindberg
Regi Helena Bergström
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Jimmy Meurling

Foto: Håkan Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om Fröken Julie, Stockholms stadsteater, teater, recension, August Strindberg

Rusa iväg till Stadsteaterns ”Komma rusande”

22 oktober, 2011 by Redaktionen

”Komma rusande”
Stadsteatern, Bryggan
Regi Birgitta Egerbladh
Text Sara Mannheimer
Premiär 21 oktober 2011

Kvinnan som spelas av Kajsa Reingardt vill komma rusande. Hon vill återigen komma rusande mot kärleken och mötas mitt på en bro. Där vill hon dras likt en magnet till sin kärlek, i mitten av allt – där upphetsning och elektricitet råder. Men efter ett tag börjar de att veckla in sig i varandra. Det är från och med då som saker och ting börjar bli allt mer invecklade…

Det märks att texten har fått växa fram under skapelseprocessen i ett nära samarbete med ensemblen. Det finns ett naturligt flöde i föreställningen där dans och teater är integrerade med varandra. Regissören och koreografen Birgitta Egerbladh får dansteaterns två sammansatta ord att sammansmälta till ett.

De två skådespelarna Kajsa Reingardt och Bernard Cauchard, är mycket samspelta. Kvinnan och mannen är varandras motpoler som lyfter varandra och tillsammans blir karaktärerna dynamiska.

Liksom mannen och kvinnans uttryckssätt är i kontrast till varandra, är likaså koreografi, kostym och scenografi fyllda med kontraster. Scenografin är enkel, stilren och ger all plats åt skådespelarna. På scenen finns ett par stolar och ett bord. Endast en vit bordsduk bryter av från det i övrigt svarta rummet.

Kostymen består nästan enbart av svarta tyger. Kvinnan bär en svart långklänning och mannen en svart frack men hans vita skjorta är en kontrast och en ljuspunkt i mörkret. Allt på scenen känns medvetet avskalat, här vill man lyfta fram och fokusera på kropp och text.

För mig ligger just fokus i föreställningen på kroppen och medvetandet. ”Komma rusande” handlar om de frågor som man så ofta återkommer till genom livet: Varför är jag här? Vad är det egentligen som betyder något? Kan man nöja sig då man är nöjd?

Det är dessa frågor som kvinnan ställer sig då hon går runt i sitt hus och funderar högt över sitt liv. Genom hela pjäsen är det hon som talar och mannen säger inte mycket utan följer istället hennes rörelser. Men då och då slutar han att följa henne och det börjar istället att spritta i hans ben. Medan hennes uttryck förblir stramt förvandlas han ibland till en bit gummi som rör sig över scenen. Här uppstår en komik vilken är en fröjd för ögat och salongen utbrister med ens i skratt.

Bernard Cauchards minspel och otroliga kroppskontroll, tillsammans med Kajsa Reingardts sylvassa blick och tunga är en perfekt kombination av livets humor och allvar. Det är dags att rusa iväg till ”Komma rusande”.

Text: Vilma Ahlén

Läs även andra bloggares åsikter om teater, stockholms stadsteater, recension, dansteater, Bryggan

Stockholms stadsteater

Footer

Om oss