Den fria viljan
Manus, musik och regi: Erik Gedeon
Premiär 23 september 2018 på Uppsala Stadsteater
Den fria viljan handlar, likt titeln antyder, om huruvida människor verkligen har fri vilja; om vi i själva verket väljer någonting av vad vi gör eller om vi tvärtom handlar som vi gör enbart på grund av den speciella kombination av gener och miljö som varje människa växer upp med.
I pjäsen möter vi Sam, Lindgren och Claire. De jobbar alla på en teater och Claire har fått chansen att för första gången regissera ett verk, med de två förstnämnda i rollerna. I pjäsen spelar Sam en rånmördare i polisens (Lindgrens) förhörsrum. Sam har precis torterat och rånat ett äldre par och på vägen därifrån skjuter han en tioårig flicka som säljer majblommor, lite bara för att. Pjäsen går bra till en början, till dess att Sam går på en föreläsning om fri vilja av en halvgalen hjärnforskare, som hävdar att jaget i själva verket inte finns, utan att allting är verket av våra hjärnor. Det finns ingen cartesiansk teater! – hävdar hon bestämt och sticker hål på Sams bild av vad personlighet och själ är. Sam lämnar denna föreläsning som en ihålig, förvirrad människa efter att just ha fått hela sin verklighetsuppfattning rubbad. Einstein menade att framtiden redan är skriven, berättar hjärnforskaren.
Väl tillbaka på teatern har Sam svårt att gå in i sin roll som rånmördare. Tankar om fri vilja och ansvar plågar honom. Om alla människor enbart styrs av sitt arv och miljön de växer upp i, och om framtiden redan är skriven, då finns ju inte fri vilja? Och om allting redan är predestinerat av opåverkbara faktorer, då kan ju ingen hållas ansvarig för sina handlingar? Då är man ju bara ett offer av sina gener och miljön man växer upp i, av vilka inget ju går att påverka av en själv! Tankarna tär på honom och han börjar sympatisera med sin rånmördare. Det är ju inte hans fel att han föddes med sina gener och i den miljön han växte upp i! Således är det heller inte hans fel att han skjuter flickan med majblomman i huvudet! Han är ju bara ett offer för sina gener och sin miljö! Och denna tanke är kanske jobbigast av alla; om Sam själv hade fötts med rånmördarens gener och i den miljö han växte upp i, då hade han ju själv blivit rånmördare! Då hade han torterat det gamla paret för att få koden till kassaskåpet, då hade han skjutit flickan med majblommorna i huvudet! Ingen kan hållas ansvariga för sina handlingar! Allting är förutbestämt! Ingenting spelar någon roll! Personlighet existerar inte!
Sams plötsliga livskris leder emellertid till stora problem för pjäsens fortskridande. Han är omöjlig, han samarbetar inte och Claire håller på att bli galen. Om du på allvar menar att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar, då är jag väldigt intresserad av att veta vad du hade sagt till Adolf Hitler! – säger hon. Detta får Sam att bli arg. Varför måste Hitler alltid blandas med i alla diskussioner? – säger han och satiriserar den populärkulturella användningen av den tyske diktatorn som all ondska representerad. Detta leder också oväntat till Adolf Hitlers uppdykande på scenen, i bisarra musikalscener sjunger han fram att fri vilja visst existerar.
Den fria viljan är en vass pjäs, och väldigt rolig. Vändningarna är snabba och oväntade och publiken lockas till skratt av den galna hjärnforskaren, Sams dominanta psykoterapeut, Edda, och Adolf Hitler som rappar tillsammans med en skådespelare som sitter nästan hela första akten bland publiken, för att sedan ställa sig upp och ”klaga” över det han inte gillar i pjäsen. Erik Gedeon leker med intressanta filosofiska resonemang om fri vilja och ansvar och om teater och skådespel i allmänhet, både på scen och i verkligheten. Som en satir kring detta låter han sina skådespelare vara medvetna om sin egen intradieges, så teaterchefen har inget namn? – frågar sig Claire sarkastiskt när hon för femte gången haft ett telefonsamtal med sin anonyma arbetsgivare som ständigt går under benämningen ”teaterchefen”.
Pjäsen håller sig på banan, men är i flera fall nära att spåra ur. All humor går nästan över i ren fars ibland, och det är med nöd och näppe som det inte gör att pjäsen tappar greppet om underlaget. Men omfånget i manusets innehåll är sannerligen imponerande och blandningen mellan komedi och seriösa filosofiska diskussioner är skickligt avvägd. Det är med en blandning av komisk lättja och djupgående funderingar man lämnar salongen efteråt.
Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.
