Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater Giljotin

Helan och Halvan intar Teater Giljotin

by

helanochhalvan

Helan och Halvan intar Teater Giljotin. Det är stjärnduon Karina Holla och Gunilla Röör som intar scenen och bjuder på både humor och allvar i en härlig mix.

Ett pressmeddelande berättar:
Om Föreställningen:

”Vi är två björnar som dansar på en het platta. Vi försöker skaka av oss de mörka tankarna. Vi vill tillföra ljus i de mörka tiderna. Vi är rädda att bli osynliga och bortglömda …”

Så börjar föreställningen där vi möter två livs luffare i gestalt av Karina Hollas och Gunilla Röörs egna tolkningar av Helan och Halvan…

Vi får följa dem då de flyr leda och vardaglighet till stunder av fest och fyrverkeri. Två Beckettska figurer som trotsar livsledan genom att genomleva den. Vissa textfragment förekommer från Helan och Halvans filmer och några rader ut Becketts i Väntan på Godot.

I mellanrummet mellan Karina Hollas och Gunilla Röörs olika speltekniker uppstår en säregen vänskap – kanske inte helt olik luffarnas egna.

Om Karina Holla
helaochhalvan2Karina Holla är en av Hollands mest väletablerade scenkonstnärer och hennes gränsöverskridande scenspråk har hyllats världen över. Hon agerar med hela sitt register och räds varken fulhet eller skönhet. Som den Holländska pressen skrev: ”Hennes speciella och egna skådespelarstil och rörelsemönster skapar en väldigt intensiv teater som går rakt in och berör i själen.” Teater Giljotin har tillsammans med Compagnie Karina Holla producerat succéerna, San Clamente (2001), Entré Blesse (2008) och nu senast Främmande Kropp (2015).

Om Gunilla Röör
Gunilla Röör är en av Sveriges mest väletablerade skådespelare. Hon har medverkat i 41 filmer, 13 TV-Serier och synts på alla de stora scenerna runt om i Sverige. Vi känner igen henne allt i från Freud flyttar hemifrån, Lorry, Skärgårdsdoktorn och Beck. Till hösten är hon aktuell med både Maratondansen på Stadsteatern och Another Nice Mess på Teater Giljotin.

Främmande Kropp på Teater Giljotin – trollbinder publiken

by

frammandekorpp

Främmande Kropp
På teater Giljotin den 24 maj 2015

Att byta identitet eller korrigera dig för att du känner dig som någon annan på insidan än det som syns, är något som vi pratar mer om nu än någonsin. Kvinnor föds biologiskt men känner sig som män i hjärta och själ. Men att tvingas byta identitet på utsidan för att klara livhanken och förneka din inre identitet, det är något helt annat. Ständigt jagas du av skräcken att någon ska komma på att du är någon annan än den du försöker föreställa.
Det är inte första gången man har förstått att krig och nöd lockar fram kreativitet och en hög av måsten, för att överleva. Kan man någoting om den 1930-tals krasch som Tyskland utsattes för är man naturligtvis medveten om den stora nöden som folk utsattes för. När Hitler kom till makten blev det inte heller lättare. Att tvingas bli man, kanske kan låta banalt och enkelt, men leder naturligtvis till självbedrägerier som ger tuffa konsekvenser både för en själv och andra.
Denna dramatisering baserar sig på en sann historia om Étre Blessé som gjorde just det, stal sin döde mans identitet för att överleva. I över 10 år levde hon som denne man och förlorade sig själv i processen. Det kan göra vilken människa som helst stundom ambivalent i tankarna.

Karina Holla spelade denna kvinna på ett fantastiskt vis. Med gediget kroppsspråk, burleskt uttryck och dramatisk mimik tog hon oss genom de stora händelserna under 65 minuter. Vid flera tillfällen var hennes smärta och rädsla så stor att det värkte i ens kropp och håren på armarna reste sig. Nervöst skrattade också publiken, när de tyvärr inte visste vad annat att göra för att försöka se något komiskt på åtminstone rörelserna i det som hände. Precis som man kan göra när någon faller hejdlöst ned för en trappa och det någonstans nog ser lite skojigt ut, när man tränger ute den smärta som måste kännas i fallet. Troligen var det också så Étre överlevde.
Jag uppskattade mycket att skådespelerskan gjorde avbrott i sina dramatiseringar för att gå in i rollen som historieberättare också, det underlättade förståelsen för handlingen. Dock skulle jag ha uppskattat det ännu mer om berättandet hade haft ett större naturligt flöde och mer kronologiska övergångar. Om man kunde tyska förstod man bättre förställningen, eftersom det fanns några inslag av tyska meningar och tal i skådespelet. Hela föreställningen levererades annars på engelska och det var stundom svårt att förstå hennes brytning. Dock överkompenserades allt detta av skådespelerskans enorma närvaro som stoppade all tid och rum.
Att sammanhållningen av handlingen spretade i manuset, ledde tyvärr till att man hade fler frågor än svar efter föreställningen än före.

Karina Holla besitter en pantomimclowns förmåga att trollbinda sin publik på ett sätt som få. Hennes gåva är inte forcerad eller påhittad utan äkta hela vägen. Hon ikläder sig inte en fejkad roll utan blir en stor del av det hon föreställer.

Tat Twam Asi på Teater Giljotin – en introduktion till New Age men inget drama

by

Tat Twam Asi – Du är det
Av Kia Berglund och Torbjörn Flatnes
Teater Giljotin, Stockholm
Premiär 17 november 2012

Vi får ta av oss skorna innan vi kliver in i den halvmörka salongen och där sitter en kvinna i mitten i meditationsställning, med slutna ögon på en kudde, överallt levande ljus och lyktor. Längre bort sitter en skäggig man i medelåldern med en gitarr. Scenografin är vacker och får mig att känna det som om jag klivit in i ett indiskt tempel – eller en västerländsk new age-lokal.

Tat Twam Asi bygger på ett möte, en kvinna i karriären möter en taxichaufför med stort intresse för andliga frågor och de startar ett samtal kring andlig utveckling. Det är dock just ett samtal – det är inget drama, där finns i princip ingen handling utan de samtalar bara med varandra om sitt sökande efter frid i sitt inre.

Samtalet de för är en blandning av buddhistiska, hinduiska och kristna beskrivningar – med betoning på religion och andlighet för det egna välbefinnandet. Föreställningen blir som en introduktion i new age-tankar.

En hel del av deras tankar är intressanta, som när de talar om ett medvetande som måste ha funnits före materian. Ett medvetande som finns i var och en och det är våra egon som hindrar oss från att se att vi alla är del av samma medvetande. Det som dock får mig att börja skruva på mig är två saker:

Nästan allt som sägs är förinspelat. Det blir Teater som Playback. Torbjörn Flatnes sitter och mimar ibland till det som han har läst in på inspelningen. En av styrkorna med kulturarten teater är just nuet: att föreställningen sker just nu, just här – att skådespelarna agerar just nu med just den publiken, att det är en närvaro och kontakt mellan skådespelare och publik. Allt sådant förlorar ju den här uppsättningen, eftersom Kia Berglund nästan hela tiden bara sitter i meditationsställning och då och då gör vackra ljud med en slags indisk tempeltrumma och Torbjörn Flatnes gör sköna spröda ljud med sin gitarr och inte öppnar munnen en enda gång.

Det andra som får mig att börja tappa intresset är att båda dessa som söker frid med sig själv aldrig tar upp att lidandet i världen mer än att de själva mår dåligt av att de vet att människor lider. De söker ingen kraft eller upplysning för att själva medverka till att lindra världens orättvisor eller lidanden.

När en teaterföreställning görs playback, med förinspelat ljud, blir det nästan meningslöst att vara där. Jag kan lika gärna tända ljus och rökelse hemma och lyssna på inspelningen där.

Jo, som jag nämnt: det är snygg dekor och scenografi, riktigt mysig med kuddar för publiken att sitta eller ligga på. Det är som att samlas i en ungdomslokal och få en introduktion i New Age. Jag tror att den kan fungera för en turné på gymnasieskolor – som en utgångspunkt att diskutera andliga frågor kring. Om den kortas ned från en och en halv timme till en timme.

MEDVERKANDE Kia Berglund och Torbjörn Flatnes
MUSIK Torbjörn Flatnes
SCENOGRAFI Youlian Tabakov
LJUS Anders ”Shorty” Larsson
LJUDTEKNIKER Anette Tarstad

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Att måla en häst på Teater Giljotin om förträngda konstnärsdrömmar

by

Att måla en häst
Teater Giljotin, Stockholm
Premiär den 10 oktober 2012

Att måla en häst utspelar sig i ett vitt rum, fyllt med vita färgburkar. Anna ska måla en färgsprakande väggmålning med en häst till sin dotter Miranda. I morgon är det hennes födelsedag och fastän Anna har haft gott om tid på sig har hon inte kommit igång än. Nu sitter hon fast här med sin skaparångest och hennes förträngda konstnärsdrömmar kommer i kapp henne. Ida Wahlund, som spelar Anna, har också skrivit monologen. Hon förmedlar skickligt Annas känslor och hur hon försöker hantera dem.

Så här skriver jag i Teatermagasinet:

Att måla en häst handlar om att offra sin dröm för att något annat kommer emellan. Kanske en kärleksrelation, som det verkar ha varit i Annas fall. Anna pendlar nu mellan två jag: å ena sidan den duktiga flickan som håller reda på allt och vill vara alla till lags; å andra sidan den bittra potentiella konstnären som ångrar att hon inte kämpade hårdare för sin dröm.

Nu är det i stället hennes man, Frank, som vill leva ut sina drömmar och tänker börja skapa film. Annas bittra jag missunnar honom det, medan den väna makan och modern försöker hålla skenet uppe.

Pjäsens viktigaste budskap tycker jag är vikten av att vara sann mot sig själv och att ta ansvar för sina egna beslut. Det är sällan någon som tackar en för att man ger upp sina drömmar, eller som ens förstår att det är ett offer. I många fall kanske det inte ens är ett offer, utan en undanflykt för att slippa pröva sina vingar och riskera att misslyckas.

Temat är inget nytt, men Ida Wahlund framställer Anna och hennes inre konflikt på ett tydligt och levande sätt. Monologen innehåller också en del humor. Slutet på pjäsen är lite abrupt, men kanske finns det ett hopp. Det är nog inte för sent för Anna att börja våga vara sig själv.

Att måla en häst
Av och med: Ida Wahlund
Regi: Hanna Andersson och Ida Wahlund
Scenografi och ljus: Jenny André
Ljud: Johan Bengtsson
Producent: Regine Stålnacke och Ida Wahlund

Foto: Anna Thorbjörnsson

Läs även andra bloggares åsikter om

Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

by

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,