• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. – Möt kvinnorna bakom föreställningen Tysta i klassen – om att vara introvert

13 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Tysta i klassen är en föreställning som handlar om att vara introvert. Den är framarbetad och producerad av Emma Krafft och Hanna Adolfsson. De använder både humor och allvar för att undersöka hur det extroverta idealet påverkar den som är introvert och vad som händer när man tillslut bestämmer sig för att ändra hela sitt beteende för att inte funka fel. De utgår från egna upplevelser samt berättelser från andra introverta och de berättat att de redan fått väldigt fin respons från folk som säger att det ska bli så skönt att äntligen få se en föreställning som handlar om dem.

Föreställningen har premiär på Teater Pero i Stockholm den 25 mars och ska troligen åka på turné runt om i Sverige.
Kulturbloggen blev nyfiken på föreställningen och ställde några frågor till Emma Krafft och Hanna Adolfsson för att få veta mer.

Vad menar ni med introvert och med extrovert?
När vi pratar om “att vara introvert” pratar vi om att vara en person som har introverta egenskaper i sin personlighet. Detsamma gäller när vi pratar om “att vara extrovert”. Det finns ett antal egenskaper som hör de båda personlighetstyperna till men det mest
grundläggande är att den som är introvert får energi av ensamtid, medan den som är extrovert får energi av att umgås med andra människor. Det handlar alltså i grund och botten om var man samlar sin energi.

På vilket sätt är det svårt att vara introvert i dagens samhälle?
Det svåra är väl att man på så många sätt kan bli missförstådd. Ens tystnad tas ofta för ointresse eller arrogans. Behovet av ensamhet och nej-tackandet till sociala tillställningar tolkas som otrevligt och asocialt och det uteblivande handuppräckandet i skolan betyder att man är blyg och behöver dras fram ur sitt skal. Det kan leda till en känsla av att man som introvert funkar helt fel. Att man måste ändra delar av sin personlighet för att passa in. Samhället uppmuntrar främst de egenskaper som ofta inte faller
sig helt naturliga för den som är introvert. Det påverkar allt egentligen; skolgången, arbetslivet och vardagen. Det största missförståndet är nog att många tror att introverta hatar människor och sociala sammanhang. Men det är inte sant. Allt handlar om mängd och tillfälle och hur pass laddat ens sociala batteri är.

Vad är styrkan med att vara introvert?
Många positiva egenskaper kommer med att ha en introvert personlighetstyp! Man är en jäkel på att lyssna, reflektera och analysera. Även att observera sin omgivning och se mönster och planera därefter. En väldig styrka kan också vara att man klarar sig så bra själv.
Man är för det mesta trygg i sin självständighet. Sen är allt såklart väldigt individuellt. Alla, inte bara introverta, har ju ett helt spektrum av egenskaper som både är styrkor och svagheter beroende på vilken situation man befinner sig i.

Hur kan vi förändra samhället så det blir mer accepterat att vara introvert och hur kan vi få människor att förstå fördelar med att det också finns introverta människor?
Många av de egenskaper man som introvert kan inneha är egenskaper samhället inte alltid ser som önskvärda eller positiva. De kan rentav vara lite obekväma.
Men det behövs människor som är bra på olika saker – och att vi fungerar olika är en sådan himla tillgång! I arbetslivet och inom skolan är det ofta personlighetstypen som hörs, tar plats och ger snabba svar som ses som eftersträvansvärd. Den mer tystlåtne kan ses som blyg, trist och ovetande istället för tänkande och reflekterande. Genom att avfärda de egenskaperna går man
miste om så mycket. Man får bara halva kakan!

Sen är det nog viktigt att veta att alla egentligen har drag från både den introverta och extroverta personlighetstypen, men att den ena vanligtvis väger över. Man behöver inte heller vara antingen eller, det finns även något som kallas för “ambivert”. Det finns
så mycket bra att veta! Och bara genom att lära sig och vara nyfiken på hur andra fungerar kommer förståelsen och acceptansen öka.

Samhället kan förändras om vi slutar anpassa, böja och forma sönder oss. Vi måste lyssna mer på vad vi egentligen känner och vill. Förstå oss själva och vara öppna med det. För annars bränner vi ut oss och blir ledsna! Kanske måste vi alla sakta ner lite, gå hem tidigare ibland och ta det lugnt.

Hur ser ni er själva? Är någon av er introvert/extrovert?
Vi båda är definitivt introverta. Men vi är det på olika sätt och i olika grad. Introversion har som mycket annat en skala, det behöver inte vara antingen eller. Emma befinner sig nog lite längre ut på den introverta skalan än vad Hanna gör till exempel.

Varför vill ni göra denna pjäs?

Emma Krafft och Hanna Adolfsson

Vi vill göra en föreställning vi själva hade velat och behövt se när vi var yngre. Vi vet att det är både viktigt och skönt att se någonting man kan känna igen sig i, något som gör att man förstår att man inte är ensam i att känna som man gör. Vi vill berätta
för andra att de inte är ensamma i att behöva vara ensamma. Och så vill vi såklart också att folk bara ska få skratta lite. Det här ämnet ligger oss varmt om hjärtat och att få ta det på allvar, ge det plats och faktiskt göra en hel föreställning om det känns
både roligt och viktigt. Dessutom ger det oss mer inblick och förståelse för oss själva.

Hur har ni jobbat med föreställningen?
Vi har främst arbetat med devising som teknik för att arbeta fram vår berättelse. Vi har självständigt skrivit texter utifrån temat och sedan haft dem i en slags “Tysta i klassen-bank” och från den har vi plockat och pusslat och anpassat. Vi har även tagit inspiration från bilder och texter från internet samt använt oss av låttexter. Det har varit en process som tagit oss ungefär ett år.

Vilken ålder vänder ni er till?
Vi vänder oss främst till ungdomar mellan 14 och 20 år men tror och hoppas att alla kan uppskatta den! Alla kommer nog kunna hitta någonting man relaterar till eller känner med i det vi berättar.

Har ni pratat med ungdomar under processens gång?
Ja! Vi har pratat med folk i många olika åldrar. Vi har varit nyfikna på att höra vad andra tänker på när de hör de olika begreppen och hur pass många som känner igen sig i det vi vill berätta.

Vad har ni fått för reaktioner?
Någonting vi märkt är att en del kanske inte riktigt har koll på begreppet “introvert” men att de ändå, när vi beskriver vad det innebär, känner igen sig helt. Det kan ibland vara skönt att ha ett namn på det man känner så det är kul om vi kan “ge” det till folk.
Reaktionerna vi har fått när vi har pratat om projektet har varit mycket positiva. Det är många som redan identifierar sig som introverta som sagt att de ser fram emot att få se någonting som handlar om dem på scen!

Mer om föreställningen på Teater Peros hemsida.

Arkiverad under: Intervju, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Barnteater, Intervju, Peros teater, Teater

Jenny Tunedal: Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sara MacKey

En del avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och sitter där och är en av dem.
Så skrev jag i min recension av Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor Skador”.
Jag blev så fascinerad av hennes mästerliga skrivande och dikterna grep mig så starkt att jag bara måste få veta mer om henne och jag intervjuade henne via epost (för jag tänkte att jag inte ville missa en bokstav i hennes uttryck och därför borde en intervju via epost vara bättre än att jag sitter och antecknar hennes svar under en intervjua facetoface).

Rosor Skador är din femte bok som ges ut. Är samtliga fyra tidigare också diktsamlingar?
(Jag borde veta, men ber om ursäkt att jag inte har bättre koll. Jag vet att Mitt krig, sviter, är en diktsamling).

– Alla mina böcker är diktsamlingar.

Vad är dikt, lyrik, för dig?
– Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag. Att skriva dikt skapar möjligheter att titta noga på språket. Och i mina ögon kan språket inte skiljas från världen,
det vill säga känslor, relationer, maktförhållanden. Dikt är också text som öppnar för det oväntade, det irrationella, det kaotiska. Som inte slätar ut det, utan
låter det synas och finnas.

I Rosor Skador har du i vissa avsnitt fångat livet på en avdelning för demenssjuka så träffsäkert att det känns som att jag är där. Jag vet att din mamma var/är demenssjuk. Vill du berätta mer om det? Hur länge var hon sjuk?
Båda mina föräldrar var länge sjuka i demenssjukdomar och vistades länge på demensavdelningar under slutet av sina liv. Med länge menar jag i flera år. Det känns som om halva mitt liv har präglats av demens, minnesförlust. Även min pappa hade en demenssjukdom. Jag har blivit bortglömd av båda mina föräldrar, kan man säga. Men jag har inte glömt dem.
Därför har även jag tillbringat mycket tid på låsta demensboenden. Suttit där, lyssnat, deltagit i det liv som pågår där. För mig blev i synnerhet min mammas boende, på Strandgården i Katrineholm, en viktig och svår plats.
Ett ytterst ofrivilligt hem, men ändå ett hem, där liv pågår, där starka känslor utspelar sig, en plats som jag på något sätt både älskade och hatade. Det sista hemmet. Min mammas sista hem. Där hon blev omhändertagen, men också kringskuren och begränsad på olika sätt. Där vår relation förändrades radikalt, liksom mot vår vilja.
Jag hatade att åka dit, men när jag väl var där ville jag aldrig gå därifrån. Det var som om resten av världen försvann. Som om allt det viktiga pågick där, bland de kvinnor som lever där och de kvinnor som arbetar där. Jag kände att sanningen och kärleken fanns där, i all den längtan och desperation som finns där, och i det svåra omsorgsarbete som utförs där.
Jag ville skildra den där platsen, där varje möte är som om det sker för första och sista gången, platsen som ingen någonsin kommer tillbaka ifrån.

I den sista dikten i Rosor Skador står:
Bär din döda fars kläder
Tatuera din döda mors namn på din kropp
Består vi av ingenting nu För oss själva
Kanska kan jag ersätta allt med hunden
Eller hunden med allt

….
Är det en dikt relaterad till din verkliga situation?
Har du någon hund, förresten? Vilken slags ras i så fall och vad heter hon/han?
Jag undrar om hunden i dikten betyder något särskilt för dig?

Jag har haft hund i många år. Jag hade en hund när jag skrev Rosor skador.
Hon dog för två månader sen, mycket plötsligt. Hon var en blandning av irländsk varghund, golden retriever och labrador. Hagar Olsson hette hon.
Hon var den finaste hunden i världen.
Och det finaste i mitt liv.
Hunden i dikten är med andra ord en mycket verklig hund. Men också ett tecken för kärlek och liv. En annan sorts kärlek, större och enklare.

Vad tänker du om lyrik idag: finns det ett nyvaknat intresse för poesi? Du undervisar ju på en författarutbildning i Göteborg. Finns det ett intresse för lyrik där?
Jag önskar att det fanns ett nyvaknat intresse för poesi, men jag vet inte om det gör det. Min känsla är att det alltid kommer att finnas människor som är intresserade av poesi. Men också att poesin har mycket att erbjuda många människor, fast att den idag inte riktigt når fram till så många. Den recenseras ofta inte i tidningarna, den blir inte omskriven. Poeter bjuds inte in för att tala om sin dikt i de litterära programmen på tv och radio eller i tidningarna. Jag tänker att det har med marknadskrafterna att göra. Det som går att sälja är också det som får utrymme.
Dikten uppfattas som svår, långt bort. Som något annat, som inte tillhör livet på samma sätt som romaner, prosa.
Jag tycker det är synd. Jag önskar att fler skulle läsa, prova att läsa. Ge dikten en chans, lite tid. Poesi kräver lite tid och kanske eftertanke, men den kan ge så mycket tillbaka.
Där jag undervisar, på Akademin Valand i Göteborg, finns ett stort intresse för poesi. Studenter och lärare skriver dikt och tänker över poesin. Det är ett privilegium att få vara i den miljön.
Samtidigt längtar jag, och dikten, alltid ut ur klassrummen och institutionerna. Till de andra läsarna.

Bor du i Göteborg nu?
– Jag bor i Skärholmen, i Stockholm, men tillbringar mycket tid i Göteborg pga mitt arbete.

Vad skriver du på nu? Vad blir ditt nästa skrivprojekt?
Är de en sådan som har flera skrivprojekt igång samtidigt?

– Just nu skriver jag lite anteckningar, bara. Om kärlek och sorg, igen. Kärleken och sorgen tycks inte ta slut, i dikten eller i livet.
Jag skriver mycket långsamt, och behöver vara i anteckningar länge innan de blir till någonting. ”Min dröm just nu är att försöka skriva någonting om relationen mellan kärleken och det offentliga.
Vilka uttryck för kärlek som syns i det offentliga, om det går att tänka någonting om det.
Men just eftersom jag vill det är det väldigt osäkert om jag kan det. Dikten är svår att styra, för mig. Jag behöver låta den överraska mig.

Du har översatt några av de mest spännande författarna.
Hur gör du när du ska översätta, försöker du tränga in i den författarens sätt att hantera språket?

– Att översätta betyder mycket för mig. Det är ett sätt att lära sig att skriva. Att försöka vistas i någon annans språk, skriva någon annans text.
Det är väldigt svårt. Jag känner mig inte som en duktig översättare, utan som någon som försöker. Oftast översätter jag författare jag vill lära mig någonting av.
Att översätta är att vara tvungen att förstå, verkligen förstå. Läsa noggrannare än någon annan.
Det är också att försöka underkasta sig någon annans val, och göra dem till sina egna.
Det är omöjligt, naturligtvis. Men det är den enda metod jag har.

Kulturbloggens recension av diktsamlingen Rosor Skador

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst Taggad som: Augustpriset, diktsamling, Intervju, Jenny Tunedal, Lyrik

Mattias Andersson inför premiären av Uppenbarelsen: Begreppen Gud och nation har kommit tillbaka med full kraft

14 november, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Ola Kjelbye

Att skildra dagens samhälle med klassklyftor och orättvisor – få svenska nutida regissörer gör detta så övertygande som Mattias Andersson. Nu är han aktuell med Uppenbarelsen, ett drama han både skrivit och regisserat på Dramataen (premiär 16 november). Ett samhällstillvänt drama med religion i fokus? Ja ordet Gud har kommit tillbaka och är ett aktuellt ord i dagens postsekulära värld.

– Vad betyder alternativa fakta i dagens värld? Hur ska vi kunna samverka i det moderna pluralistiska samhället där så många olika röster finns? Det är en av de frågor som föreställningen kretsar kring, berättar Mattias Andersson när Kulturbloggen träffar honom knappt en vecka före premiären på Uppenbarelsen.

– Gud är ett begrepp som knappt förekom under 1990-talet. Nu har det ordet liksom ordet ”nation” kommit tillbaka med full kraft, säger Mattias Andersson.

Parallella verklighetsuppfattningar, hur många olika livsåskådningar som ska samsas i dagens samhälle är ett av de spår spår som föreställningen bygger på. Det andra spåret som fick Mattias Andersson att börja skriva på dramat är begreppet ”Retrotopia” som Zygmunt Bauman lanserade med boken med den titeln.

Förr var Utopia, det utopiska samhället, en vision om en bättre framtid, vad många drömde om. Idag ser vi istället hur många längtar tillbaka till ett samhälle som varit.

Denna utveckling i västvärldens samhällen har fått honom att skriva dramat ”Uppenbarelsen”.

Foto från repetitionerna av Uppenbarelsen

I ”Uppenbarelsen” får vi möta tre berättelser som löper parallellt. I den ena berättelsen skildras ett gift par där mannen anser att han fått en uppenbarelse att han ska skänka kärlek åt en tiggerska som sitter utanför en butik. Han tolkar det så att han ska ha sex med henne, vilket de har i ett soprum.
Den andra parallellhandlingen skildrar två bröder i en slags Kain och Abel-historia. De två bröderna tar droger tillsammans i ett soprum och den ena av den säger att han får en uppenbarelse av gud vilket gör den andra brodern avundsjuk.
I den tredje berättelsen är en ung tjej i centrum. Hon har hört en röst som sagt att hon ska gå ut i ett heligt krig.
I dramat löper dessa berättelser vid sidan av varandra, pjäsen klipper mellan dem och mot slutet går det ihop.

Mattias Andersson berättar att han i sitt manusskrivande inspirerats från olika håll bland annat Tarkovskijs film Offret med Erland Josephson, som han såg som tonåring. Den ryske mästaren Andrej Tarkovskijs filmtestamente – en reflektion kring civilisationens sammanbrott – som spelades in på Gotland.
Tarkovskij själv beskrev filmens handling på premiären 1985:
– Offret tar ställning till individens ansvar gentemot världshändelserna i sin helhet. Människorna är utleda på sitt beroende av diffusa system, samhällets pseudolagar och de abstrakta problem som synes kontrollera tillvaron. Det är därför som de – hellre än att göra något konkret – pratar hit och dit om händelserna utan förhoppning om att kunna påverka dem.

Som alltid med Tarkovskijs filmer är det egentligen inte filmens handling som är det viktiga utan de existentiella-metafysiska frågorna som står i centrum.

– Filmen Offret var en stark upplevelse som påverkat mig, berättar Mattias Andersson.

Den individualisering som Tarkovskij skildrar har ökat många gånger om i dagens samhälle där människor i sociala medier kan dela med sig av sin syn på världen och livet i sitt flöde och se till att omge sig med likasinnade, så man bara når ut till alla som tycker lika.

Michel Houellebecq framtidsdystopi ”Underkastelse” är en bok som också är en inspiration för handlingen i Uppenbarelsen. Handlingen i ”Underkastelse” utspelar sig 2022, då Muslimska brödraskapet vinner det franska presidentvalet.
– Värderelativismen är bra men också problematisk, säger Mattias Andersson. Allt är relativt och plötsligt kommer ett parti som ger tydliga regler.

Efter premiären av Uppenbarelsen väntar Backa Teater i Göteborg där Mattias Andersson är konstnärlig ledare. Han ska regissera Stig Dagermans teaterpjäs Skuggan av Mart för ungdomar. Pjäsen som är skriven på 1940-talet handlar om Gabriel, en fumlig och bortkommen kille som lever helt i skuggan av sin bror. Brodern dog i kriget och nu drömmer Gabriel om att göra något storartat, någon avgörande handling som ska ge avtryck i historien och i världen.

– Det ska bli jättekul, säger Mattias Andersson.

Backa Teater har en stor ungdomspublik, där kommer ungdomar från alla delar av Göteborg, alla samhällsklasser, från olika bakgrunder. Det är en stor kontrast mot publiken på den svenska nationalscenen Dramaten.
– På Dramaten är det i hög utsträckning medelålder och äldre och mer från övre medelklassen, säger Mattias Andersson. Det är lite synd, det här är ändå nationalscenen och den borde upplevas som mer öppen för alla. Jag tycker en nationalscen borde få publik från alla håll.

Mattias Andersson har nog hunnit sätta en något ungdomligare prägel på Dramatens publik vid några tillfällen, i alla fall. På premiären av Idioten i oktober 2015, var det ovanligt många ungdomar i gymnasieåldern i publiken. De hade varit inbjudna som referenspublik under repetitioner.

Det är stor kontrast mellan Backa Teater och Dramaten. Allt har, förstås, olika sidor och fördelar och nackdelar. På Dramaten finns många stora namn inom svensk scenkonst och några av dessa är samlade nu i Uppenbarelsen, som Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Nadja Weiss och Bengt Braskered.

Fakta om Mattias Andersson:
Mattias Andersson är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg.

Mattias Anderssons The Mental States of Sweden in Dance hade urpremiär på Dramaten i september i år. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad Persona på Dramaten. Uppenbarelsen är det första nyskrivna verket på länge där Mattias Andersson inte utgår från dokumentärt material.

Hans uppsättningar har kritikerrosats och uppmärksammats och spelats på flera svenska såväl som internationella teaterscener. Han nominerades till Nordiska Dramatikerpriset 2006 och fick Ibsenpriset 2007. För sin uppsättning av Brott och straff på Backa Teater fick han Expressens teaterpris 2007, Svenska Teaterkritikers pris 2007 samt nominerades till Dagens Nyheters Kulturpris. 2009 tilldelades han Studieförbundet Vuxenskolans nyinrättade Kulturstipendium. Uppsättningen Lille Kung Mattias tilldelades Teaterkritikernas barn- och ungdomsteaterpris 2009. Radioteaterversionen av Brott och straff vann dramaklassen i internationella Prix Marulic 2010. I december 2012 tilldelades han tillsammans med scenografen Ulla Kassius Publicistklubben Västras Stora pris för en ”värdefull publicistisk gärning” för sitt arbete på Backa Teater och i juni 2013 tilldelades duon Svenska Dagbladets Thaliapris.
På Dramaten har han satt upp The Mental States of Sweden och Idioten, som även sänts i Svt.
Aktuell med Uppenbarelsen.

Mattias Anderssons Uppenbarelsen är en pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder Gud ryggen. Urpremiär på Lilla scenen den 16 november. I rollerna syns bland andra Shanti Roney och Rebecka Hemse.

Arkiverad under: Intervju, Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Intervju, Uppenbarelser

Möte med Ken Loach, regissören till Jag, Daniel Blake

9 november, 2016 by Rosemari Södergren

kenloach

Stockholm hade drabbats av snökaos när världen vaknade upp den 9 november 2016 till det faktum att det amerikanska folket valt Donald Trump till president. Den brittiska filmregissören Ken Loach mötte svensk press denna snöpande dag, dagen för premiär för Stockholms filmfestival. Att första frågan handlade om det amerikanska presidentvalet var förstås oundvikligt, med tanke på att Ken Loach är en politisk filmregissör som alltid tagit ställning för de utsatta i samhället.
– Jag är inte förvånad, vi har väl sett det komma, menade han.
– Samhället har blivit hårdare och när människor känner sig alienerade, känner sig utanför samhället, är arbetslösa, sjuka och känner sig förrådda, då är det lätt att falla för den som skriker ut enkla budskap som att skylla allt på invandrare, sade Ken Loach.

kenloach2Vart Donald Trump hör politiskt är uppenbart, menade Ken Loach.
– Det räcker väl med att vi vet att en av de första som gratulerade honom till segern var Marie Le Pen, sade Ken Loach.

Öppningsfilmen på filmfestivalen är Ken Loach senaste film, ”Jag, Daniel Blake”, som skildrar Daniel Blake, en 59-årig snickare som får en hjärtattack och blir sjukskriven. Läkaren avråder honom åt det bestämdaste för att arbeta. Men försäkringskassan i England avslår hans ansökan om sjukpeng och han måste söka jobb. Men han kan inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpeng eller söka jobb-bidrag. Han har hamnat i en riktig Kafka-situation. I filmen skildras också Katie, en ung kvinna, ensamstående med två barn, som också hamnar i onåd hos de myndigheter som beviljar bidrag. Den unga kvinnan är så fattig att hon inte ens har råd att äta, pengarna går till mat åt barnen.

Dessa människors situation är inte särskilt unika, berättar Ken Loach. Under arbetat med att skriva manus och skapa filmen arbetade Ken Loach tätt med manusförfattaren Paul Laverty. De gjorde mycket research.
– Vi fick en del genom reportage i medier, vi pratade med människor, massor, både människor som drabbats av systemet och de som arbetar inom systemet, vi reste runt i områden som drabbats hårt och vi hörde många, många berättelser, sade han.
Egentligen är Daniel Blake och Katie inte extremt drabbade.
– Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken, berättade Ken Loach.

Det är ett förfärande system som det brittiska samhället består av idag, där de som blir sjuka och arbetslösa blir straffade och ska känna sig ovärdiga, de ska känna att det är de som är misslyckade, att de är deras eget fel att de inte är rika och välbärgade, att de inte kan göra tillräckligt bra CV för att bli anställda.

– Människor som arbetar inom systemet har berättat för mig att de är tvingade att utdela sanktioner varje vecka, annars får de lägre löner. Det spelar ingen roll om alla deras fall de har hand om sköter sig, någon måste få sanktion och indragna bidrag, berättar Ken Loach.

Tyvärr är det samhälle som skildras i filmen inte bara något som finns i Storbritannien. I Sverige drabbas också människor av att de nekas sjukpeng trots att de är sjuka och ersättningarna till både sjuka och arbetslösa har försämrats alltmer i Sverige. Att bli sjuk eller arbetslös innebär oftast en ekonomisk katastrof för de flesta.

– Det ekonomiska systemet har skapat arbetslösheten. Det skapar fattigdom. Vi blir intalade att vi behöver vara mer flexibla och får hotet från arbetsgivarna att om vi inte är mer flexibla då flyttar de företaget utomlands, sade Ken Loach.

Att Trump blev vald till amerikansk president är en tydlig signal att något blivit fel.
– Nu måste vi organisera om samhället. Alla måste ha ett jobb, alla måste känna att de har ett värde och bli behandlade med respekt, sade Ken Loach.

Det är vad filmen ”Jag, Daniel Blake” handlar om och det är vad Ken Loach vill förmedla.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av filmen ”Jag, Daniel Blake”.

kenloach3

Arkiverad under: Film, Intervju, Scen Taggad som: Intervju, Ken Loach, Scen, Stockholm filmfestival

Intervju med Joel Alme

9 mars, 2015 by Redaktionen

JoelAlme_740_AnnaLedinWiren

Den finaste arbetarklasskildring som getts ut på skiva sedan Thåströms Skebokvarnsv. 209. Det skriver nya numret av Sonic om Joel Almes kommande album ”Flyktligan” som släpps 11 mars. Albumet är Joel Almes fjärde som soloartist sedan han slutade som basist i Hästpojken och albumet är det första med texter på svenska. Kulturbloggen hade ett samtal med honom inför albumsläpp och turné och pratade om musiken och livet.

Texterna på det nya albumet är på svenska till skillnad från de andra tre albumen som är på engelska. Det har tagit mer tid att jobba med nya albumet än med de tidigare, berättar han.

Joel Alme växte upp i Göteborg, i Majorna, Haga och området kring Linnégatan. Texterna på ”Flyktligan” skildrar hans uppväxt.
– Jag var väl något av en rännstensunge, säger han.

Albumet som hyllades redan flera veckor innan det släppts av musikskribenterna på Sonic beskrivs som en av de stora arbetarklasskildringarna i svensk musik.
– Jag berättar om människorna där jag växte upp, egentligen tycker jag inte att det är politik jag skriver om utan om människor. Nu råkar det vara arbetarklass, för det var bland dessa människor jag växte upp. Nästan alla mina kompisar levde med ensam mamma, berättar han.

Joel växte upp med sin mamma och så småningom också en styvpappa och sedan kom en syster.
-Vi hade det bra tillsammans, vi var som en liten bubbla som höll ihop i en annars turbulent omgivning, berättar han. Mamma var kärleksfull men ganska sträng.

JoelAlme_0792_AnnaLedinWirenJoel Alme berättar att kanske var det därför han klarade sig i livet, kärleken och sammanhållningen i familjen. På albumet finns texter som skildrar andra som fastnade i missbruk och dog.
-Min bästa vän, min kusin som var tre veckor äldre än jag, dog när han var 19 år. Vi hade en fantastisk vänskap, tiden stod stilla för oss när vi gjorde saker tillsammans.

Att han ville skildra sin uppväxt på nya albumet visste han tidigt, den stora utmaningen var att skriva på svenska, berättar han. Han kan bara skriva musik när han tycker det är kul att skriva. Ibland kan de gå någon månad emellan tillfällena då han sitter i lugn och ro och komponerar och skriver.
-Jag har suttit i köket många gången när barnen har lagt sig, berättar han.

Han lever traditionellt familjeliv sedan många år tillbaka, han är pappa till en femårig dotter och styvpappa åt en tioårig son.

Albumet heter ”Flyktligan” och skildrar bland annat människor som på olika sätt flyr. Själv har han dock inte flytt.
-Jag har tänkt mycket på det fenomenet att så många lämnar familj och barn. Jag har försökt att se det och skildra det på ett ickedömande sätt, säger han.

Själv är han lika lycklig med sitt familjeliv nu som då han och hans flickvän träffades.
-Jag har ju något jag älskar att syssla med, ett intresse med musiken. Jag har ett eget rum i musiken. Kanske är det hemligheten till att jag inte flyr.

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 9

Arkiverad under: Musik Taggad som: arbetarklasskildring, Intervju, joel alme, Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 20
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Challenger Gästspel på … Läs mer om Opera: Challenger gästspel på Folkoperan – En storartad och modig föreställning som ställer angelägna frågor

Filmrecension: Wasteman

Wasteman Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Wasteman

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in