Elverket

Fåglarna – första halvan helt mästerlig

20 mars, 2016 by Rosemari Södergren

Fåglarna
Av Tarjei Vesaas
Översättning Marie Lundquist
Dramatisering Nils Sletta och Ole Anders Tandberg
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Musik Fläskkvartetten
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Sverigepremiär den 19 mars, Elverket

Om att inte passa in, om att inte klara de krav samhället ställer för det du kan är inte eftertraktat i den världen du lever i, är vad Fåglarna skildrar. Den går också att se som en skildring av en ensamhet vi egentligen alla har i livet.

Dramatens uppsättning av den norske författaren Tarjei Vesaas roman Fåglarna är svår att glömma. Handlingen kretsar kring den 37-årige Mattis som bor med sin tre år äldre syster som tar han om honom och försörjer honom – han är inte stark nog för att kunna jobba. Samtidigt är han oerhört medveten om hur udda han är. Han lider och funderar över livets mening och ställer de existentiella frågor som vi alla har men inte alltid kan formulera eller skulle våga yppa. Så på sitt sätt är han en mästare, för han kan formulera sig. Han har också en annan stor styrka, han är jätteduktig på att ro en båt. Men på deras lilla ort finns det inte något behov av en färjekarl, annars skulle kan ju kunna försörja sig som det – och därmed passa in i samhället.

Berättelsen utspelar sig någon gång ute på landsbygden för femtio till hundra år sedan. Mattis har inga muskler, kan inte koncentrera sig utan går helst omkring och drömmer. Omgivningen flinar bakom ryggen på honom och han tas om hand av sin syster Hege. En dag flyger en morkulla över deras stuga och det flyger ofta rakt över deras flyga. I Mattis värld blir detta något stort, något betydelsefullt som måste innebära att livet är på väg att förändras.

Magnus Roosmann är helt suverän i rollen som Mattis. Han är skör och han är trovärdig och som publik är det Mattis jag ser och inte Roosmann som spelar Mattis. Magnus Roosmann är en av dessa duktiga nutida svenska skådespelare som kan spela det mesta, för han går in i rollen och gör inte stor plats för sig själv.

Första delen fram till pausen var föreställningen bland det bästa jag sett på mycket länge på en svensk teaterscen. Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman som hans syster Hege är båda så rätt i sina roller. Scenlösningen är enkel och elegant med en lång mur som går längs med scenen och en stor scen till höger. Den bakre scenväggen används för att applicera bilder på digitalt.

Det var så trovärdigt och både vackert och sorgligt. Hege får offra så mycket i livet för att ta hand om sin bror. En bror som både är snäll men också jobbig, han har utbrott och är inte alls smidigt eller diplomatisk. Hege älskar sin bror men samtidigt får hon försöka så mycket av eget liv för hans skull. Mattis vet det och skulle vilja kunna tillföra hushållet något. Han vet att han är udda, han vet att han inte kan jobba som de andra, han vet att han aldrig kommer att få en flickvän – men ändå drömmer han. Varför är livet så? Varför är just han just sådan? Det är frågor många ställer sig dagligen runt om i världen, varje dag. Varje har just Pelle autism? Varför har Emma Asperger, varför har Johan adhd, varför super Nillas föräldrar, varför fastnade Kia och Ante i drogmissbruk, varför, varför, varför …

Efter paus förändrade sig stämningen, det hotfulla närmade sig, utvecklade sig och tog över. Där föll det något av uppsättningen, det blev lite för förutsägbart och mörkt – även om det rent scenografiskt var snyggt och imponerande. Jag vet inte varför föreställningen efter paus inte talade till mig lite stark. Kanske blev det för precist, känslan att detta kunde handla om mycket mer än bara Mattis och Hege tappades bort delvis.

Tarjei Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen Nobelpristagare i litteratur. Fåglarna hyllades som ett mästerverk av nordiska kritiker när den gavs ut 1957 och Vesaas anses vara en av Norges mest framstående författare genom tiderna.1964 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1964).

Dramaten berättar i ett pressmeddelande att författaren Tarjei Vesaas växte upp som äldst bland tre bröder på en gård i Telemark och förväntades ta över lantbruket. Men de förväntningarna svek han. Det strävsamma och praktiska bondelivet passade honom inte, en ensling som i stället föredrog att drömma och fantisera. När han skrev om Mattis skrev han också om sig själv.

Regissören Ole Anders Tandberg rör sig mellan opera- och teaterscenerna. Han har under senare år regisserat en rad föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern som Kung Lear, Othello, Jag är vinden och storsuccén Min kamp. På Kungliga Operan i Stockholm har han bland annat satt upp Don Giovanni, Così fan tutte, Figaros bröllop och Trollflöjten. På de internationella operascenerna har Ole Anders Tandberg haft framgång med bland annat Lady Macbeth från Mtsensk i Berlin.

Medverkande
Mattis Magnus Roosmann
Hege Melinda Kinnaman
Jörgen Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken Marcus Vögeli
Mannen Magnus Ehrner
Kvinnan Jennie Silfverhjelm
Anna Lina Leandersson
Inger Emma Broomé

Foto Roger Stenberg

Tankar efter premiären av Beckomberga på Elverket, Dramaten

13 september, 2015 by Lotta Altner

Beckomberga
Av Sara Stridsberg
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Premiärföreställning på Elverket, Dramaten 12 september 2015

Föreställningen är redan igång när vi stiger in i lokalen på Elverket. Utan förberedelse kastas vi in i mentalsjukhusets uppluckring och nedläggning. Kanske skulle man kunna tro att alla tidigare inlagda nu kommer att jubla av glädje när de vid stängningsdags har möjlighet att lämna platsen. De kan nu ta bussen därifrån som går varje halvtimme.

Scenen har en lugn grön bakgrund som skulle kunna få vilken orolig själ som helst att sova bättre om nätterna. Men det är inte en avdelning av lugna och trygga patienter vi får möta. Det är trasiga människor som gör sig själva och andra mycket illa. De flyttbara glasvägarna mellan dem på scenen ger mig sken av dess avskildhet, instängdhet och vår oförmåga att kunna mötas på samma planhalva. Verkligheten blir aldrig densamma för någon. Vi ser varandra genom oslipat glass där skuggor och färger bryts med skilda linser.

Det är så lätt att till en början tycka synd om dem; mannen som suttit inne i över 60 år och som inga andra vänner har utanför, kvinnan som blev övergiven av sin man och ”tappade” förståndet eller mannen som försökte ta livet av sig för att han inte tyckte han hade något att leva för. Inledningsvis faller man lätt in i denna förenkling av verkligheten. Man tänker också ”stackars satar” och skönt att det inte skulle kunna hända mig. Men när du ser deras anhöriga och hör deras berättelser p.g.a. dessa patienter, så ser man deras utsatthet, fallenhet och lidande som både kan födas och ärvas. Det innebär att det hade kunnat vara du eller jag som hamnade på den där avdelningen. Psykisk hälsa är ett förfärligt lotteri, där ens psyke lever i en roulett.

I uppsättningen visar man b.l.a. på barnets enorma utsatthet när en förälder slutar vara förälder och tar sitt ansvar för det. Den unge slår nästan knut på sig själv för att pappans ska ge henne den faderskärlek som hon så desperat längtar efter. Hennes strävan blir självdestruktiv för att få någon typ av uppmärksamhet. Detsamma gäller i all den tvåsamhet som inte är jämbördig, där den ena utnyttjas och drivkraften enbart blir den andre.
Jag tycker nog att det fanns scener som man skulle ha kunnat ta bort. Vissa repliker som inte var tillräckligt nödvändiga för handlingen. Föreställningen höll inte ett tillräckligt högt tempo för att kunna trollbinda publiken i tre timmar. En del av berättandet kändes också likartat eller oviktigt i sammanhangen. Eftersom det var så många skådespelare på scenen kanske man hade kunnat välja bort någons berättelse, utan att för den skull förlorat stämning. Dessutom var många utgångspunkter för det dramatiska berättandet liknande, vilket gjorde att det med tiden förlorade viktig kraft.

Det mest fantastiska med föreställningen var att det trots allt elände och besvärliga öden för intagna och dess närstående, levereades en hel del bitande humor. Mitt i all sorg kunde de mentalt instabila ibland leverera helt träffsäkra kommentarer och ge varandra en och annan satirisk gliring. Dessa få, men regelbundna tragikomiska inslag var bärande och ledde till att man inte gick därifrån med ett sorgligt leende på läpparna.

Det som slår mig mest efter föreställningen, är det faktum hur svårt det är att mötas och skiljas med sina närstående, när man inte kan finna vägar för att förstå varandra på något sätt. När kommunikationen aldrig blir genuin och äkta. Vi har ju ibland helt skilda världsuppfattningar, behov och drivkrafter. Det gör ont när man bultar på dörren, men aldrig släpps in. Dessutom är det ju så, att hur mycket kan våra närstående kräva att vi ska bära upp dem i deras eventuella tillstånd!? Vad gör du när du står inför faktum att deras liv kräver så mycket att du kommer att ätas upp. För det finns verkligen människor som ”inte vet vad det betyder att bli frisk” och som gärna vill vara huvudrollsinnehavare i allas liv. Tänker du nöja dig med att vara statist i ditt eget liv!?

Foto: Roger Stenberg

Sara Stridsbergs pjäs Beckomberga har urpremiär på Elverket, Dramaten 12 september

21 augusti, 2015 by Redaktionen

Den 12 september är det urpremiär för Sara Stridsbergs Beckomberga på Elverket, i regi av Annika Silkeberg. I rollerna ser vi bland andra Emma Broomé, Danilo Bejarano och Rebecka Hemse.

Ett pressmeddelande berättar:
En dotter kommer till mentalsjukhuset Beckomberga för att besöka sin pappa, den livshungrige och dödslängtande Jimmie Darling. Beckomberga ska snart stänga för gott, men för en tid blir denna isolerade värld hennes andra hem och flera av de intagna hennes vänner.

Där finns Henning som slutade öppna post och blev av med sitt hus på Lidingö, där finns Olga och Bird som återser varandra när det gamla mentalsjukhuset ska slå igen, Harriet som har väntat i tjugo år på att hennes man ska besöka henne. Paul som har dödat sin sons mamma. Och Sabina som drömmer om ett universumsfall och älskas av både läkaren Edvard och Jimmie Darling.

Beckomberga handlar om en grupp människor i gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan normalitet och galenskap, mellan välfärdssamhälle och nedskärningspolitik.

Sara Stridsberg skrev pjäsen parallellt med boken Beckomberga. Ode till min familj.

– Romanarbetet stod länge still och att skriva pjäsen var ett sätt att komma vidare. Det finns en stor frihet i att skriva för scenen. Plötsligt får man möjlighet att lyssna till karaktärernas röster, de får prata ostörda utan prosans klaustrofobiska diagnostiserande burar. Det hjälpte mig att skriva romanen och gav möjlighet att låta karaktärer som jag inte kunde stänga in mellan bokens pärmar att få plats. Kanske var de för stökiga för att få plats i en bok, säger Sara Stridsberg.

Sara Stridsberg har tidigare för Dramaten skrivit uppmärksammade pjäser som Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, Medealand och Dissekering av ett snöfall.

Textade föreställningar den 8 och 27 oktober

Medverkande
Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Rolf Skoglund, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz, Magnus Ehrner
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Urpremiär 12 september, Elverket

Hans och Greta – inte ett öga torrt i föreställningen som talar till alla åldrar

18 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

hansochgreta

Hans och Greta
Av Martina Montelius
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Kostym Jonna Bergelin
Peruk och mask Veronica Liljeblad
Musik och ljud Stefan Johansson
Ljus Raimo Nyman
Urpremiär 17 oktober 2014, Elverket, Stockholm

När publiken engageras totalt och barnen som sitter på de första raderna ropar åt den elaka pepparkakshäxan, då har väl en barnteaterföreställning lyckats. Om dessutom den äldre damen bredvid mig på sista raden kommenterar: ”Inte ett öga torrt” – då har föreställningen lyckats tala till alla åldrar.

Bröderna Grimms klassiska saga Hans och Greta är en stark berättelse. Det är en hemsk berättelse om föräldrar som är så fattiga att de väljer att överge sina barn. Sorgligt nog är det något som barn fortfarande kan känna igen. å olika sätt kan barn bli övergivna. Världen har inte blivit så mycket bättre under de hundratals år som gått sedan denna saga började berättas kring lägereldar. (Nej jag menar inte att bröderna Grimm satt vid lägereldar: sagan är säkert äldre än Grimmbröderna som fångade upp gamla folksagor och skrev ned.) Martina Montelius har skrivit om sagan, men med varsamma händer och skapat ett drama för alla åldrar som handlar om att klara sig när man plötsligt en dag inte har sin familj omkring sig.

I regi av Sally Palmquist Procopé har det blivit en härlig uppsättning där alla i familjen har lysande illrött hår och fula ljusgröna kläder. Scenografin är en blandning av en klassisk sagobok med små fragment av nutid. Hans spelar spel på familjens ipad och lyckas köpa dyra spel med mammans kontokort och familjen blir helt utblottad. Det är dock bra att föreställningen inte placeras in helt och hållet i nutid, sagan är större och lever över tiden och är,trist nog, något som barn i alla tider kan ta till sig. Med barn menar jag alla människor i alla åldrar som någon gång haft en förälder, om än bara i en sekund.

Barn kan leva utan sina föräldrar, men föräldrar kan inte leva utan sina barn – denna hemlighet berättar den vita katten för Hans när barnen övergetts av sina föräldrar och är långt ute i mörka skogen. Ja det är på sätt och vis en sanning om livet och det sägs vid flera tillfällen. Många barn tvingas av livets olika förutsättningar att växa och bli vuxna utan att ha sina vuxna nära sig eller har vuxna nära sig som på grund av droger eller arbetsnarkomani eller annat inte ger barnen den kärlek de behöver.

Men livet är väldigt sorgligt ibland och vuxna mister sina barn också – och det kan kännas som att det inte går att leva utan sitt förlorade barn, det vet jag som mist mitt yngsta barn. Och där känner jag att Martina Montelius har både rätt och fel: det har länge och i djupa dalar känts som att jag inte kan leva vidare. Och samtidigt har jag ju inget val, jag måste traska vidare i denna existensen. Så riktigt sant är det inte att vuxna inte kan leva utan sina barn, någon gång kan vi tvingas till det av livets hårda omständigheter – där tragiken slagit till.

För mig handlar föreställningen om mer än barn som klarat sig trots att de övergivits: jag ser den som en berättelse om att förlåta och en berättelse om att lära sig stå på sina egna ben, oavsett vilken ålder vi befinner oss i: en berättelse om att leva vidare trots de förluster livet slänger på oss.

Föreställningen är ungefär en och en halvtimme, utan paus, och vänder sig till alla från sju år. Och det här är en föreställning som talar till alla åldrar. Inget öga torrt, som damen sade, men ändå går vi därifrån med en spirande glädje inne i hjärtat: med humor och fantasi kan vi ta oss igenom också de mörkaste skogar och besegra de allra vidrigaste pepparkakshäxor och hitta hem igen till någon som längtar efter oss.

I rollerna:

Greta Maia Hansson Bergqvist
Hans Rasmus Luthander
Pappan Eric Stern
Mamman/Häxan Sanna Sundqvist

hansochgreta2

från sju år

Dagermans Streber väcks till liv på Dramaten

7 oktober, 2013 by Redaktionen

Streber
Dramaten, Målarsalen
Premiär: 5 oktober 2013
Regi: Olle Jansson

Premiären på Stig Dagermans Streber äger rum på Dramaten den femte oktober, på Dagermans 90-årsdag. 59 år efter författarens död släcks ljuset abrupt och gallret på scenen lyser likt tusentals stjärnor. Manuset är bearbetat, kostymerna effektfulla, sminket realistiskt och skådespelarna visar inte ett tecken på överspel. Långa dialoger. Djärv humor i olägliga situationer – desto mer passande. Streber väcks till liv igen.

Fyra vänner. En bilverkstad – den socialistiska förebilden i ett kapitalistiskt samhälle. Blom – Mattias Silvell – har dock andra planer för verkstaden; för att förverkliga sin klassresa, för att inte behöva känna sig mindervärdig manipulerar han sina tre vänner i att tro att utgifterna på verkstaden är större än inkomsterna. Papperna blir påskrivna – verkstaden blir såld –, de tre arbetarna har inget val. På en tidigare mörk plats på direktörens – den som uppmanar Blom att sälja – lyser nu en grön triangel, bland tusentals andra.

Tre vänner, en svikare. Blom får titeln föreståndare, han köper en vit skinnsoffa och tar hem champagneflaska och silverklänning till älskarinnan. Hon sitter på skinnsoffan, i den gula kappan han betalt. Det ligger en blöt näsduk intill henne. Hon beskriver Blom som ett svin. Inte blir Blom kallad för föreståndare av de andra heller – Streber är den sanna titeln.

Relationen blir krossad, vännerna krossas. Blom står ensam i sin nyköpta smoking. Kanske behövs det en streber, en skurk; annars kanske inte godheten hos hjältarna skulle uppskattas. Kanske behövs det skurkar som offrar sina närmaste relationer för att ekonomin ska fungera? Skurkar, offer – finns det en skillnad? Bloms egoism ifrågasätts inte, den är inte mindre närvarande än trianglarna på direktörens karta. Den kompromisslösa önskningen om sin egen framgång framför vännernas liv är en akt av naivitet, mer naiv än den lilla verkstaden i Bloms ögon. För även Blom blir krossad.

I rollerna:
Blom: Mattias Silvell
Fru Blom: Nina Fex
John Nilsson: Christopher Wagelin
Fru Nilsson: Nina Fex
Inga Nilsson: Emma Mehonic
Åke: Rasmus Luthander
Pelle : Johannes Wanselow
Sekreteraren: Emma Mehonic
Direktören, Falskspelaren: Eva Melander
Regi: Olle Jansson
Bearbetning: Olle Jansson, Ninna Tersman
Scenografi, ljus, videodesign: SUTODA
Kostym: Nina Sandström
Musik: Anthony Linell
Peruk och mask: Nathalie Pujol

Foto: Roger Stenberg

Text: Anastasia Brink

Elverket

Footer

Om oss