Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Den sjunde oktober släpper brittiskan Anna Calvi det nya albumet One Breath vilket följer upp den Mercury Prize-nominerade debuten från 2011. One Breath spelades in i Paris och redan nu har hon gett ifrån sig ett första smakprov i form av den nya singeln Eliza.
Du kan lyssna på Eliza här:
Noah and the Whale i låtsamarbete med Anna Calvi. Bandets fjärde fullängdare Heart of Nowhere ges ut i vår och på titelspåret gästar ingen mindre än Anna Calvi.
Du kan lyssna på låten här:
Anna Calvi, Debaser Slussen
Betyg: 4
Efter att ha bevittnat Anna Calvis spelning på Debaser Slussen blir jag påmind om varför jag älskar musik. Tidigare i år släpptes hennes självbetitlade debutalbum och jag undrar om inte Desire är årets låt. Hon påminner liksom om en ung PJ Harvey, stundtals med inslag av latino/flamenco, och hennes uttryck känns precis så vitalt som jag bara trodde det kunde göra förr i tiden. Det är nästan för bra för att vara sant.
Tyvärr är Debaser Slussen möjligtvis på grund av hård konkurrens (Red Hot Chili Peppers, Handsome Furs etc etc) långt ifrån fullsatt, men de som väl har tagit sig dit älskar verkligen Anna Calvi och är inte rädda för att låta det märkas. Stämningen är genomgående på topp och låtmaterialet är så starkt att det bara är att toklyfta på hatten. Förutom redan nämnda Desire blir jag fullkomligt lyrisk när jag hör Morning Light. Även The Devil, som hon spelar som extranummer, är klockren.
Hon börjar med att spela ett instrumentalt flamencostycke på elgitarr vilket jag tycker är passande och speglar konserten som helhet. Den har nämligen någonting suggestivt över sig och växer för varje ögonblick. Hon hinner till och med göra en cover på Elvis gamla klassiker Surrender.
Anna Calvi sjunger som en halvgud, hennes dramatiska hopp från lågmäldhet till desperation känns aldrig krystade och hon slår an så många strängar på en och samma gång. Även förbandet Thus:Owls som lirade på hemmaplan imponerade med sin atmosfäriska drömpop och bidrog till en kväll av hög musikalisk kvalitet.
Ett hett tips för alla anglofiler och musikälskare där ute. Inom alternativrocken är Storbritannien troligtvis det land som levererat flest ikoniska frontkvinnor, ta bara PJ Harvey och Siouxie Sioux. I deras fotspår har Anna Calvi nått dagsljuset och spås nu bli nästa superstjärna. När de nominerade till årets upplaga av Mercury Music Prize presenterades var hon en självklar kandidat och de som hade turen att bevittna hennes spelning på Hultsfredsfestivalen i somras kan intyga hennes storhet. Nu har hon vägarna förbi Sverige igen för en spelning på Debaser Slussen den 12:e oktober, missa för guds skull inte det.
—
Skivrecension: Anna Calvi
Enligt Anna Calvis hemsida lånar hon inspiration från allt från Debussy till Nina Simone och Maria Callas. När jag är det mer som att surfrockaren Dick Dale och Nico fått en oäkting ihop. Att producent Rob Ellis även är känd som PJ Harveys producent lämnar visserligen sina spår, men Calvis säregenhet är ändå distinkt. Ibland blir det riktigt tungsint psykedeliskt, som i låten ”The Devil”. Andra låtar är betydligt popigare, som ”Desire” och ”Blackout”.
Den här plattan låter som kletig maskara, rökig lokal, anemiska flickor och ständigt rus när den är som bäst. BBC har utsett Anna Calvi till en av 2011 års mest lovande artister. Jag måste instämma att denna artist är värd att hålla öronen öppna för.
Den självbetitlade debutplattan släpps 17 januari.
Recensenten Loretto Linusson
Bloggar också på Kaffekopp och cigarettrök
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Calvi, musik, recension, skivnytt