Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

”Tusen och en natt” (Jävla sköna män) – om en feminist som blir kär i en muslim

by

Fatemet Gosheh bor i Göteborg och är en iranska som är internationellt känd för sin konst där hon ofta är provokativ och utmanar männens styre i muslimska Iran. Egentligen borde hon uppmärksammas mycket mer för sin stora kamp för kvinnors rättigheter.

Hon brukar föra dagbok över sitt liv i form av videoinspelningar, en videodagbok. Under sju år har Fateme Gosheh filmat sin stormiga, smärtsamma och inte minst kärleksfulla relation i både ur och skur. Hur ska man förhålla sig till varandra för att lyckas bevara de ideal man tror på. Hur ska kärleken överleva konventioner, strukturer och ett samboskap? Är kärleken värd att väljas före allt man tror på? Kring de här frågorna kretsar dokumentären ”Tusen och en natt ( jävla sköna män)” med filmarna själva i huvudrollerna.

Hon blev plötsligt kär i en man som i alla hennes målningar stod för ondska. Hon blev kär i en muslimsk man, kär i sin fiende, skriver filmleverantören på pressutskicket. Egentligen tycker jag inte filmen alls handlar om att hon träffat och blivit kär i en muslim. Isa Vandi är som rätt många män och inte alls särskilt muslimsk. Det handlar mer om att kärleken gör en människa beroende och också en radikal feminist kan vilja leva traditionellt när hon blir mycket kär i en man. Filmen handlar om det svåra med relationer och det svåra att kombinera eget yrkesliv och karriär och egen utveckling med att leva tillsammans med någon.

Det är så modigt av Isa Vandi och Fatemet Gosheh att lämna ut sig själva och att visa upp sitt förhållande och att klippa ihop videodagböckerna på det här sättet. De visar inte alltid upp sig ur sin bästa sida. På sätt och vis blir filmen mycket starkare för att den är dokumentär istället för att de hade varit en spelfilm. Bilderna är förstås tagna ur taffliga vinklar ibland, precis som det blir med en videodagbok.

Fatemet Gosheh är en mycket intressant kvinnokämpe. Jag vill veta mer om henne. Hon född i Iran 1961 där hon fått sin film- och konstnärliga utbildning. Hon är bosatt i Göteborg där hon är verksam som konstnär. Hennes verk ”En muslimsk kvinnas drömmar och mardrömmar” har bland annat visats på Liljevalchs i Stockholm, Galleri Icosahedron i New York och konstbiennalen i i Florence. Hennes konst har gett upphov till debatt och protester och hon har blivit polisanmäld av Sveriges Muslimska Råd.

ISA VANDI är född 1960 och filmutbildad I Teheran, Iran. Verksam som filmare inom både spel- och dokumentärfilm. 2003 gjorde han en dokumentär om Fatemeh Gosheh och hennes konstnärsskap med titeln ”Dans under vita lakan”.

Folkets bio berättar om filmen.




I samarbete med Filmtrailer.se

Relaterat:
Recension i DN., Göteborgsposten, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Harry Brown – på dvd

by

Michael Caine var som vi alla minns en gång filmvärldens tuffaste och mest välklädda skådespelare. Vem minns inte Harry Palmer och Jack Carter? Två karaktärer som både var charmiga och tuffa. Caine som under de sista decennierna har fått spela en rad biroller, senast i Batman the Dark Knight, brukar för det mesta prestera bra och i filmen Harry Brown är han tillbaka i rampljuset.

Det har varit lite av en trend med att gamla rävar som gör upp, tidigare har vi sett Clint Eastwood och Liam Neeson göra upp med ungdomarna i var sin egen film. I Harry Brown gör Michael Caine en liknande metamorfos från rädd pensionär till hämnande ängel.

Ex-militären och pensionären Harry Brown lever ett rätt stilla liv i en av södra Londons förorter, inte de där fina utan de där stora sena 1960-tals varianterna med höghus gjorda av grå betong.

Dagarna för Harry flyter på med besök till frugan som ligger på sjukhus och möten med sin gamle vän Leonard Attwell (David Bradley).

Tyvärr har det lokala ungdomsgänget tagit över stora delar av huskomplexen och speciellt en vägtunnel är ett populärt tillhåll för det gäng som leds av Noel (Ben Drew, känd som artisten Plan B). Leonard som blivit utsedd till hackkyckling av gänget trakasseras grovt. Det hela går över styr och Leonard beväpnar sig och bestämmer sig att göra upp.

Nästa dag hittas han mördad och det finns inga vittnen, men flera av gängmedlemmarna har förstås filmat delar av misshandeln med sina mobiltelefoner.

Polisen med den rättrådige kommissarie Frampton (Emily Mortimer) står maktlös och Harry Brown bestämmer sig att hämnas sin vän.

Som social kommentar är Harry Brown överdriven men som underhållning tillhör den en av de bättre i genren tack vare Michael Caines starka rolltolkning av pensionären Brown. Visst är det lite clichéartat med känslokalla ungdomar som inte ”bryr sig” och med en sämre skådespelarensemble kunde det lätt ha blivit en fortsättning på de fem Deathwish filmerna, men alla dessa invändningar försvinner när en film presenteras på det här sättet.

Skildringen av ett England som gamlingarna inte förstår eller känns vid lyckas filmen mycket bra med, för oavsett vilken partifärg du har så existerar det på många håll liknande problem.

De trista betongförorter som finns världen över ser ofta förvånande nog lika ut både arkitektoniskt och socialt. De blir inte direkt de socialt trygga miljöer som man kanske skulle förväntat sig.

Caine som själv växte upp i området som skildras i filmen gör en riktig ”Get Carter” tolkning i filmen, Brown bli Jack Carter med samvete.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av "Arbetarklassens sista hjältar" med Börje Ahlstedt på Odenteatern

by

Arbetarklassens sista hjältar, ja det är väl ett passande namn på en teaterföreställning som har premiär dagen efter det val då högern på alla sätt och vis stadfäste sitt intåg över Sverige.
Arbetarklassens hjältar hade premiär på den lilla hemtrevliga teatern Odenteatern i Stockholm, som ligger nära Odenplan. Pjäsen är skriven av Peter Birro och sattes upp för flera år sedan på Elverket och blev då en succé. Jag räknar med att den blir det i den här uppsättningen också.

Börje Ahlstedt spelar Harald, en åldrad konstnär som är trött på livet och som lever ensam. Plötsligt ringer det på dörren och hans son Benny har kommit för att gratulera honom på hans 70-årsdag. Det är bara det att Haralds födelsedag var två veckor tidigare och dessutom fyllde han 70 året före. Sonen och pappan har inte träffats på tolv år. Båda är ensamma, olyckliga människor som inte lyckats i samhället.

Pappan, Harald, har i och för sig varit hyllad konstnär som räknas till arbetarklassens största skildrare. Framförallt har han gjort många konstverk där hans mamma, städerskan, skildrats. Sonen Benny har vuxit upp i skuggan av en stark pappa.

Föreställningen har, som alla bra pjäser, flera bottnar i sig. Den handlar om livets mening, om Socialdemokratin, om samhället, om utanförskapet och konstnärskapets villkor, om förhållandet mellan far och son, om vad vi vill lämna efter oss i livet och vad som är viktigast i livet.

Börje Ahlstedt tar mer och mer plats bland de främsta svenska skådespelarna. Han bevisar hur skådespelare är ett yrke som åldern som sätter sina spår fördjupar skådespeleriet. Det är starkt och känns i magen när Ahlstedt spelar Harald.

I Aftonbladet berättar Ahlstedt om att det är en stor utmaning att spela Harald:

– Ingen roll har haft en lika stor personlig genomslagskraft in i mitt hjärta. Min pappa framträder som alkoholiserad port­vakt, mamma framträder med sina skurknän. Risken är att det ligger för nära. Men då är min uppgift att sätta emot och säga ”jag är ju inte Harald. Jag är ju Börje”, säger Ahlstedt.

Magnus Ehrner som spelar sonen Benny är lika trovärdig och stark i sin roll som sonen.

”Arbetarklassens sista hjältar” är en föreställning som sitter kvar i skallen på mig och känns i magen fortfarande dagen efter. Jag tror att jag till och med ska försöka se den en gång till.

Arbetarklassens sista hjältar är den första fristående pjäsen i en triologi om rollfiguren Harald i olika skepnader/yrken. I uppföljaren “Neil Armstrong var aldrig på månen”, får man möta skådespelaren Harald. Sista delen i triologin är “Den ömhet jag är värd” där man ser honom som författare.
Jag hoppas Odenteatern sätter upp uppföljarna också.

Relaterat: Ett pressmeddelande om föreställningen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Europe avslutar Grönalund-sommaren

by

Nu är sommaren slut.
Nu har Europe avslutat konsertsommaren på Gröna Lund.

”Fem pojkvaskrar från Väsby och Märsta har kommit hem för att röja!” skriker Tempest, några låtar in i setlisten, och drar igång Scream Of Anger. Och dessa fem pojkvaskrar, utgörandes John Norum på gitarr, John Levén på basen, Mic Michaeli vid keyboarden och Ian Haugland som håller i trumpinnarna, samt Joey Tempest själv naturligtvis, visar att åren ännu inte lyckats ta ifrån dem den talang de en gång hade.

Sedan, mitt under låten Supersticious, nämner Tempest att Bob Marley hade publikrekordet i Gröna Lund, och hyllar honom med en ganska underhållande cover av ”No Woman No Cry”. Sedan trappar tempot ner i närapå en halv minut i början på No Stone Unturned, men det drar därefter snabbt tillbaka till högsta tänkbara nivå igen.

Europe ger oss också allsång ett stenkast från Skansen när de spelar den helt underbara ”Carrie”, och man påminns om varför man egentligen älskar detta band när man känner håren resa sig på armarna av Tempest’s klara stämma. Och Ian Haugland bjuder senare, ackompanjerandes Rossini’s ”William Tell”, på kanske inte det bästa trumsolot jag hört, men definitivt ett av de mest underhållande.

Via alla de nämnda punkterna så visar Europe, än en gång, varför de är ett av sveriges största rockband.

Under spelningens gång så ger de Gröna Lunds högtalare vad de tål, och kompletterar den bedövande pulsen med en helt gigantisk pyroteknisk uppvisning som bränner i synapserna. Setlisten innehåller inga direkta överraskningar, men den lär ändå ha gjort både nya och gamla fans nöjda med låtar som man lär känna till.

Så kort sagt, är man ett fan av Europe så har man fått precis vad man väntade sig, och förmodligen mer därtill. Och efter konserten så har det dessutom blivit bekräftat – Europe är betydligt bättre live än på skiva. Man upplever en helt annan energi när man får känna dem på så nära håll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Pussel – en uppmuntrande film om att alla har en speciell gåva

by

Alla har en speciell gåva. Ibland kan det ta 40 år att upptäcka den. ”Pussel” är något så ovanligt som en film från Argentina som visar på svenska biografer. Ja det är förstås inte på mainstream-biograferna utan på Folkets Bio.
Filmen är dessutom ovanlig nog att ha en kvinna i övre medelåldern som hjältinna eller huvudkaraktär.

Det är Maria del Carmens 50-årsdag och när hon äntligen diskat och plockat utan efter sitt kalas har hon tid att titta på sina presenter. Ett pussel är det som mest fångar hennes intresse och efter att i hela sitt vuxna liv ha funnits till för sin familj upptäcker hon att hon har en mycket speciell begåvning för pussel. Hon är helt fenomenal på att lägga pussel. En dag hittar hon en lapp i butiken där en person söker en partner för en pusseltävling.

Familjen, maken och de två vuxna sönerna, har lite svårt att ta att mamma inte passar upp dem hela tiden. Hon tränar dessutom i smyg med sin nyhittade pusselpartner, som visar sig vara en elegant välbärgad medelålders man.

Det är en lågmäld film om viktiga livsfrågor.

Svenska Dagbladets filmkritiker Jeanette Gentele tyckte också om filmen och gav den betyg 4:

Allt är upplagt för en kvinnlig uppbrottshistoria. Men Pussel undviker det förväntade. För Maria har inget behov av något uppbrott. Mycket viktigare för henne är tillgången till det som Virginia Woolf kallade ”ett eget rum”, ett eget utrymme för tankar och känslor, samma utrymme som männen i familjen har utan att någonsin tänka på det.

Pussel handlar om ett uppror i det lilla, men ett uppror med långtgående konsekvenser på sikt. Därför blir Pussel trots allt en film om kvinnlig frigörelse med pusselläggande Maria som dess kvinnliga hjältinna.

Jag märker däremot att män inte verkar förstå den här filmens charm. DN:s Mårten Blomkvist tyckte den var utan humor.

Folkets Bio har bilder och mer fakta om filmen.

Fler recensioner:
Sydsvenskan, Kommunalarbetaren, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,