Michael Caine var som vi alla minns en gång filmvärldens tuffaste och mest välklädda skådespelare. Vem minns inte Harry Palmer och Jack Carter? Två karaktärer som både var charmiga och tuffa. Caine som under de sista decennierna har fått spela en rad biroller, senast i Batman the Dark Knight, brukar för det mesta prestera bra och i filmen Harry Brown är han tillbaka i rampljuset.
Det har varit lite av en trend med att gamla rävar som gör upp, tidigare har vi sett Clint Eastwood och Liam Neeson göra upp med ungdomarna i var sin egen film. I Harry Brown gör Michael Caine en liknande metamorfos från rädd pensionär till hämnande ängel.
Ex-militären och pensionären Harry Brown lever ett rätt stilla liv i en av södra Londons förorter, inte de där fina utan de där stora sena 1960-tals varianterna med höghus gjorda av grå betong.
Dagarna för Harry flyter på med besök till frugan som ligger på sjukhus och möten med sin gamle vän Leonard Attwell (David Bradley).
Tyvärr har det lokala ungdomsgänget tagit över stora delar av huskomplexen och speciellt en vägtunnel är ett populärt tillhåll för det gäng som leds av Noel (Ben Drew, känd som artisten Plan B). Leonard som blivit utsedd till hackkyckling av gänget trakasseras grovt. Det hela går över styr och Leonard beväpnar sig och bestämmer sig att göra upp.
Nästa dag hittas han mördad och det finns inga vittnen, men flera av gängmedlemmarna har förstås filmat delar av misshandeln med sina mobiltelefoner.
Polisen med den rättrådige kommissarie Frampton (Emily Mortimer) står maktlös och Harry Brown bestämmer sig att hämnas sin vän.
Som social kommentar är Harry Brown överdriven men som underhållning tillhör den en av de bättre i genren tack vare Michael Caines starka rolltolkning av pensionären Brown. Visst är det lite clichéartat med känslokalla ungdomar som inte ”bryr sig” och med en sämre skådespelarensemble kunde det lätt ha blivit en fortsättning på de fem Deathwish filmerna, men alla dessa invändningar försvinner när en film presenteras på det här sättet.
Skildringen av ett England som gamlingarna inte förstår eller känns vid lyckas filmen mycket bra med, för oavsett vilken partifärg du har så existerar det på många håll liknande problem.
De trista betongförorter som finns världen över ser ofta förvånande nog lika ut både arkitektoniskt och socialt. De blir inte direkt de socialt trygga miljöer som man kanske skulle förväntat sig.
Caine som själv växte upp i området som skildras i filmen gör en riktig ”Get Carter” tolkning i filmen, Brown bli Jack Carter med samvete.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Caine, Harry Brown, dvd, film, recension