Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: För alltid patriot

by


Patriotism är idag ett laddat ord, ofta förknippat med rasism, nationalism och nazism. För alltid patriot är en dokumentärfilm av Bo Harringer och Renzo Aneröd, som har följt tre ”gäng”, Njord, Månegarm och Black Wings som lever i ett gränsland, väl medvetna om sin situation och trötta på att inte få vara stolta över sitt fosterland och trötta på alla fördomar.

Deltagarna presenteras på ett neutralt, vardagligt sätt vilket leder till en gemytlig känsla och man låter dem själva få säga sina åsikter i lugn och ro. Det är en bra spriding på de olika grupperna, ett raggargäng, ett vikingarock -band samt en grupp med asatro – anhängare, vilket gör att man får större förståelse för deras situation. Filmen, som är ca 75 min, håller en lugn lunk men får en spännings ökning då man låter några av de uttalade patrioterna få åka till Hammarkullen för att träffa hipphopparen Enver.

När jag först såg om filmen på Hagabions hemsida visste jag direkt att jag ville se den. Ämnet känns högaktuellt och det var otroligt skönt att få se dessa människor som de är. Inga smygfilmanden eller försök att hänga ut någon, utan bara så ärlig man kan vara framför en kamera. Jag kan starkt rekommendera er att försöka se denna dokumentär, då den väcker många tankar och leder till ett eget ställningstagande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Filmrecension: Svinalängorna

by


Flattr this

När filmen ”Svinalängorna” visades på filmfestivalen i Venedig fick den pris, fast den då inte ens var helt klar. I en intervju i pappersupplagan i DN berättar Pernilla August att filmens ljus inte var helt satt då.

Filmen bygger på Susanna Alakoskis roman som fick Augustpriset. Det är en stor utmaning att göra film av den romanen. Filmen är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör och i huvudrollen agerar Noomi Rapace.

Pernilla August fick fria händer av författaren och det är bra, för filmen har fått en egen karaktär. Pernilla August valde att låta barndomshändelserna spelar parallellt med nutiden. Flickan Leena växte upp i ett nybyggt område under 1970-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det får snabbt öknamnet ”Svinalängorna”. För Leena och hennes finska föräldrar och hennes lillebror Sakari var det höjden av lyx att få flytta in dit. Först. Men pappa Kimmo är periodare och när alkoholen tar över livet far barnen illa. Så illa att det nog inte går för många att sitta oberörda i biosalongen.

Pernilla August har valt att starta filmen i nutiden, Leena har vuxit upp, är vuxen och har egen familj. Hennes man Johan, spelas av Ola Rapace, och den karaktären är ny för filmen. Han är en stark, jordnära och trygg man i sig själv.

Filmen börjar med att deras två flickor lussar dem på Luciamorgonen och ett telefonsamtal kommer från Ystad. Leenas mamma ligger för döden. Leena vill inte prata med sig mamma men Johan övertalar henne att åka till Ystad. De åker dit hela familjen och de besöker också den lägenhet där Leena växte upp i Svinalängorna.

Skådespelarna är jätteduktiga. I en intervju i tv hörde jag hur Pernilla Augusti öste beröm över sina skådespelare, inte bara Noomi och Ola Rapace utan lika mycket över barnen, som Tehilla Blad som spelar Leena som barn.

Svinalängorna är absolut en gripande film, om barns utsatthet och om gå vidare i livet trots det förflutna. Det är fascinerande hur Pernilla August har låtit kameran jobba på ett subjektivt sätt, för att händelserna ska återges ut Leenas synvinkel, både som barn och som vuxen.

Pernilla August lär få många chanser till att regissera film efter den här långfilmsdebuten. Filmen bygger på boken men står ändå för sig själv, har en egen ingång till berättelsen. Berättelsen griper tag och säger oss något om det svenska samhället och miljöer som inte så ofta får stå i fokus. Att lyckas få klippen mellan nutid och dåtid att flyta så smidigt är skickligt.

Hynek Pallas i SVD hyllar filmen:

Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

MovieZine gav filmen betyg 4.
Betyg 4 i Kommunalarbetaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

"Hämnden" måste betyda Mikael Persbrandts internationella genombrott

by


Susanne Biers film ”Hämnden” med Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna har fått enormt mottagande av filmrecensenter. DN:s ­Johan Croneman skriver till exempel att han golvas av två spännande timmar av oavbrutet engagemang.

Mikael Persbrandt spelar en svensk läkare, Anton, som jobbar i ett afrikanskt land för Läkare utan gränser. Där får han ta hand om unga flickor som väntat barn och de ofödda barnen skurits ur magen för att en grym banditledare slår vad om barnet är en pojke eller flicka. Barnen dör förstås och ganska ofta flickorna också.

Samtidigt har Anton två söner och en fru han separerat ifrån i Danmark. Den äldste sonen, Elias, har det jobbigt och mobbas i skolan, eftersom han är vek och inte slår tillbaka och för att han är svensk.

Elias får en ny klasskamrat, Christian, som bott i London där hans mamma dött i cancer. Nu bor han med sin pappa hos sin farmor. Christian är en självsäker ung man som ingen sätter sig på. När han hjälper Elias som blivit mobbad och mobbaren ger sig på Christian blir hämnden grym.

Filmen handlar om våld och hur vi ska förhålla oss till det. När ska vi slå tillbaka och när ska vi inte slå tillbaka?

När en film får allra högsta betyg av filmrecensenter lyser det en varningens lampa hos mig. En del filmer som får betyg 5 är väldigt pretentiösa, det kan vara filmer som filmkritiker som ser oändligt många filmer förstår att uppskatta men som inte talar till den som inte har samma bagage av filmkunskap. Så är inte faller med ”Hämnden”. Den kryper nära och tar upp frågor om mobbning och våld och ansvar. Parallellen mellan våldet i den afrikanska byn och våldet i det danska samhället visar på mänsklighetens skröplighet oavsett ålder, nationalitet och kultur.

De två unga pojkarna Elias och Christian spelar mycket bra. Elias så skör och Christian så ensam i sin sorg efter mamman och samtidigt stark och ett ämne för en sådan psykopat som en dag blir VD för storföretag.

När det gäller Persbrandt har han i och med den här rollen tagit ett rejält kliv från de roller han tidigare mest spelat. Det finns inget kvar av Gunvald Larsson i den läkaren Anton. Jag tror att Perbrandt i och med den här rollen tar klivet ut på den internationella filmarenan.

Croneman är förresten lika imponerad av Persbrandt som jag:

Jag tror inte att jag har sett Mikael Persbrandt mer övertygande någonsin – och jag är rätt ofta lite tveksam till hans machospel, eller det spel som regissörer ofta vill plocka ur honom. Han har lite för bra koll på var kameran står – Susanne Bier distraherar honom i exakt rätt moment, han har några fantastiska scener med Kim Bodnia där han visar vart det Persbrandts­ka skåpet skall stå. Och det är tyvärr inte alltid där man väljer att ställa honom.
Han får en femma också.

Aftonbladet gav också betyg 5 och skriver: Fullträff för Bier och Persbrandt.

Eftersom Danmark nominerat ”Hämnden” till Oscar kan Persbrandt få en Oscar.
Persbrandts officiella hemsida.

Relaterat: Recension i Kulturnytt, Intervju med Persbrandt i SVD, recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ostindiefararen – en film som borde vara omöjlig att göra egentligen

by

De byggde ett skepp med tre master och seglade till Kina och tillbaka. Grejen är bara att det genomfördes nu, under 2000-talet. Det låter hur otroligt som helst – och att det dessutom gjordes av utifrån Sverige, men människor från det här effektiva snabbmatssamhället. Hur hittade de överhuvudtaget människor som kunde leva utanför allt det som öser över oss av krav på att ständigt matas med nyheter och intryck från webb, mobiler och tv och löpsedlar?

Ostindiefararen är en dokumentärfilm som hade premiär på bland annat Folkets bio-biograferna fredag 7 november.

Under 1700-talet seglade fartyget segelfartyget Götehborg till Kina och tillbaka till Göteborg. Strax utanför hamn i Göteborg gick båten på grund och förliste mitt i Göteborgs hamninlopp. Segelfartyget Götheborg hann göra tre handelsresor mellan Sverige och Kina innan hon förliste.

2003 sjösattes en kopia av detta 1700-talsskepp coh mellan 2005-2007 gjordes en Kina-expedition. Fartyget med besättning från nutiden tog sig över Atlantens stiltjebälten, Indiska Oceanen, Fjärran Österns piratvatten, Kinesiska Sjöns olidliga hetta ända fram till Guangzhou, Shanghai och Hongkong där de togs emot med hur stor pompa och ståt som helst, men kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, presidenter och ministrar som tog emot och besökte båten och uppvakta besättningen.

Under hela färden följde filmaren Peder Jacobsson med. Han har filmat livet ombord: vi får lära känna befäl och jungmä´n i bleke och rykande storm och får följa med när de klättar upp på höga masten för att sätta fast segel och när det blir man överbord och andra äventyr.

Det är så fascinerande: hur kan människor leva utan all den hets och jakt som finns i dagens västvärld och istället segla med ett fartyg, knyta knopar, leva tätt inpå 70 andra besättningsmän och besättningskvinnor, flera månader utan land i sikte: bara de och havet och vädret.

Jag såg att Karolina Fjellborg i Aftonbladet skrev:

En resa som tog drygt 20 månader och givetvis var ett enormt äventyr för alla inblandade.Riktigt ett så stort äventyr är dock inte resan för en biobesökare, och även om filmen ger en intressant inblick i sjömannalivet version 2.0 så gör den sig med all sannolikhet bättre i tv.

Visst är det sant att filmen kommer att göra sig mycket bra i tv, men jag tycker att Aftonbladets recensent fallit pladask för tidsandan. Om inte så i protest mot att allt ska gå snabbt och vara lättsmält tycker jag alla filmälskare liksom alla människor som älskar tid och hantverk ska gå man ur huse och se filmen. Den föder bra tankar om annat långt utanför sjömanslivet också: Vad ägnar vi vår tid åt och måste allt alltid gå så fort?

En fascinerande bit i filmen var mottagandet i Kina. Där hade det till och med varit en tv-serie där kinesiska unga män och kvinnor tävlat om att få en plats i besättningen på båten. De som vann den tuffa och långa tävlingen fick segla med ett tag på vägen in till Kina.


Dagens Nyheters recension.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,