Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Zappa plays Zappa – rapport från konserten i Göteborg

by


I år skulle kompositören, presidentkandidaten, rockstjärnan, rebellen, satirikern och gitarrhjälten Frank Zappa fyllt 70 år. Detta högtidlighålls på olika sätt lite varstans världen runt. Bland annat har hans hemstad Baltimore genomfört en ”Frank Zappa Day” och avtäckt en zappastaty, ditforslad från Litauens huvudstad Vilnius, där den tidigare stått och där Frank Zappa under sovjettiden var en symbol för yttrandefrihet. Och tidningen Mojo släpper i dagarna ett 148-sidigt specialnummer om Frank.

Nyligen gästade sonen Dweezil och hans Zappa Plays Zappa Sverige för tre konserter. Man turnerar en show betitlad Tour de Frank där pappans album Apostrophe (’) från 1974 framförs i sin helhet och där man visar ”rare video fotage” på en stor skärm ovanför scenen.

I lördags (13 november) var man i Göteborg och Konserthuset var fyllt till sista plats. Det var ingen tvekan om att det var gamla die-hard Frank fans som samlats för att få sig en nostalgitrip till livs. När konserten kom i gång hade man önskat att manskapet på scen uppvisat samma entusiasm och närvaro som publiken. Första halvan kändes närmast avslagen och musikerna verkade vilja gömma sig bakom sina instrument. Men efter hand tog det sig och när musikerna gavs frihet att improvisera blev det stundtals riktigt bra.

I Zappa Plays Zappa´s första inkarnation fanns flera av Franks gamla vapendragare med – Steve Vai, Terry Bozio och inte minst Napoleon Murphy Brock. Utan dessa självlysande personligheter blir ensemblen betydligt fattigare. Den som saknades allra mest den här gången var Napoleon. Denne karismatiske sångare, saxofonist och entertainer – som besitter en utstrålning som stundtals kan mäta sig med Franks egen – hade ersatts av Ben Thomas.

Men en kortklippt till synes välanpassad quarterbackliknande yngling i t-shirt och jeans kan inte bära fram Frank Zappas musik med den anda detta kräver. Framför allt inte när han nästan helt saknar scenpersonlighet. Detta blir plågsamt tydligt när Frank själv dyker upp i livebilder på skärmen ovanför scenen. Frank Zappas karisma och sunt galna rebellpersonlighet är och förblir unik. (Vi snackar om en man som skrivit låtar med titlar som Penis Dimension och I Promise Not To Come In Your Mouth).

Gruppen framförde albumet Apostrophe (’) i sin helhet och därefter en rad mer eller mindre kända zappalåtar. Då och då dök alltså födelsedagsbarnet själv upp på skärmen för ett solo eller sånginsats. Men att påstå att det handlar om ”unreleased video fotage” är knappast korrekt då dessa filmbilder sedan länge ligger ute på youtube.

I en konsert där det ena briljanta solot avlöser det andra måste ändå Scheila Gonzales saxofonprestationer få ett hedersomnämnande. De dök upp för första gången i inledande Gumbo Variations, och senare vid några väl valda tillfällen, men de hade gärna fått ta ännu mer plats. Maken till monstersolon på tenorsax får man leta efter.

Trots att man kan ha vissa invändningar mot delar av denna konsert, framför allt när det gäller musikernas bristande scennärvaro och soloinsatsernas längd – så var det en stark och ömsint hyllning till Frank Zappa och hans musik.

Utan vare sig tårta, ljus eller konfetti så blev konserten en enda stor och lycklig födelsedagsfest där samtliga inblandades reservationslösa kärlek till jubilaren och hans verk lyste igenom. Om Dweezil introducerat ett unisont ”happy birthday to you” så hade säkert de flesta hakat på.

Här har jag bloggat om konserten i min blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: The Diamond Dogs: The Grit and the Very Soul

by


The Diamond Dogs: The Grit and the Very Soul

Diamond Dogs är lite som den svenska rockens superbästapolare med medlemmar ur allt från Hellacopters till Wilmer X. Det märks. Liksom i tidigare plattor dryper denna deras åttonde platta av rutin och genuin kompetens.

Tidigare plattor har varit mer riktade åt punkhållet anno 70-tal, medan man i The Grit And the Very Soul har lånat inspiration av den tidiga britrocken, vilket de gör med den äran. Det är en ytterst angenäm platta att lyssna till.

Å andra sidan är alla musikaliska referenser så framträdande att det blir lite pastisch av det hela. Det gör det lite menlöst, men absolut inte otrevligt.

Rockersbloggen har också recenserat Diamond Dogs nya album.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: G2 – Untapped Routes

by


G2 – Untapped Routes

G2 är inte som vilket band som helst, de lyckas på något vis att mixa den honungslena boybandsångrösten men flitigt banjoplockande. Ibland blir resultatet lyckat och ibland så faller det bara platt. Att de fått mycket uppskattning i USA förvånar mig inte ett dugg, de gör en ordentlig hommage till den amerikanska folkmusiken och är kindnypar-gulliga unga män.
Musiken fungerar som bäst när bandet får större spelrum och får fyllas av spelglädje. De lugnare låtarna blir lätt klyschiga när de sjunger om att ”behålla tron” samt att ”stanna förevigt”, tråkigt och allt för förutsägbart. I låten This road that I’m on höjer G2 tempot en aning och det svänger ganska behagligt. Det här är sådan musik som jag vill lyssna på när jag diskar, och det är ett bra betyg.
Allsångsvänlig och diskbänksrealisms-sympatiskt. Rekomenderas för dem som drömmer om Amerikat likt utvandrarna gjorde.

Lyssna lite här. http://www.myspace.com/g2bluegrassband

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jeff Beck är kung – recension av konserten i Solnahallen

by

Nu förstår jag varför Jeff Beck räknas som en av världens bästa gitarrister.

För första gången på 43 år gästar Jeff Beck Sverige, han var här 1967. Jag visste alltså inte vad jag hade att vänta. Kvällen blev dock en av de starkaste musikupplevelser jag varit med om.

Tillsammans med bandet skapade Jeff Beck en stämmning och ett scenframträdande som jag sent kommer att glömma. Till och med ljussättningen var bra och minnesvärd.

Rhonda Smith på bas spelade en riktigt häftig soul-bas av absolut bästa klass. Liksom de andra i bandet verkade hon ha förmågan att få instrumentet att göra lite mer än vad som egentligen var möjligt. Narada Michel Walden, trummorna lät som  spärreld ibland. Jag är mycket svag för trumslagare som kan slå riktigt hårt. Den här gången blev jag nöjd! Precisionen var det heller inget fel på. På klaviatur bidrog Jason Rebello med bakgrund stämmning och rena effekter.

Om sitt nya band säger Jeff själv: “I’m thrilled to be working with Narada Michael Walden, he’s an inspiration to me. “I’ve been lucky enough to have been working with Jason since 2006 and Rhonda came highly recommended by Narada; I was blown away when I heard her play.”

Jeff Beck höll ihop allt detta och fick gitarren att sjunga och prata. Att han själv var nöjd märktes men gesterna var inte yvigare än ett blygt leende mot publiken.

Jeff Beck är aktuell med ny skiva som fått ett bra emottagande.

Trots att allt var fantastiskt kan jag inte låta bli att nämna ’Stairway to Heaven’ ’Over the rainbow’ (jag önskade kanske Stairway to Heaven. Se kommentarerna) som framfördes med en känsla som tog tag i all närvarande.

Musiken gick från Rock till Soul och Funk och tillbaks igen.

Värd att vänta på men jag hoppas att han inte väntar för länge till nästa gång.

intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Dreamend – So I ate myself, bite by bite

by

So I Ate Myself, Bite by Bite är det första albumet i ett set av två (andra albumet kommer ut 2011) där Dreamend har bestämt sig för att byta bana. Det man lämnar bakom sig är atmosfärisk shoegaze extraordinaire för att istället utforska det läskiga med banjo och upplyftande sångslingor. Bandet beskriver själva hur hela albumet ska handla om en person som agerar på alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det läskigt då? Nej, det är förvånansvärt trevligt och mysigt att lyssna på.

Det inledande spåret Pink cloud in the woods har ett intro som är obehagligt likt det isländska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken låt. Förövrigt fungerar låten utmärkt och ger ett hoppingivande löfte av vad som komma skall.
Första halvan av albumet är lite av en besvikelse och femte spåret Repent är nästan lite tråkig och sövande med sitt ensidiga gitarrplockande och får ses som plattans lågvattenmärke.
Dreamend gör dock en snabb upphämtning med sjätte spåret A thought som är den absoluta höjdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze på ett magnifikt vis.

Sen tar allt fart. Pieces är bedårande, upplyftande, catchy och morbid på samma gång. My old brittle bones lämnar inget att önska och skulle galant flörta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa sångrösten får komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig själv leendes helt utan förvarning.
När sedan plattans sista låt, ett maraton på 10 ljuvliga minuter, går igång så är det som att Dreamend bestämmer sig för att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda på allt de har. Inledningen är smygande, trevande och smäktande vacker för att sedan övergå till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bedövande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa för ängsliga själar. Någonstans i den drömska tillvaron hör man något som låter som gnälliga motorsågar på långt avstånd och plötsligt befinner du dig där, på verandan till ett litet hus långt ute på landet i den djupa södern. Du är övertygad om att långt där ute i vildmarken så väntar något på dig. Något du troligen inte vill möta.
Och helt plötsligt så har Dreamend ändå lyckats med vad de tog sig an att göra.

Tjuvlyssna här redan idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,