I år skulle kompositören, presidentkandidaten, rockstjärnan, rebellen, satirikern och gitarrhjälten Frank Zappa fyllt 70 år. Detta högtidlighålls på olika sätt lite varstans världen runt. Bland annat har hans hemstad Baltimore genomfört en ”Frank Zappa Day” och avtäckt en zappastaty, ditforslad från Litauens huvudstad Vilnius, där den tidigare stått och där Frank Zappa under sovjettiden var en symbol för yttrandefrihet. Och tidningen Mojo släpper i dagarna ett 148-sidigt specialnummer om Frank.
Nyligen gästade sonen Dweezil och hans Zappa Plays Zappa Sverige för tre konserter. Man turnerar en show betitlad Tour de Frank där pappans album Apostrophe (’) från 1974 framförs i sin helhet och där man visar ”rare video fotage” på en stor skärm ovanför scenen.
I lördags (13 november) var man i Göteborg och Konserthuset var fyllt till sista plats. Det var ingen tvekan om att det var gamla die-hard Frank fans som samlats för att få sig en nostalgitrip till livs. När konserten kom i gång hade man önskat att manskapet på scen uppvisat samma entusiasm och närvaro som publiken. Första halvan kändes närmast avslagen och musikerna verkade vilja gömma sig bakom sina instrument. Men efter hand tog det sig och när musikerna gavs frihet att improvisera blev det stundtals riktigt bra.
I Zappa Plays Zappa´s första inkarnation fanns flera av Franks gamla vapendragare med – Steve Vai, Terry Bozio och inte minst Napoleon Murphy Brock. Utan dessa självlysande personligheter blir ensemblen betydligt fattigare. Den som saknades allra mest den här gången var Napoleon. Denne karismatiske sångare, saxofonist och entertainer – som besitter en utstrålning som stundtals kan mäta sig med Franks egen – hade ersatts av Ben Thomas.
Men en kortklippt till synes välanpassad quarterbackliknande yngling i t-shirt och jeans kan inte bära fram Frank Zappas musik med den anda detta kräver. Framför allt inte när han nästan helt saknar scenpersonlighet. Detta blir plågsamt tydligt när Frank själv dyker upp i livebilder på skärmen ovanför scenen. Frank Zappas karisma och sunt galna rebellpersonlighet är och förblir unik. (Vi snackar om en man som skrivit låtar med titlar som Penis Dimension och I Promise Not To Come In Your Mouth).
Gruppen framförde albumet Apostrophe (’) i sin helhet och därefter en rad mer eller mindre kända zappalåtar. Då och då dök alltså födelsedagsbarnet själv upp på skärmen för ett solo eller sånginsats. Men att påstå att det handlar om ”unreleased video fotage” är knappast korrekt då dessa filmbilder sedan länge ligger ute på youtube.
I en konsert där det ena briljanta solot avlöser det andra måste ändå Scheila Gonzales saxofonprestationer få ett hedersomnämnande. De dök upp för första gången i inledande Gumbo Variations, och senare vid några väl valda tillfällen, men de hade gärna fått ta ännu mer plats. Maken till monstersolon på tenorsax får man leta efter.
Trots att man kan ha vissa invändningar mot delar av denna konsert, framför allt när det gäller musikernas bristande scennärvaro och soloinsatsernas längd – så var det en stark och ömsint hyllning till Frank Zappa och hans musik.
Utan vare sig tårta, ljus eller konfetti så blev konserten en enda stor och lycklig födelsedagsfest där samtliga inblandades reservationslösa kärlek till jubilaren och hans verk lyste igenom. Om Dweezil introducerat ett unisont ”happy birthday to you” så hade säkert de flesta hakat på.
Här har jag bloggat om konserten i min blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om Zappa, Göteborg, recension, musik