Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: I väntan på Godot – en succé

by

I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 24 oktober 2019
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen

Karl Dunér har gjort det igen. En stark föreställning som är en given succé. I väntan på Godot är en av de mest fascinerande draman som skapats. I regi av Dunér med något moderniserade texter är det ett mästerverk på scen: med underbart stram koreografi, med skådespelare som är makalöst perfekta i en föreställning som är härligt hänförande.

Vissa små korta sekvenser kan jag tycka är lite överdrivet publikfriande, som skämten med att Vladimir kissar på sig om han skrattar. Men det är så korta sekvenser att det inte stör mig ändå, även om jag inte behöver sådana skämt för att behålla fascinationen av dramat på scen.

Drama kanske till och med är fel ord. Egentligen händer inget, det är ingen stor konflikt, ingen stor förändring eller utveckling utan istället en skildring av ett tillstånd, av människans existens.

Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.

Det slår mig att detta drama, ett av de största som skapats av någon människa, inte kommer att bli begripligt för en kommande svensk generation utan att viktiga delar av dialoger och monologer kommer att behöva skrivas om – och kanske inte ens kommer att gå att skriva om för att kunna behålla stringens. Vladimir talar om att en av fyra evangelister i Bibeln har tagit upp att en av de två rövarna blir frälst. Frälst av Frälsaren. Om Svenska Skolverket får som de vill enligt dess senaste utspel ska skolungdomar inte få någon utbildning i Bibeln eller lyrik. Utan att känna till något om Nya testamentets berättelser kommer en kommande generation inte att förstå vad Vladimir talar om. Tillsammans med Bibeln vill Skolverket tydligen kasta ut Lyriken.

Då tänker jag så här: Vad är det som utredarna på Skolverkets utredare väntar sig ska ske? Vad är deras förväntningar på livet och sin utredning? Står de i samma absurda situation som Vladimir och Estragon? Som alla människor.

Per Svensson som Lucky

Dialoger och monologer i I väntan på Godot är så underbart surrealististiska, absurda och av och till komiska att de sätter fingret rakt på en expressionistisk realism som talar till oss på flera nivåer och framför allt mellan raderna och till känslorna. Jag vet inte ens om det är möjligt att misslyckas med detta mästerverk till absurt drama? Redan att läsa dramat ger en stor upplevelse.

Många plus dessutom till skådespelarna som alla är helt fantastiska. Jonas Karlsson och Johan Ulveson som de två kufarna, luffarna, spelar tillsammans som om de aldrig gjort något annat än varit just där, de två, tillsammans, om och om igen. Torkel Petersson fullkomligt äger scenen som Pozzo. Jag tror inte jag någonsin sett någon spela Pozzo så övertygande. Per Svenssons monolog som Lucky drog kraftiga applåder. Pojken vet jag inte vem som spelade, de finns flera namn i rollistan för den rollen. Men han får högsta betyg han med.

Det skulle förvåna mig mycket om detta inte blir både en publiksuccé och en föreställning om kommer att sättas upp i ytterligare en säsong. Dramat i sig, redan som manus, är ett av de största pjäser som finns. I regi av Karl Dunér är det en både varm, stark, mjuk och absurd föreställning som helt säkert skulle uppskattas av Samuel Becket själv.

Filmrecension: Förfärliga snömannen – bästa familjefilmen

by

Förfärliga snömannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Jill Culton och Todd Wilderman.

En varm, gullig, söt, animerad berättelse om några ungdomar i Kina som måste rädda en snöman från vetenskapsmän som inte vill väl. Om du bara ska se en film på bio med familjens minsta – då är det en här du ska se. Bästa familjefilmen. Den är vacker, spännande, magisk, fantasifull, engagerande, skickligt animerad och med bra musik och gissa om filmen fick applåder av alla barn som var på pressvisningen.

Huvudpersonen är en ung kinesisk tonårsflicka, Yi, som bor i Shanghai. Hon bor med sin mamma och mormor och gör allt hon kan för att slippa vara hemma. Det är hennes sätt att fly från den sorg hon bär på efter att hennes pappa har dött.

På taket till lägenhetsbyggnaden där hon bor har hon ett hemligt ställe där hon har fiolen hon ärvt av sin pappa och där hon samlar pengar som hon jobbar in i smyg för att få ihop pengar till en resa runt om i Kina, en resa som hon och hennes pappa drömde om att göra tillsammans.

En kväll hittar hon något som ser ut som ett slags monster på taket. Hon upptäcker efter ett tag att den varken är farlig eller något monster. Det är en yeti, en snöman från bergen i Himalaya, en varelse som ingen vet om den finns eller är en fantasifigur. Denna yeti har rymt från ett stort forskningsprojekt som lyckats fånga in den. Helikoptrar och militärer letar efter den flyende yetin.

Yi inser att yetin är i fara och hon förstår också att den är en unge. Hon bestämmer sig för att föra den i säkerhet, ut från Shanghai. Med på färden hamnar hennes busiga vänner Jin och Peng. De tre ungdomarna och yetin för en underbar och spännande men också farlig resa genom Kina. En resa som förändrar både dem och de vetenskapsmän och forskare som förföljer dem.

Filmen ger en del viktiga saker att prata om efteråt också, om natur och djur och att inte förstöra det magiska i livet. Att vissa saker ska skyddas.

Filmen är producerad av Dreamworks i samarbete med den Shanghaibaserade animeringsstudion Pearl Studio. Det verkar som att den fått vissa problem med en del länder i området kring Kina. I Vietnam får den inte visas och förmodligen kommer den inte att få visas i Malaysia heller. Filipinernas utrikesminister uppmanar till bojkott av filmen. Göteborgsposten berättar att orsaken är att filmen hamnat i den geopolitiska hetluften på grund av en karta över Kina som skymtar förbi i en scen. På kartan ringas ett omstritt område i Sydkinesiska havet in som kinesiskt, vilket väcker ilska i flera grannländer som också gör anspråk på delar av området.

Röster i originalversionen: Albert Tsai, Chloe Bennet, Tenzing Norgay Trainor.
Svenska röster: Yi: Dominique Pålsson Wiklund, Jin: Melker Duberg. Peng: Frank Dorsin, Doktor Zara: Hanna Dorsin, Burnish: Jacob Nordenson, Mo Mo: Annica Smedius, Yis mamma: Emma Molin.

Filmrecension: Pavarotti – ett måste för alla som älskade Pavarotti

by

Pavarotti
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ron Howard

Att filmen är ett måste för alla som älskade Pavarotti är självklart. Om den är ett måste för opera-älskare är en annan sak. Den stora tenoren och operasångaren Luciano Pavarotti utmanade den traditionella operapubliken under sin livstid då han ställde sig på samma scen som rock- och popartister. Vilket inte uppskattades i alla läger. Ingen kan dock ta ifrån honom att han nådde ut med operamusiken långt utanför den vanliga publiken.

Egentligen är jag inte någon stor älskare att dokumentärfilmer – och om jag ska uppskatta en dokumentär om en känd person ska den egentligen berätta något mer än den personens biografi. Den ska genom att berätta om personen spegla något i världen, om samhällsutvecklingen eller något fenomen, den ska kunna säga något mer än enbart berätta om en enskild individ. Därför borde jag inte ha fastnat då för denna dokumentär.

Detta är en berättelse om Luciano Pavarotti, fylld med massor av underbar musik.

Vi får veta saker om hans barndom och får se foton från den kyrkokör han sjöng i tillsammans med sin pappa. Hans pappa var också en duktig sångare, som försörjde sig och sin familj som bagare. Luciano Pavarotti var lågstadielärare. Hans pappa ville att han skulle utbilda sig till högstadielärare men hans mamma uppmuntrade honom till att söka in till utbildning som operasångare. Det är nog många i världen som är tacksamma till hans mamma för att hon fick honom att ta det steget.

Filmen känns relativt ärlig och vi kommer ganska nära Luciano Pavarotti. Han var matglad och bra på att laga italiensk pasta, han hade humor och kunde vara ordentligt nervös före ett uppträdande. Han verkar ha varit barnkär, han har tre döttrar med sin första fru och fick en dotter med sin andra fru. Det andra bröllopet fick han dock inte hålla i kyrkan, eftersom han var katolik och Vatikanen inte godkände ett andra äktenskap.

Han kom rejält i blåsväder när hans kärlekshistoria med kvinnan som blev hans andra fru upptäcktes. Dels var han 34 år äldre, vilket upprörde många och han hade lyckats uppehålla en bild av att familjelivet var viktigt för honom. Jag tänker att det har hänt mycket i samhället sedan dess. Eller så är det i Sverige vi är annorlunda. Att en man och en kvinna som är gifta glider från andra och mannen hittar en ny kvinna är ingen större skandal i dagens Sverige i alla fall.

Även om filmen inte avslöjar några stora hemligheter tycker jag mycket om den. Vi får veta en hel del om Pavarotti och flera av hans barn och hans före detta fruar och tidigare manager och kollegor medverkar – plus då fantastisk musik.

Det är intressant att bli påmind om hans stora engagemang för att samla in pengar åt utsatta människor, speciellt barn i krigsdrabbade delar av världen. Han berättade att han själv som barn sett hemska scener, då han växte upp under andra världskriget i Italien och såg hängda människor på murar längs gatorna. Han led med barn som drabbades. En rolig sekvens i filmen är när vi får se hur han flyger till Dublin med sitt team för att övertala Bono och övriga bandmedlemmar i U2 att delta i konsert för att samla in pengar till barn som drabbats av krig.

Luciano Pavarotti föddes 12 oktober 1935 i Montale utanför Modena i Emilia-Romagna i Italien och dog 6 september 2007 i Modena i Emilia-Romagna.

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

by

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.

Filmrecension: Matthias & Maxime – stark och ärlig kärlekshistoria med många bottnar

by

Matthias & Maxime
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi och manus Xavier Dolan

Filmvärldens underbarn Xavier Dolan visar vilken unik filmskapare han är med denna starka kärlekshistoria med så många bottnar, så mycket som berättas mellan raderna, med bilder, med aningar. Matthias & Maxime handlar om det svåra att vara ärlig mot sig själv och sina egna känslor, att vi kanske inte alltid vågar möta oss själva som vi är.

Filmen kretsar kring två unga män som varit nära vänner ända sedan barndomen, Matt och Max. De är nära men har samtidigt mycket olika bakgrund. Matt arbetar med juridik och har manegen krattad för ett toppjobb, han har en mamma som är originell och gärna arrangerar bjudningar för honom och hans vänner. Max tillhör samhällets fattigaste och har ingen chans att skaffa någon dyr utbildning. Han tar hand om sin mamma som har svåra psykiska besvär och som just nu varit drogfri i sex månader. Vi kan ana vilken svår uppväxt Max haft med sin missbrukande mamma.

Filmen skildrar både svårigheten med att våga visa sina känslor men där finns också, utan att regissören skriver oss det på näsan, en skildring av klass-samhället, som existerar också i Canada i hipstermiljön.

Max har äntligen bestämt sig för att låta någon annan ansvara för mamman. Han ska åka till Australien och jobba där i två år. Gänget Matt och Max hängt med sedan barndomen har fester och annat de gör tillsammans. Några veckor före avresan till Australien blir Matt och Max ombedda av vara med i en inspelning av en kortfilm, som en av deras barndomsvänners lillasyster ska göra. Hon går en filmutbildning. I kortfilmen ska Matt och Max kyssa varandra. Kyssen sätter igång en massa som rört sig långt under ytan, känslor ingen av dem riktigt vill ta itu med.

Jag tycker filmen är helt fantastisk och skildrar mycket trovärdigt hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv och sina känslor. En av filmens många styrkor är att den inte säger allt rent ut utan lämnar en hel del åt oss som ser filmen att själva känna och förstå. En annan av filmens styrkor är de talande och fascinerande bildspråket och användningen av musik och ljud. Det är mycket pianomusik som fungerar oerhört starkt i olika sekvenser.

Xavier Dolan slog igenom internationellt som filmregissör som tjugoåring 2009 med sin debutfilm Jag dödade min mamma. Året därpå kom filmen Hjärtslag och 2013 kom Tom at the Farm. Alla tre var fascinerande välgjorda filmer med egen karaktär – och nu med Matthias och Maxime har Xavier Dolan definitivt tagit en plats bland en av de stora regissörerna.