Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
På fredag 9 april är det vernissage för fotografen Bella Håkanssons utställning Inget tillstånd varar för evigt på hotell Scandic Rubinen i Göteborg. Vernissaget pågår kl 18.30-20.30. Utställningen kan också ses lördagen den 10 april kl 12.00-16.00.
Varmt välkomna!
Diskussionen om traditionella mediers kulturredaktion som en motsats till bloggar har poppat ut igen.
Nu är det Håkan Lindgren, kulturskribent på Göteborgsposten, som menar att de som hyllar bloggar i förhållande till traditionella mediers kulturredaktioner drivs av kulturförakt. Han skriver:
Allt detta rider i sin tur på en våg av växande kulturförakt. Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Han skriver också att bloggar inte kan ersätta professionella reportage.
Lindgren sågar inte bloggosfären jämns med fotknölarna. Han medger att det finns ett bra utbyte mellan traditionella mediers redaktioner och mediekritiska bloggar. Men visst skakar jag på huvudet åt hur Lindgren drar alla bloggar över en kam. Vi på Kulturbloggen gör inte reportage, det är sant, men vi gör en hel del mer genomarbetade saker, framför allt intervjuer.
Vi har instiftat Stora Kulturbloggpriset just för att lyfta fram de många bra kulturbloggar som finns. Vi vill stödja bra kulturbloggar med kvalitet. Ta till exempel en titt på förra årets nominerade kulturbloggar, där finns flera mycket bra kulturbloggar med hög kvalitet.
Fem andra kulturbloggar som jag verkligen vill rekommendera är:
Kulturdelen
Kulturekonomi
Lotten
Fotobloggen Imagine
Bokbloggen En annan sida
Det finns en mängd mycket bra kulturbloggar. Och de är inte drivna av kulturförakt.
Tvärtom.
Håkan Lindgren verkar däremot drivas av visst förakt mot kulturbloggare. Eller okunnighet.
Det finns däremot flera stora nackdelar med traditionella mediers kulturbevakning.
Först och främst att det är ett litet fåtal som alls får uttrycka sig via dem. För att komma in på en kulturredaktion i Sverige krävs inte bara att vara oerhört duktig, du måste ha kontakter till max och ja, det räcker inte. Det är rent lotteri vilka de få är som får komma in dit och publicera sig.
Självklart är det en seger för demokratin att det idag finns verktyg där också den som inte duger för kulturredaktionernas chefer kan skapa sig en plattform och göra sig hörd i kulturdebatten.
Det är till exempel uppenbart ingen traditionell redaktion skulle anställa en enda människa som är över fyrtio år. Traditionella mediers chefer anställer till nittionio procent endast 30-åringar, med viss övervikt av män.
Däremot tycker jag det är oerhört illavarslande att DN skär ned så radikalt på sin kulturredaktion och väljer att istället satsa på korsordstidningar. Kvällspressen hr för länge sedan gett upp ambitionen att satsa på kulturjournalistik. Frågan är varför DN skär ned så mycket på kulturen? På flera håll har jag hört misstanken att det beror på att det var den enda redaktionen som fortfarande var kritiskt granskande och inte bara springer ledarredaktionens ärenden.
Kvällspressen har ju tyvärr mer och mer valt att satsa på klickjournalistiken och där tar nöjesbevakningen över allt mer och kulturen minskar.
Som att toppnyheten på Expressens nöjesbevakning just nu är spekulationer om Bruce Springsteen varit otrogen. So what? Vad lever Expressens redaktörer i för värld? Är de anhängare av kristdemokraternas sexualmoral? Är det verkligen viktigt att spendera redaktionella resurser på att sprida skvaller om Bruces kärleksliv?
Deeped diskuterar kvällspressen, men anledning av en hyllningsartikel till kvällspressen:
Själv brukar jag säga att vi svenskar har den kvällspress vi förtjänar. Och många gånger finns det delar i den som faktiskt är riktigt bra. Men att som Fridah Jönsson gör – försöka höja den till skyarna som någon sorts grundläggande mediaplattform för sanning och omvärldsanalys känns onekligen lite smått naivt.
Jag har tidigare skrivit om Fridah, jag gillar hennes spänst och vilja att faktiskt skapa riktigt bra krönikor. Så alla pk-människor som vill köra argumentationslinjen ”bitter 40 åring ger sig på ung tjej” kan kanske softa lite. Den guilty by association-linjen är så trött.
Problemet är bland annat hennes argument att det är bättre att överdriva saker än att inte skriva om det alls:
Och även om de överdriver dödssiffrorna i Haitiskalvet (eller vad det nu kan vara), så blir man ju i vilket fall som helst MEDVETEN om att det har varit ett skalv på Haiti.
Internet är en kanal som ger oss oändliga möjligheter till kommunikation, till samtal, till att utbyta tankar och idéer. Där kan skit spridas, likaväl som sådant som får oss att utvecklas och växa. Precis som i allt annat: det finns bra saker och dåliga saker och en massa däremellan.
Att som EU-minister Cecilia Malmström föreslår filtrera bort sidor med barnporr låter bra, kanske. Men filter över Internet är och förblir censur.
Det finns en stor fara med att börja lägga filter på webben.
Vad drabbas nästa gång?
Och exakt hur grov ska barnpornografin vara för att kategoriseras som barnporr?
Kampen mot barnporr måste nog drivas på annat sätt.
Liberati tar också upp detta och Victor Zetterman
Kamferdroppar har också bloggat om Håkan Lindgrens artikel om kulturförakt
Relaterat:
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, debatt, kultur, Internet, censur, Cecilia Malmström
16 mar – 15 augusti 2010 pågår en separatutställning med formgivaren Signe Persson-Melin på Röhsska museet i Göteborg. Utställningen syftar till att visa ”…ett unikt tillfälle att förstå vår samtid, då man får en samlad överblick av vad som producerats under snart 50 år av en fortfarande aktiv formgivare”. Och så är det. Å ena sidan speglar utställningen vad som är signifikant för Persson-Melin, samtidigt som den visar tydliga spår av historisk utveckling. Där finns allt från 50- och 60-talsverk, till Boda Nova-produktion, ”Sill i kvadrat” och nyproducerade, vita fat och betongplattor som får till och med mig att vilja anlägga en trädgård.
Personliga favoriter är:
Det är en utställning som korsar nostalgi med nytänkande, det välkända med det oväntade och som därför får mig att vilja gå dit och titta igen och igen.
Läs mer:
I helgen var det kulturellt värre kring Tredje Långgatan i Göteborg. Den alternativa litteraturfestivalen Textival bredde återigen ut sig i Win-Win-huset och närliggande byggnader. Arrangörerna säger att: ”Vårt syfte är att erbjuda vår publik och våra utställare ett nyskapande och högaktuellt evenemang där den litterära konsten och kulturen står i fokus.”
I år lyckades de med bredden och variationen på utbudet, men jag hade gärna sett än mer av föreläsningar och workshops. Finns det möjlighet/utrymme för det nästa år? Sedan är det intressant att ha en arena för det smala/det alternativa. Att vara en motpol mot Mässan är berömvärt, men faran är dock att det blir för smalt för betraktaren/besökaren. Bokborden lockar, det är koncentrerat och greppbart, men utbudet är förvirrande, emellanåt alltför intellektuellt. Synd. En större bredd utan att falla ner i kommersialismträsket hade varit att föredra. Jag vill helt enkelt kunna ha med mer böcker i kassen hem från Textival.
Några böcker blev det ändå, till exempel Åsa Uhlin & Karin Liljas Redaktör – en överlevnadsguide från Blenda förlag, Ursula K. LeGuins Berättelsen är världens språk, översatt av Ordbilder, och en prenumeration på Galago. Dessutom passade jag på att knyta nya kontakter och fräscha upp några gamla.
En av fördelarna med Textival är läget. Lördag bland långgatorna är alltid en hit. Det blir extra krydda när det går att vandra från böcker och ljudkonst till skivbackar och kaffe. Skivbutiken Dirty Records har till exempel (äntligen) expanderat och förenat sig med ypperligt kaffe och livemusik i butiken. Inte illa. Plus för att de har kvar sin lokal på Chalmersgatan också. Och Café Cello har stans bästa lördagskäk: libarulle med kyckling. Mums.
Karin Olsson är ny kulturchef på Expressen. Hon skriver själv om sina tankar om vad hon vill med kulturjournalistiken och utgår från Victoria Benedictsson, som kommer från Hörby, precis som Karin Olsson.
Karin Olsson menar att Victoria Benedictsson sprängde gränserna i sin trånga tillvaro som postmästarhustru. Under pseudonymen Ernst Ahlgren författade hon några av 1880-talets främsta verk.
Precis denna ambition ska Expressens kultursidor ha.
De ska vara klara och vassa. Samtidigt lekfulla och oväntade.
Alltid med tron på människors förmåga att lyfta sig från de från början givna villkoren.
Kulturens kraft att styrka människor, ge dem inblick i olika sätt att uppleva saker är stor. Kultur ger människor verktyg att förändra. Förändra sina liv och förändra samhället.
Karin Olsson avslutar med.
Det våras. Inte bara i Hörby, utan också för kulturjournalistiken.
Det är fina ord. Kulturen är mäktig och kan påverka människor mycket, mycket mer än tusen miljoner politiska tal. Men kulturjournalistiken, hur mår den idag och hur stort utrymme får den?
På DN skär de ner rejält i kulturen och satsat på korsordstidnignar istället.
Nöjesjournalistiken har mycket större resurser, eller syns åtminstone mycket mer.
Jag önskar i alla fall Karin Olsson lycka till, alla goda krafter för kulturens sak behövs.
Fast förstås, när en kulturchef på en tidning som står till höger som Expressen pratar om kulturens kraft handlar det mest om den enskilde individen. Jag tror kulturpolitik som ger de många människorna verktyg att förändra sin tillvaro är ännu större.
SVT Kulturnyheterna har rapporterat om Expressens nya kulturchef.
Fler artiklar om Karin Olsson som ny kulturchef:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, kulturpolitik, kulturjournalistik, Expressen, Karin Olsson