När den första känslan av mellanmjölk har lagt sig efter första genomlyssningen, upptäcker jag ett engagemang och en nerv som berör i Jim Hanfts album ”Weddings or Funerals”. Bakom den ganska traditionella folkrocksstilen finns en äkthet som imponerar. Låtarna drivs av Hanfts akustiska gitarr och tillsammans med hans rätt raspiga röst får man ibland en känsla av gatumusik. Instrumenten spelar utmejslade roller i låtarnas berättelser om modernt vardagsliv i ett land som tappat sina illusioner. I både musik och texter finns en tydlig identitet som inte behöver överlastas med identitetsmarkörer. Produktionen ger oftast ett självklart och rent intryck med mycket akustiska inslag och den klarar ett och annat stillsamt inslag av steel-guitar, banjo och en och annan överstämma utan att bli insmickrande.
Albumet innehåller allt från traditionella singer-songwriterlåtar till rockiga låtar med hit-känsla där den akustiska gitarren är det enda ankaret i folkrocken medan produktionen gör utflykter till en poptradition som känns europeisk snarare än amerikansk. Och kanske det är den svenska produktionen som gör att man så lätt känner igen sig i soundet. ”Weddings of Funerals” är producerad av Lasse Mårtén, som tidigare producerat Lykke Li bland andra, och är inspelad i Stockholm med svenska musiker.
Motsättningen från albumtiteln präglar hela skivan och finns i många av låtarna. Tydligast i den närmast popiga ”By the Stream” där en catcy refräng med hitkänsla döljer en sylvass text om den amerikanska erfarenheten av kriget som både abstrakt mediakonstruktion och konkret vardag på kyrkogården. En erfarenhet vi i Sverige bara på sistone börjar förstå.
Med ”Weddings or Funerals” har Hanft kopplat över både text och musik från folkrockens traditionella tillvaro över till en modern vardagsvanlighet utan att den förlorat sina rötter eller sin identitet. Han vinner mig med sitt poetiska gitarrspel, sin ärliga röst och med textrader som ”I heard you lost yourself in a pair of new jeans on a bus downtown”. I sin svenska kostym är Jim Hanft amerikansk folkrock när den är som bäst.
Läs även andra bloggares åsikter om Jim Han ft, singer/songwriter, recension, musik, skivnytt
Olympia är Bryan Ferrys nya skiva, men det är låtarna i den gamla stilen som funkar bäst. Hans utflykt till moderna monotona låtar, kunde han gärna låtit bli, känns mest som ett desperat försök att låta modern. Dock är det en välkommen comeback för en av de starka rösterna som släpps den 27 oktober. Får en svag fyra från Kulturbloggen.
