Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms stadsteater

127 – träffsäker monolog på Parkteatern

by

127
Parkteatern, Stockholms stadsteater
Premiär den 14 juli 2012

Parkteatern har inte riktigt haft vädret på sin sida den här sommaren. Lördagens premiär av 127 genomfördes dock trots osäkert väder och även söndagens föreställnig började lovande. Eftermiddagens regn avtog och under nära en timme av monologföreställningen var det mer eller mindre uppehåll. Sedan tog regnet fart igen och arrangörerna blev tyvärr tvungna att bryta.

Pablo Leiva Wenger är ensam skådespelare i denna monolog som är skriven av brodern Alejandro Leiva Wenger. Bröderna har rötter från Chile och är liksom huvudpersonen Carlos uppväxta i Skärholmen. I 127 får vi följa Carlos från 6-årsåldern då han kom till Skärholmen till Södertörns tingsrätt där han nu sitter ting efter avslutad juristutbildning.

Pjäsen handlar Carlos och barndomsvännen Timmys uppväxt i förorten, om hur Timmys boxardrömmar krossades abrupt och om hur Carlos tar framtiden i sina egna händer och trotsar de osynliga murar som håller tillbaka förortsungdomarna.

Pablo Leiva Wenger skildrar lika träffsäkert förortskillarna med sina olika brytningar som förnumstiga gymnasielärare, tjockskalliga poliser och pretentiösa universitetsstudenter. Han lyckas få med sig den småfrusna publiken och bygger på ett skickligt sätt upp stämningen och det känns snopet att missa sista halvtimmen av pjäsen. Förhoppningsvis kan jag se det på någon av Parkteaterns kommande föreställningar på Vårbergstoppen den 17 och 18 juli eller under eken i Galärparken den 19 och 20 juli. I värsta fall finns en chans till: 127, som har uppförts på Stockholms stadsteater Skärholmen under våren kommer också att spelas där igen i höst.

Av: Alejandro Leiva Wenger
Medverkande: Pablo Leiva Wenger

Foto: Jonas Jörneberg

Relaterat: Teatermagasinet.

Läs i Teatermagasinet om nypremiären i september 2012 på Stockholms stadsteater i Skärholmen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Sisyfos – Back on Top – om konsten att hitta lycka i det meningslösa slitet

by

Sisyfos – Back on Top
Text Albert Camus och Lars Bethke
Översättning Gunnar Brandell och Bengt John
Idé, manus och regi Peder Bjurman och Lars Bethke
Musik Per Störby
Gästspel från Riksteatern
Stockholms stadsteater
3 juni 2012

Sisyfos var en smart figur i de grekiska gudasagorna, lite för klipsk för att uppskattas av gudarna.

Berättelsen om Sisyfos i korthet från Wikipedia:

Enligt mytologin hände följande: Kung Sisyfos, son av kung Aiolos av Thessalien och enligt mytologin grundare av Korinth, såg Zeus vara tillsammans med Egina som hade bortrövats av denne. Sisyfos berättade vad han sett för hennes far, flodguden Asopos. Som straff skickade Zeus dödsguden Thanatos för att döda Sisyfos, som dock lyckades fängsla och oskadliggöra Thanatos, vilket bröt dödens makt och ledde till att ingen längre dog. Först när krigsguden Ares befriade Thanatos (eftersom han inte trivdes med att ingen av hans fiender längre dog) kunde denne fortsätta med sin uppgift att döda folk.

Sisyfos däremot bortfördes av Ares till underjorden, men lyckades innan dess förbjuda sin fru att offra för honom. När ingen offrade för Sisyfos kunde denna övertala dödsrikets herre, Hades, att släppa honom så att han kunde beordra sin fru att offra för honom. När han väl var tillbaka i övre jorden struntade han i att göra som han hade lovat utan njöt av livet med sin fru.

Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.

Är dagens samhällsmedborgare utsatta för samma sak som Sisyfos? Utför vi meningslösa uppgifter i ur och skur? Eller finns det ett förhållningssätt där vi kan betrakta vårt stenrullande som lycka, ändå, trots allt? Camus filosoferade kring Sisyfos 1942 i Myten om Sisyfos och skrev: Man måste kunna tänka sig Sisyfos lycklig.

Lars Bethke och Peder Bjurman har byggt upp ett fysiskt spel kring Camus funderingar kring Sisyfos tillsammans med musik av New Tango Orquesta, ett grammisnominerat svenskt band. Musiken, men fiol, cello, basfiol, piano, dragspel och gitarr är mer än ackompanjemang. Musiken berättar också något och orkestermedlemmarna rör sig på scen, tar nya platser och kommunicerar med skådespelaren.

Lars Bethke gör den akrobatiska rollen på scen. Han kommunicerar lika mycket med pantomin som med språket. Han är enastående skicklig, han är skådespelare, dansare och mimare. Det är dråpligt och tankeväckande, jag blir både glad och eftertänksam av föreställningen.

Eftersom den är lite drygt en timme och minspel och kroppsspel är lustigt kan också barn se föreställningen, även om dess budskap i och för sig riktar sig mot en vuxen publik.

Scenografin är stram med fantasifull: en stor rund stenliknande boll som föreställer Sisyfos sten – och den rör sig av sig själv ibland. Föreställningen börjar med att Lars Bethke står uUnder ett hav av svallande vitt tyg, han är en svajande lång man i litet för stor kostym av äldre modell, påminner om både Chaplins figurer och Beckets karaktärer i I väntan på Godot.

Föreställningen hade premiär redan förra året – men jag hoppas den dyker upp som gästspel på fler teatrar än Stockholms stadsteater.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inspirerande föreställning på Ingmar Bergmans ofärdiga manus

by

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 28 maj 2012

Fem år innan Ingemar Bergman dog donerade han sitt privata arbetsarkiv till Svenska Filminstitutet – anteckningsböcker, färdiga och ofärdiga manus, skisser, foton och brev. Nu görs för första gången en konstnärlig gestaltning av det ofärdiga materialet ur arkivet.

Det är Marcus Lindeen som har kombinerat Bergmans orealiserbara drömmar och visioner till ett manus och regisserat teateruppsättningen på Stockholms stadsteater.

Scenografin i första akten är enkel; sex fällstolar i trä, sex skådespelare. I bakgrunden finns filmens vita duk, med bilder av Bergmans gamla anteckningsblock med manusutkast och kommentarer. Skådespelarna får presentera sig som olika personer ur de orealiserade filmmanusen. Deras historier vävs samman i ett drömlikt kollage. Det handlar om äktenskapliga konflikter, ofödda barn, drömmar och krass verklighet.

I akt två (ingen paus) är scenen mer dramatisk med en kraschad bil och en brinnande soptunna. Denna akt domineras också mycket av fantasier och berättelser kring våld och död.

Programmet förtäljer att Ingmar Bergman skrev disciplinerat mellan nio och ett varje dag, oavsett om han hade något att skriva eller inte. Mycket av manusfragmenten tillkom säkerligen av frustration eller som en slags privat brainstorming i jakt på de riktigt bra idéerna. Det är svårt att föreställa sig att något av de ofärdiga manus som vävts samman skulle hålla för en långfilm. Men föreställningen ger en idé om hur det kan se ut i en skapande konstnärs hjärna – en salig blandning av bra och dåliga uppslag som måste sållas för att skilja agnarna från vetet.

Det är också en underhållande och välspelad föreställning som kanske kan inspirera även andra, blivande manusförfattare att komma vidare med sitt skrivande.

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner
Av Marcus Lindeen efter texter av Ingmar Bergman

Manus och regi: Marcus Lindeen
Scenografi/kostym: Sven Haraldsson
Musik: Hans Appeqvist
Ljus: William Wenner
Mask: Patricia Svajger

Medverkande: Emil Almén, Niklas Falk, Liv Mjönes, Marika Lindström, Per Sandberg och Kajsa Reingardt

Bild: Marika Lindström, Liv Mjönes, Emil Almén, Kajsa Reingardt och Niklas Falk. Foto: Carl Thorborg

Se även recensioner i DN, Expressen och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Parkteatern i Stockholm firar 70 år – programmet och tips

by

Parkteatern i Stockholm fyller 70 år i sommar, 2012. Den första parkteaterföreställningen gav 11 juni 1942 i Gamla Stan.

70-årsjubileet firas rejält med stora satsningar: Mer än 160 förställningar och 35 olika programpunkter. Spelplatserna utökas till 56 olika spelplatser och mågna av dessa ligger utanför stadstullarna.
Antalet föreställningar som visas i förområden har mer än fördubblats till 91 stycken.

Premiären äger traditionsenligt rum i Vitabergsparken den 1 juni. ”Fröken Fleggmans mustasch” kommer att spela 24 föreställningar på 10 olika spelplatser runtom i Stockholm under juni, som alltid med fri entré.

Föreställningen är regisserad av Niklas Hjulström och i rollerna Jessica Heribertsson, Jörgen Thorsson, Tomas Bolme och Ralph Carlsson.

”Fröken Fleggmans mustasch” hade premiär på Göta Lejon 1982 med Lena Nyman, Gösta Ekman, Hasse Alfredson och Tage Danielsson i rollerna.

Pjäsen tar plats en vacker dag i början av 1930-talet. Den obekymrade ädlingen Niklas von Sanguin väntar besök av den stenrike surkarten direktör Kurt S. Wresig. Han anländer med sin lojala och förtjusande kammarjungfru Frida Fleggman, samt Alvar Dysterkvist vars namn säger allt. Ädlingen blir snabbt förälskad i Frida. Men tyvärr också ruinerad. Direktör Wresig dör plötsligt under oklara omständigheter. Är det ett mord? Är surkarten den skyldige?
Nu dyker kommissarie Kolerik Wresig upp för att utreda saken. Kolerik påstår dessutom att han är son till den gamle Wresig! Och att han har rätt både till arvet – och till Frida. Det kan hon väl aldrig gå med på? Jo då…

Fröken Fleggmans mustasch är skriven av Hans Alfredson och Tage Danielsson och är baserad på de gamla grekernas fyra temperament: det sangviniska, det koleriska, det melankoliska och slutligen det flegmatiska temperamentet återspeglas både i karaktärernas namn och attityder.

– De tydliga karaktärerna gör att det är en lättarbetad pjäs, säger Niklas Hjulström, regissör, vi behöver inte göra det svårt för oss. Samtidigt har ju alltid HasseåTage en djupare tanke och ett alldeles speciellt publiktilltal. Och just att alla roller i Fröken Fleggmans mustasch spelas av bara fyra skådespelare gör det extra kul att regissera.

Teater på engelska
Turister som inte kan svenska kan se ”Shakespeare in the Park” med The Stockholm English Speaking Theatre. Det är premiär för teater på engelska i Parkteatern.

Ett program jag inte tänker missa är Emil Jensens föreställning. På en pressvisning visade han upp en bit ur vad han ska framföra. Jag lovar: det blir både roligt, rappt och en hel del att tänka på.

Gretli och Heidi är också ett måste. De två kvinnorna, klädda i tyrolerdräkter spelar på glas. Ja glas som är fyllda med vätska i olika nivåer och det blir musik som från en symfoni. Jag lovar.

Ett axplock ur sommarens övriga program:
Bra är inte ordet – om alla krav på unga människor idag att vara unga, vackra och duktiga.

127 med Pablo Leiva Wenger. Föreställningen gjorde succé när den spelades i Skärholmen i våras. Nu har alla som missat den chansen att se den. Skarpt, roligt och samhällskritiskt.

Plask med Pantomimteatern visar att scenkonst inte behöver innehålla så många ord. Pantomimteatern behärskar förmågan att säga något med kroppsspråk och mimer.

Harlem hot shots – fantastiska steppdansörer.

La Meute bjuder på säregen akrobatik.

Dockteatern Tittut har en föreställning med två underbara dockgorillor. Ett måste för barnfamiljer och alla vi som älskar dockteater.

Marionetteatern spelar föreställningen ”Fågel, fisk och mittemellan”

16-mannabandet Club Killers bjuder på helkvällar.

Dessutom blir det gästspel av Cirkus Cirkör, Folkoperan, Cullbergbaletten och Kungliga Operans balett och i år som tidigare gästspel av Kungliga Operan.

Här kan du läsa programtidningen för Parkteatern 2012.
Här kan du hämta programtidningen som pdf.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ska´re va, ska´ reva 100 procent – kakaroke-rolig soppteater på Klara

by

Ska´re va, ska´ reva 100 procent
Manus: Frida Westerdahl
Regi: Ole Forsberg
Koreografi: Tobias Norenstedt
Musikarrangemang: Måns Ek
Klara Soppteater, Stockholms stadsteater
Premiär 9 maj 2012

Ida Engvoll och Frida Hallgren är två jätteduktiga unga skådespelare som jag imponerats av i flera föreställningar. När de nu spelar mot varandra i soppteaterföreställningen ”Ska´re va, ska´reva 100 procent” ville jag inte missa denna scenshow.

Carola och Eva-Lena är två ensamma tjejer från förorten som jobbar på fabrik och längtar efter att träffa den rätte. De försöker ragga sin drömmann på dansrestauranger, men det går inte så bra – men när de börja tävla i karaoke känner de att de funnit sitt rätta element: karaokebaren. Frida Hallgren spelar Carola och Ida Engvoll gör Eva-Lena, i roliga scener där de vanligaste karaokesångerna blir rätt massakerade.

På ytan driver föreställningen med unga förortstjejer och det är lite av en karikatyr av dem som vi ska sitta och skratta åt – och känna att vi själva är minsann inte så blåsta att vi gillar sådan där töntig schlagermusik. Vi skrattar åt deras panikartade jakt på karlar. Tjejerna kanske är dumma som tror på att hitta den rätte och att de anpassar sina liv efter männens villkor, deras klyschor om att kämpa på och att lära av sina misstag klistrar sig fast på oss – och mitt i det roliga och underhållande blir många av samtidens klyschor synade och bekräftade som bluff.

Att föreställningen inte faller till ytlig buskis är också beroende på att skådespelarna gestaltar sina roller med kärlek. Ida Engvoll och Frida Hallgren spelar så bra Ida Engvolls Eva-Lena, vars hängiga gestalt fastnat i tonårslivet, som en förvuxen kalv som pendlar mellan sårbarhet och tuffhet, i glittrig kortkort kjol. Kjolen betydligt mer utmanande än tjejen själv. Ja vi har stött på dessa unga kvinnor i karaoke-restaurangerna.

Föreställningen är underhållande med musik och de klassiska karaoke-hitarna blir riktigt roliga när Eva-Lena och Carola tar hand om dem och visar var betoningen ska sätta i de kända sångerna. Har de någonsin blivit med klyschiga?

Som Carola säger:
”Gå ut stenhårt! Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig stämma guitaren! Det är vår slogan. Krossa allt tvivel, krossa allt motstånd. Ge 100 % det är vår strategi! Be anstoppeboll!”

Publiken på premiären skrattade och tycktes nöjd och till slutlåten klappade alla med i takten.

I rollerna: Ida Engvoll och Frida Hallgren
Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,