Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Woods och The Low Anthem till Sverige

by

Folkpsykedeliska indiebandet Woods är juvel i kronan på den amerikanska indierockens hetaste skivbolag just nu, den Brooklynbaserade, oberoende men ack så inflytelserika lilla lo-fi-labeln Woodsist (stor artikel i Sonic för ett tag sedan) som givit oss uppmärksammade och hyllade artister som Real Estate, Vivian Girls, Kurt Vile, Crystal Stilts, The Fresh & Onlys, Wavves och Skygreen Leopards.
Nu kommer bandet i vår både till Sverige, Danmark och Norge.
Woods är bokade på spelningarna:

23 mars – Köpenhamn, Loppen
24 mars – Göteborg, Pusterviksbaren – Woody West
25 mars – Oslo, Revolver
26 mars – Stockholm, Strand – Lönelördag

Lite mer ur pressmeddelandet:

Woods ledare och sångare Jeremy Earl är tillika Woodsists grundare och eldsjäl (han driver parallellt kassetlabeln Fuckittapes och ligger bakom bolagens visuellt egensinniga och uppmärksammade artwork) och som sådan en central figur på Brooklyns DIY-Lo-Fi-Noise-undergroundscen. I Woods förenar Earl och hans kollegor 60-talsinfluerad folkpop med samma romantiskt lågteknologiska ljudbild och brusande filter som vi vant oss vid i Woodsists sammanhang men det är betydligt mer tillgängligt och mindre opolerat än några av bolagskollegorna och resultatet blir både genuint, skevt, ärligt, skruvat, anspråkslöst, personligt, udda och omedelbart bedårande charmigt. Tänk dig den soligt kaliforniska Laurel Canyon-kulturen kring Byrds, Neil Young och Grateful Dead uppväxt i Brooklyn på dagens DIY-scen och undergroundkultur.

Sedan gruppen tog form 2005 har de ständigt släppt massa nytt spännande material genom vinyl-7:or och album, men genombrottet kom framförallt med förra årets uppmärksammade album ”Songs Of Shame” (inklusive grymma Graham Nash-covern ”Military Madness”) som ivrigt framhejades som Best New Music av allsmäktiga indiebloggen Pitchfork (8.3 på skalan) och årets mindre mästerverk ”At Echo Park” som är deras lätt mest tillgängliga och fokuserade platta hittills (återigen Best New Music och 8.0 på skalan). Woods är ett av de mest intressanta och spännande namnen på den amerikanska indierockscen idag överhuvudtaget.

För göteborgarna som gillar folk-indie-rock finns en trevlig bokning till: The Low Anthems kommer till Pusterviksbaren i mars:

24 mars – Göteborg, Pusterviksbaren – Woody West

Pressmeddelandet:

The Low Anthems indie-folk-rock är en unik förening av uråldriga americanatraditioner, innerlig personlighet, excentriskt egensinnighet och tidlöst låtskrivande framfört med brilliant musikalitet (kvartetten bestående av sångaren Ben Knox Miller, Jeff Prystowsky, Jocie Adams, och Mat Davidson är ett gäng multiinstrumentalister som tillsammans behärskar 34 olika instrument!) och bedårande stämsång (alla sjunger). En hisnande färd mellan sakrala Bon Iver-folkhymner och andlig gospel till vildsint Tom Waits-blues, jordnära country och rumlande rock.

Det egeninspelade och självsläppta albumet ”Oh My God, Charlie Darwin” kom redan i september 2008 i 2000 handmålade exemplar och ryktet om det lilla exceptionella indie-folkbandet tog genast fart. Pålitliga Rough Trade gjorde plattan till Månadens Album, deras själfyllda liveshower gjorde succé på festivaler som SXSW, Glastonbury och End Of The Road och när plattan återutgavs 2009 av anrika Nonesuch (Emmylou Harris, Wilco) i Staterna och av Bella Union (Fleet Foxes, Midlake) i Europa radades rätterligen fullpoängarna och utmärkelserna upp. Rough Trade höll ”Oh My God,…” som nr 2 på deras årsbästalista ’09 med orden ”surely destined to be one of the classic american albums of all time with its combination of sublime vocals and waits / beefheart style instrumentation, Essential.” de blev Mojo Breakthrough Artist Of the Year 2010. Under senaste året har de turnerat och spelat med Iron & Wine, The National och Emmylou Harris och de gjorde en av årets bästa spelningar på Way Out West-festivalen under klubbprogramet.

I februari anländer uppföljaren ”Smart Flesh”, ett utmanande verk innehållande vemodiga folksånger om kärlek, längtan och förtvivlan, inspelad med bandets fascination för olika ton och eko i en gammal övergiven industrilokal och framförd med bla mungiga, såg, stylophone och självklart antik tramporgel för att nämna en bråkdel av bandets arsenal. Även denna gång inspelat av bandet själva tillsammans med Jesse Lauter. Albumet har mixats av Mike Mogis (Bright Eyes, M.Ward, Monsters Of Folk).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Oskar Linnros ”Från och med du” är den mest spelade låten i P3

by

”Från och med du” med dubbelt P3 Guld-nominerade Oskar Linnros är den mest spelade låten i P3 i år. På prispallen finns även Johnossis ”What’s the point” och Robyn med ”Dancing on my own”. Det står klart när P3:s musikredaktörer summerar sina spellistor för 2010, berättar SR i ett mail:

Både Oskar Linnros och Robyn uppträder på P3 Guld-galan lördag 22 januari. Robyn har dessutom flest vinstchanser med nomineringar i fyra av totalt nio kategorier. Johnossi kan precis som Linnros kamma hem två priser på galan.

På nyårsafton, fredag 31 december kl 13.02-14.00, presenterar Olle Garp P3:s musikmedarbetares topp tio-lista från året som gått, som de röstat fram helt utifrån sin egen smak. Samtliga listor finns i sin helhet på www.sverigesradio.se/p3/arets.

De mest spelade låtarna i P3 2010
1. Oskar Linnros – Från och med du
2. Johnossi – What’s the point
3. Robyn – Dancing on my own
4. She & Him – In the sun
5. Alicia Keys – Try sleeping with a broken heart
6. Edward Maya & Vika Jigulina – Stereo love
7. Stromae – Alors on danse
8. Owl City – Fireflies
9. Train – Hey, soul sister
10. Kate Perry & Snoop Dogg – California gurls

De mest spelade svenska låtarna i P3 2010
1. Oskar Linnros – Från och med du
2. Johnossi – What’s the point
3. Robyn – Dancing on my own
4. The Radio Dept. – Heaven’s on fire
5. Little Majorette – Bite the bullet
6. Tove Styrke – Million Pieces
7. Salem Al Fakir – Keep on walking
8. Le Kid – Mercy mercy
9. Daniel Adams-Ray – Dum av dig
10. Miss Li – Bourgeois Shangri-La

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fujiya & Miyagi, Hot Club De Paris och Fu Manchu till Sverige för spelningar

by

Det är flera intressanta grupper på väg till Sverige och Stockholm för konserter: Fujiya & Miyagi, Hot Club De Paris och Fu Manchu.

Här pressmeddelandet om dessa tre gruppers kommande spelningar:

Vuxna män från Brighton med förkärlek för kraut och med ett fullständigt omöjligt namn att uttala och stava rätt om man inte sett filmen Karate Kid 200 gånger. Deras låt ”Collarbone” har i alla fall fått rika män att köpa dyra Jaguar-bilar och sitta på designade barstolar då låten framgångsrikt använts i flådiga reklamkampanjer. Bandet har också lyckats få en stor publik att låta armarna hänga långt ned efter kroppen och dansant röra sig i en takt som skulle funkat utmärkt på ett nyöppnat The Hacienda. Fujiya & Miyagi skulle kunnat vara de moderna arvtagarna till Stone Roses och Happy Mondays på adressen Whitworth Street West och Albion Street.
Fujiya & Miyagi, Hot Club De Paris och Fu Manchu

Nästa år får vi nya skivan ”Ventriloquizzing” – första smakprovet ”Sixteen Shades of Black & Blue” finns att höra på nätet och lovar gott!

29 januari – Stockholm, Debaser Slussen (Youth)

The Beatles, Echo and The Bunnymen, Boo Radleys, The La’s, Teardrop Explodes och The Coral har en sak gemensamt. De kommer alla från Liverpool. Nu är det dags att lägga till ytterligare ett popband under denna långa rad av fantastiska band. Hot Club De Paris! Denna trio som återfinns på skivbolaget Moshi Moshi Records består av bröderna Smith och Paul Rafferty.

Med två album och några EP i ryggen kommer nu bandet till Debaser Slussen för första gången på klubben Youths vårpremiär.

16 mars – Göteborg, Brew House

I år är det 15 år sen Fu Manchu släppte plattan “In search of…”. Plattan anses vara en av de verkliga 90-tals klassikerna och en milstolpe för stoner-rocken. Plattan innehöll bland annat singlarna “Asphalt Risin”, “Redline” och publikfavoriten, “Cyclone Launch”. Nu ger sig bandet ut på turné och spelar succé-plattan från start till slut! En hel del av låtarna har dessutom aldrig tidigare spelats live! Missa inte denna chans som får anses vara en “once in a lifetime” –möjlighet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilar, ninjor och filmfeeling – TJ Salvation

by

“The two young warriors now stood facing each other, sword in hand, avariciously staring at each other’s blades; well knowing that the power of their deceased Master’s warrior skills was contained in the mighty Ani and the razor-sharp Ototo.” (Ur Mission Profile Big Kahlua Tony)

Ta en gemensam, fiktiv bakgrund som innehåller smått fantastiska berättelser om krigskonst och vänskap, onda kvinnor, svek och allianser. Lägg till scenkläder som för tankarna till oansenliga tjänstemän från 60-talet. Toppa med kärlek till Ennio Morriccone, Otis Redding och Burt Bacharach. Det är vad, om det nu finns något vad, som binder samman göteborgsbandet TJ Salvation.

TJ Salvation är svårbeskrivbart, men vi gör ett försök. Ett band vars (instrumentala) musik skapar knivskarpa bilder hos lyssnaren? Ja.

Dammiga öknar, torrt gräs som rullar över stäppen, en klassisk amerikanare som hastigt rör sig tvärs över kontinenten.

Hårda snubbar i midjekorta skinnjackor, utsvängda jeans och pistolen stadigt förankrad i hölstret. Alltid redo att försvara de sköna och ge skurkarna på käften.

En strand i österled. Svarta skuggor rör sig i bakgrunden. Hotet är ständigt närvarande. Ljudlöst rör sig dödsmaskinen över sanden. När som helst kan den vassa klingan skära genom natten…

Bandnamnet, TJ Salvation, är en metareferens till en film som bandmedlemmarna själva har gjort: McKennan från 2002. (Finns endast i ett exemplar – på VHS). TJ är den gamle trummisens initialer och den ene bandmedlemmen efter den andre, har kommit med i sexmannabandet. ”Vi binds samman av en benhård tro på att alpackan är ståndaktigare än conquistadoren”, enligt TJ:s frontman, Rikard Kärrman.

Ninjan rör sig i pappershuset. Laura Palmer finns ej mer. Leland försvinner in i gråzonerna. Twin Peaks vävs samman med Singh-piraterna och The Red Dragon Ninja flyter ihop med den dolda världen… Det är som ett skuggkrig i dubbel bemärkelse.

Men vilka är de, killarna i bandet? Rikard Kärrman alias Rick O’Chet tarvar enligt honom själv inga ytterligare presentationer. Niklas Knutsson, Nick O’Teane, trakterar trumpet och är dataprogrammerare. Han är även bandets djurtämjare, som bemästrar lamadjuret. Anders Fransson, Andy Handyman, är saxofonist och CAD-lärare. Han är det tekniska geniet och bandets innovatör. Mattias Gyllström, Matt E., är jazztrombonist och brevbärare. Dessutom är han bandets närstridsexpert. David Arvidsson, Doctor Dave Davies III, är trummis, nutidsbiktfader och bandets medicinska samvete. Rickard Malm, Ron Pappas, lirar bas och är arkitekt. Hagelgevärsexpert är han också.

Gjorde detta oss klokare? Näe. Men det är så det är med TJ. Man både vet – och inte – var man har dem.

Över brasstonerna seglar Elvis. Det bakåtkammade håret glänser i strålkastarljuset. Någonstans serverar en servitris en ensam man och gamarna svävar över den sönderhackade vägen.

TJ ska ses, upplevas, lyssnas på. Håll utkik.

Text: Jenny Fornell

Illustration: Mikael Biström

Fler länkar:

TJ Salvation på MySpace

TJ Salvation på Facebook

Bloggat om TJ Salvation

Skivrecension: Tanlines – Volume On

by

Tanlines är en Brooklyn-baserad duo bestående av Jesse Cohen och Eric Emm. Sedan starten 2008 har de gjort sig ett namn som remixare åt artister som Tough Alliance och Glasser. De ger även ut egna låtar och nu har deras debutalbum plockats ihop.
Jag skriver plockats ihop eftersom albumet till stor del består av tidigare utgivna singlar. Flera av låtarna är instrumentala, en del av spåren är ren klubbmusik, andra är mer dansinfluerad pop. Lägg till ett antal versioner av flera av låtarna så blir resultatet ett gravt splittrat album. Var för sig är de flesta låtarna bra med undantag för ett par av de instrumentala.
The Guardian beskrev musiken som tropisk disco vilket är ganska träffande. Andra har beskrivit Tanlines som en modernare variant av 80-tals ikonerna ’Talking heads’ och ’Tom tom club’. I ’Bees’ kan man höra influenser från ett ungt XTC.
Ett problem blir de snarlika versionerna av flera låtar. Extraversionen av ’Bees’ är riktigt bra, mer instrumental och mer klubbkänsla. Men fyra versioner av ’Real life’ är åtminstone ett par för mycket, bara den akustiska versionen skiljer sig märkbart från orginalet.
Versionerna är förmodligen tänkta som en bonus, välj den version som du gillar bäst. Själv föredrar jag om urvalet redan är gjort när jag ska lyssna. Utan versionerna hade albumet som helhet blivit bättre och mer koncentrerat, jämför till exempel med Robyns hårt sållade ’Body talk’ trilogi.

Albumet fick betyg 4 av den brittiska Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,