Scen

Five Feet Apart
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 juni 2019
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)
Regi Justin Baldoni
I rollerna Haley Lu Richardson, Cole Sprouse, Moises Arias m fl.

En film som tar upp en av de många glömda grupper i samhället och i världen som alltför sällan finns med i film eller annan kultur. Tyvärr görs skildringen och berättelsen alldeles för sentimentalt och förutsägbart enligt Hollywood-manér när det är som sämst.

I centrum för handlingen står tre tonåringar med svår cystisk fibros. Jag skulle vilja att filmen var riktigt bra. Hur är det att som ungdom leva med en sjukdom som hindrar dem från att leva som de flesta andra ungdomar. Att leva i väntan på att få en lungtransplantation och veta att i bästa fall lever de ytterliga fem år om och när de får nya lungor. Hur är det att leva som ung och vara så infektionskänslig att ingen får röra vid en och att hålla distans rent fysiskt till alla andra på grund av den stora infektionsrisken?

Handlingen kretsar kring 17-åriga Stella Grant som vistas på en avdelning på ett slags sjukhus där ungdomar med cystisk fibros vistas. Hon väntar på att få en nya lungor. Hon tillbringar massor av tid med att videoblogga. Hon sitter med sin bärbara dator och snackar och spelar in. Suck. Det är väldigt klichéartat skildrat. Där dyker upp en ung man, Will, som hon blir väldigt irriterad för han verkar inte ta ansvar för att sköta sin medicinering och sin sjukdom. Det visar sig snart att anledningen till att Stella är extremt noga med att alla ska sköta sina sjukdomar beror på att hennes syster dött för snart ett år sedan. Stella är därmed sina föräldrar enda barn kvar i livet och hon känner ansvaret tungt att överleva trots att sjukdomen inte har god prognos.

Det visar sig, förstås, att unge Will inte kan få en transplantation för han har fått en bakterie som sätter stopp för det. Han var i stort sett redo för att transplantationen när bakterien slog till.

Ja det är mycket sorgligt. Det ena sorgliga radas upp efter det andra samtidigt som ungdomarna så gärna vill leva vad de uppfattar som ett normalt ungdomsliv.

Trots att Cole Sprouse har rollen som Will fick jag tvinga mig att lida mig igenom filmen. Cole Sprouse som är känd från tv-serien Riverdale där han spelar Jughead är en av de bästa kommande unga skådespelarna. Men det räcker förstås inte. När filmen är alltför sötsliskig, alltför förutsägbar och ja, det är helt enkelt en Hollywoodproduktion i dess sämsta mening. Dramaturgiskt har den flera vändningar som inte riktigt håller. Så synd på ett ämne som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Rött kort
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2019
Regi Soheil Beiiraghi

En film om kvinnors ofrihet i länder som Iran som utspelar sig kring några kvinnliga iranska fotbollsspelare. Jag inte tror någon kan se den och förbli oberörd. Jag har svårt att skaka den av mig, jag blir både arg och ledsen över kvinnors situation i detta land som är så styrt av patriarkatet.

Afrooz är huvudpersonen. Hon är stjärnan i ett damfotbollslag i Iran och efter många års hårt arbete blir hennes dröm sann: laget är i final i slutspelen i Malaysia. Redan när tjejerna i laget är på väg ut till den match som tog dem till slutspelen ser vi en kvinna, som slags lagledare, träda in i omklädningsrummet och ge stränga order inför matchen: slöjorna måste täcka helt, inte ett hårstrå för synas, ingen tatuering får synas och de får inte visa överdrivna känslor på plan. Och innan de går ut på plan samlas det för en kort bön till Allah.

Laget vinner och går till slutspelen, tack vare Afrooz. Men när hon tillsammans med lagledare och övriga laget, ska checka in på planet blir hon stoppad. Hon får inte resa för hennes man har dragit tillbaka hennes resetillstånd. I Iran får kvinnor inte resa utomlands om deras män inte skriver under ett tillstånd för dem. Kvinnor får inte ta ett arbete heller utan att ha ett underskrivet intyg av sin make.

Flera kvinnor ger henne sitt stöd och ge henne rådet att vara snäll och underdånig för att få mannen att skriva under. Det är emot Afrooz personlighet men hon gör ett seriöst försök att vara snäll mot sin man. Hon vill egentligen skilja sig men då han vägrar gå med på skilsmässa kan hon inte bli skild.

Filmen visar på så många sätt hur ett så patriarkaliskt samhälle påverkar medborgare, hur många kvinnor lär sig att fjäska för männen och vi ser också att en del kvinnor tycker att det är Afrooz eget fel då hon inte är tillräckligt ödmjuk och underdånig.

Afrooz har stöd av en kvinnlig advokat som kämpar för kvinnors rättigheter. Då lagen är stenhård och tydlig måste advokaten och Afrooz försöka påverka genom att få fram situationen i traditionella medier och i sociala medier. Afrooz får stort stöd på twitter och instragram bland annat, men lagen är som den är och om hennes man inte skriver under intyget får hon inte åka.

En styrka i filmen är att den inte säger allt rent ut heller. Det finns flera scener i filmen som kan tolkas på lite olika sätt, det är upp till betraktaren. Filmen är så stark och så berörande att jag helt glömmer att jag sitter i en biosalong och jag känner med Afrooz och jag blir så arg på hennes man och hans ego. Jag blir så engagerad att jag inte lägger märke till om fotot är bra eller inte, om ljudet är bra eller. Berättelsen hugger tag i mig totalt.

Det är deprimerande att så många kvinnor runt om i världen lever under ett sådant mansförtryck – och att så lite görs för att ge kvinnor stöd i sin kamp.