Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Uno Svenningsson på Karön i Ronneby, bjöd på kanske sommarens mysigaste konsert

by

Den 26/6 befann sig Uno Svenningsson på Karön i Ronneby för att bjuda på en av kanske sommarens mysigaste konserter.

Framför ett glittrande hav med ständigt förbipasserande segelbåtar, som säkerligen ångrade att de inte befann sig på ön, tog Svenningsson plats på scen. Med sig hade han musikerna Christoffer Nilsson, Lasse Svensson och, som Uno själv presenterade killen på keyboard, lokalhjälten Svenne.

”Med solen i ryggen och vinden i sitt hår” bjöd de 200 besökare på välkända låtar som fantastisk, vågorna och under ytan. Varje låt fick en kort presentation om vad de handlade om. Ibland var inspirationskällan hans morfar och farfar, ibland var det en artikelserie om ungdomar som låg bakom – vilket resulterade i låten ”andas genom mig”.
Jag vill påstå att Uno Svenningsson är en av Sveriges mest begåvade sångare, och även en helt makalös låtskrivare. Visst finns det så många fler som nästan når upp till hans nivå, fler som skriver musik som med fördel framförs i somrig utomhusmiljö någonstans i Sverige; såsom Lars Winnerbäck, Mauro Scocco och Tomas Ledin. Men inte går de väl att jämföra med Svenningsson. Djupa texter som många kan relatera till – och som dessutom alltid faller i god ton med musiken, en röst som inte går att beskriva på ett sätt som gör den rättvisa – den måste upplevas, och att han är så mycket bättre live än på skiva övertygar mig mer och mer om att han är Sveriges okrönte vispopskung.

Nog för att jag hade längtat efter Winnerbäcks traditionsenliga konsert i Ronneby detta året, och nog för att jag blev besviken när jag fick reda på det – men detta funkar minst lika bra. inte bättre!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kronjuvelerna, recension

by

Titel: Kronjuvelerna
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Sträva inte efter pengar utan sträva efter att vara lycklig en sekund någon gång då och då. De rika är bara olyckliga och även om den du älskar bara har tid att hälsa på dig en dag vart tionde år, eller om du ska dö i cancer i övermorgon eftersom du inte har råd med medicin: var nöjd och lycklig den lilla stund du kan.
Det är sensmoralen i Ella Lemhagens film Kronjuvelerna.

Filmbolaget satsar stenhårt och det visas trailrar för Kronjuvelerna på bio hela tiden och stan är överöst av affischer för filmen.

Förmodligen blir det en publiksuccé. Ja, filmen är rent fotomässigt snygg. Jättesnygg. Mörk och dov, som i en sagovärld. Med en rollista med en mängd svenska kändisar och skådespelare lär den locka en stor publik: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).

Med dess blandning av absurd fantasi är film nog det närmaste en svensk Tim Burton-film man kan komma.

Alicia Vikander spelar Fragancia, som växer upp i ett mycket fattigt hem. Hennes pappa ville ha en son men fick Fragancia, som föddes samtidigt som rikemanssonen Richard Persson, spelad av Bill Skarsgård. Richard blir skadad som nyfödd och får problem. Dessutom blir han psykiskt misshandlad av en far som har omöjliga förväntningar och krav på att hans talanglöse son ska bli ishockeystjärna.

Istället dyker den nyinflyttad Pettersson-Jonsson upp och får både Fragancias kärlek och blir ishockeystjärna.

Allt berättat i en absurd Tim Burton-tradition.

Filmen har absolut sina poänger, men regissören Ella Lemhagen  tycks inte kunna bestämma sig vilket slut filmen ska ha utan radar i princip upp fem olika slut. Minst. Sådant gör att jag som publik börjar gäspa i slutet.

Det skulle vara intressant att få diskutera med filmens regissör Ella Lemhagen om budskapet som filmen förmedlar. Filmen är påkostad, har många duktiga skådespelare, flera fina scener, bra foto, skön mystisk stämning emellanåt. Ändå tröttnar jag som tittare och jag köper inte heller budskapet.

Filmbolagets beskrivning av filmen:

KRONJUVELERNA är ett triangeldrama som tar sin början när den unga Fragancia anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Under polisförhöret rullas hela hennes fantastiska och märkliga livshistoria upp.
Vi följer henne igenom den fattiga uppväxten, via mötet med den stora kärleken, ishockeystjärnan Pettersson-Jonsson, fram till den ödesdigra natten där historien tar sin början. Regi: Ella Lemhagen. I rollerna: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).


 

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Owl City – All Things Bright And Beautiful

by

Artist: Owl City
Titel: All Things Bright And Beautiful
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 14 juni 2011

Om man frågar någon om de någonsin hört talas om Owl City, kommer de flesta troligtvis svara att de inte vet vem han är. Om man däremot spelar upp hans förra hit Fireflies, kommer säkerligen de flesta känna igen låten, och få en ”aha-upplevelse!”. Mannen bakom musiken är Adam Young, som också är den enda medlemmen i Owl City. Han är en multi-intrumentalist från Minnesota som hittat sitt sound i källaren i hans föräldrarhem där han, på grund av svåra sömnproblem, ständigt komponerade nätterna igenom. Resultatet från Youngs egna ljudfabrik är idag det så karaktäristiska soundet för Owl City. Soundet är en kompott av elektroniska och digitala ljud, med inslag av vanligare instrument som cello och trummor, allt inspelat av Young själv.

Som sagt känner vi honom som mannen som totalt förtrollade miljoner hjärtan världen över, med sitt übersöta synthpopiga sound. Hans största hit ”Fireflies” såldes i över tre miljoner exemplar år 2009. Det första spåret från nya skivan heter ”The Real World” och är mycket tillbakadraget. Det låter praktiskt taget som någonting vi redan hört tidigare på förra albumet ”Ocean Eyes”. Men visst är det sött. Visst är det Owl City, men mer än så blir det inte.

Det andra spåret, som också är den första singeln från det nya albumet, heter ”Deer In The Headlights” och ger mig faktiskt ett leende på läpparna. Jag tror verkligen att det kommer bli det mest populära och mest igenkända spåret från ”All Things Bright And Beautiful”. Andra spår från skivan som ”Alligator sky” och ”Kamikaze” har samma intensitet och är ytterligare bevis på att albumet aldrig riktigt lyfter, vilket är tråkigt, eftersom låtarna är välskrivna och bra producerade.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spelrecension: Duke Nukem Forever (Format: Windows, Playstation 3 och Xbox 360)

by

Titel: Duke Nukem Forever
Format: Windows, Playstation 3 och Xbox 360
Betyg: 1
Sverigepremiär: 10 juni 2011

Nästan två veckor efter att spelet har släppts på marknaden låter man spelare pröva på spelet i en gratis demo-version, vilket kan te sig lite underligt eftersom man brukar göra testversioner tillgängliga innan spelet officiellt släpps. Men i det här fallet är det inte alls konstigt, eftersom det är så otroligt dåligt att man annars skulle ha skrämt iväg majoriteten utav alla köpare.

Efter nästan 14 års utvecklingstid är Duke Nukem Forever spelvärldens svar på Guns N’ Roses ”Chinese Democracy” – ett ständigt föresenat evighetsprojekt som ständigt skulle poleras och slipas till perfektion. Nu blev det istället precis tvärtom. Med ett flertal byten utav grafikmotorer har man inte bara försenat spelets släppdatum, utan också lämnat det grafiska hopplöst föråldrat. Fast det är ändå inte spelets enda problem, för spelbarheten har även den släpat efter något så enormt.

Det enda plustecken man kan hitta i spelet är dess varierande miljöer, vilket tyder på att man faktiskt försökt göra ett intressant spel. Problemet är bara att man har fyllt dem med dumma fiender, förlegade pussel som sällan (om någonsin) erbjuder något större tankemotstånd och saker som ska kännas häftiga. Lättklädda tjejer, stereotypiskt övervåld och fåniga skämt gör att det här känns som en otroligt dålig action-film från 80-talet snarare än ett modernt spel för en publik som börjar växa upp. Vilket man skulle ha tänkt på istället för att hela tiden göra ”snyggare” grafik och tveksamma kulturreferenser helt utan djup eller vidare mening.

Den så kallade handlingen i spelet utgår från en utomjordisk attack mot jorden, och flertalet lättklädda damer kidnappas. Vilket får bägaren att rinna över hos Duke Nukem och en räddningsaktion sätts igång. Och denna illasmakande soppa till manus är ändå något allmänt accepterat inom spelindustrin, som inte kommit mycket längre än spelversioner utav något som för tankarna till The Expendables; en våldsglorifierande hyllningsfilm till 80-talskalkoner med Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Dolph Lundgren …

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension: Bon Iver – Bon Iver

by

Artist: Bon Iver
Titel: Bon Iver
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-20

Bon Iver är ett band men framför allt är det dess frontman, sångaren och låtskrivaren Justin Vernon, som förknippas med namnet. Bon Iver kommer från det franska uttrycket ”bon hiver” (bra vinter).

Bon Iver slog igenom stort med första albumet ”For Emma, Forever Ago” som släpptes i februari 2008 och som hyllades stort av kritiker runt om i världen. Justin Vernon skrev och spelade in en stor del av albumet när han isolerat sig i tre månader i en stuga i vildmarken i Wisconsin.

Nu har uppföljaren kommit med namnet ”Bon iver”. Att göra en uppföljare på ett succéalbum kan vara svårt. Bon Iver har klarat det med elegans. Det spröda, vemodiga och indiefolkpop-aktiga finns kvar, men ändå är det ett nytt album. Justin Vernon har skapat mer medvetet popiga arrangemang. Musiktidningen Pitchfork skiver i sin recension:

Since that album’s release, Vernon’s approach to writing and recording has changed. ”I don’t find inspiration by just sitting down with a guitar anymore,” he recently told Pitchfork. ”I wanted to build a sound from scratch and then use that sound to make the song.” That difference is clear on Bon Iver. Instead of something that scans as ”folk,” the music here is more like rustic chamber pop with an experimental edge that makes careful use of arrangement and dynamics. And rather than being tied together by a central theme of loss, Vernon has fully shifted into a more impressionistic mode; these songs are broader and more musically sophisticated than those on For Emma at every turn.

Spåren är lätta att ta till sig men ju mer jag lyssnar växer de också, det finns hela tiden mer att upptäcka.

PO Tidholm som recenserar albumet i DN är också imponerad och ger betyg 4:

Även om det går att referera till så skilda influenser som Steve Reich och Prince i samma mening är skivan som helhet inte så extrem som de två spår jag just nämnde. Däremot är det uppenbart att alla inblandade släppt sina eventuella hämningar, både känslomässigt och musikaliskt. Med det kommer en väldig uppriktighet och dynamik som gör att skivan verkligen lever.

Albumet fick 9,5 av 10 möjliga hos Pitchfork

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,