Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dream Theater – A Dramatic Turn Of Events, recensionen

by


Artist: Dream Theater
Titel: A Dramatic Turn Of Events
Betyg: 4
Releasedatum: 2011-09-15

Läste att även de största banden och artisterna maximalt har ett eller högst ett par mästerverk i sig. Resten av produktionen är mediokra försök och på sin höjd godkända övningar, blandat med rena bottennapp.

Undantaget skulle vara David Bowie som förvandlar allt han rör vid till guld.

Ändå är det mästerverk vi vill ha. Och det är mästerverk banden vill skapa. Ingen nöjer sig med lagom. Band och publik letar milstolpar. Banbrytande verk som går till musikhistorien.

När Dream Theater startade 1986 var de pionjärer. De var ett av de första banden som på allvar plockade upp element från sjuttiotalets progressiva rock och blandade den med traditionell metall. Resultatet blev en spännande mix som kändes nydanande. Att bandets recept fungerade utmärkt stod klart på Awake (1994). Efter detta album växte gruppen med varje platta fram till, ja just det, mästerverket, Metropolis Part 2: Scenes from a Memory (1999). En temaplatta om en tidigare liv-regression där ett kusligt mord kommer i dagen. Albumet var helgjutet och fungerade på alla nivåer. Text, idé, dramaturgi och musik hängde ihop och skapade en övertygande helhet.

Sedan kom kreativiteten av sig. Musikalsikt slirade man hit och dit. Man samarbetade med en symfoniorkester, nosade på growl och ägnade sig åt monsterriff a la Metallica. Vissa plattor kändes fullödiga, andra onödiga.

I ett försök att återfinna den förlorade glöden föreslog gruppens trummis Mike Portnoy ett tvåårigt uppehåll. En paus som skulle kunna ge ny inspiration och skapa förutsättningar för en återkomst med mer glöd och nya grepp. De andra i gruppen tyckte detta var en dålig ide´ och sparkade Portnoy. Mike Mangini tog över trumstockarna.

A Dramatic Turn Of Events är gruppens första album med denna nya ny lineup.

Albumet inleds med On The Backs Of Angels och Build Me Up, Break Me Down. Två inte alls oävna låtar, om än utan nämnvärda överraskningar.

Det är i tredje låten, tiominutaren Lost Not Forgotten som den dramatik albumtiteln antyder börjar märkas. En suggestiv låt där allt fungerar. Den slirar och kränger och det händer massor. Gitarrsolot är njutbart och det följs av ett syntdito på samma våglängd. Snyggt arrangerat. Det märks att bandet har kul.

Tillsammans med Outcry (11.24) så är Lost Not Forgotten albumets starkaste. De båda är faktiskt varken mer eller mindre än progressiv metall när den är som allra bäst. Händelserik, oförutsägbar, dramatisk, rolig och uppfriskande.

Bridges in the Sky, som handlar om en shamanresa, börjar med strupsång som övergår i en sakral kyrkokör. En finstämd inledning som brutalt bryts av ett vildsint gitarriff och strax fullt ställ från hela bandet. Här visar Mangini att han är en värdig arvtagare till Portnoy. Även Bridges in the Sky innehåller flera stimulerande instrumentala åkturer med stor fallhöjd.

Det är dock ett störande stort avstånd mellan dessa händelserika låtar och albumets smäktande ballader. Även dessa får godkänt, mycket tack vare James LaBries sång, som kanske aldrig varit bättre. Men har jag någon invändning mot detta album så är det just detta glapp. Det hade känts ännu fräschare om man förmått plocka in bara lite mer av progressiv lekfullhet även i balladerna. Inte nödvändigtvis de sedvanliga instrumentala excesserna. Det hade räckt med några udda pianoackord och lite extra finurlighet i arrangemangen (syntsolot i Beneath The Surface är på rätt väg). Som det nu är så luktar balladerna mainstream lång väg.

I stort är det ett lättare, mjukare och lekfullare och kanske rentav ”snällare” Dream Theater vi möter på A Dramatic Turn Of Events. Petruccis gitarrspel är mer återhållsamt och bluesaktigt. LaBries röst är mjukare och mer harmonisk.

John Petrucci (som ensam producerat albumet) håller till och med gitarrsolofingrarna borta från balladerna Beneath The Surface och Far From Heaven. Det är låtar som tigger om svidade gitarrsolon, men som faktiskt blir ännu starkare utan Petrucci.

Det är svårt att tänka sig att det är nye trummisen Mike Mangini ensam som är orsaken till gruppens nytändning. Snarare är det frånvaron av Portnoy. Det tycks ha varit han som stått för de tyngre, hårdare och mer fyrkantigt metalliska idéerna i gruppens musik.

Jag befarade inför denna recension att jag skulle bli tvungen att skriva att gubbarna blivit trötta och blasé. Men det är faktiskt tvärtom ett pånyttfött Dream Theater vi hör på detta album.

Det är inte ett mästerverk i klass med Scenes from a Memory. Men betyget fyra är utan tvekan rättvist.

Tracklist:
1. On The Backs Of
Angels (8:46)
2. Build Me Up, Break
Me Down (6:59)
3. Lost Not Forgotten
(10:11)
4. This is the Life
(6:57)
5. Bridges in the Sky
(11:01)
6. Outcry (11:24)
7. Far From Heaven
(3:56)
8. Breaking All
Illusions (12:25)
9. Beneath The Surface
(5:26)

Läs mer om progressiv rock på bloggen Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Strimmor av hopp av Ruta Sepetys – en viktig bok för alla från 15 år

by

Strimmor av hopp är en bok som rekommenderas för ungdomar från 15 år och uppåt som handlar om Lina och hennes familj i 1940-talets Litauen. En kväll slår Sovjets hemliga polis i dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien.

Stalins förtryck av och förföljelse av medborgarna i de baltiska länderna är ett del av vår historia som det inte talas så mycket om. Boken bygger delvis på samma berättelser, författarinnans släkt drabbades hårt av Stalins utrensningar på 1940-talet.

Ett av många starka stycken i boken:

Mamma tog upp en sedelbunt ur fickan och visade den diskret för vakten. Han tog den, sa någonting och gjorde en gest med huvudet. Mammas hand flög upp, hon slev av sig bärnstenshalsbandet och tryckte det i mannens hand. Han verkade inte nöjd ändå Mamma fortsatte att prata ryska och tog fram ett fickur ur kappan. Jag kände igen det. det var hennes fars ur, och hans namn var ingraverat i det lena guldet på baksidan. Vakten nappade åt sig uret, släppte Jonas och började istället skrika åt dem som stod bredvid oss.
Har du någonsin undrat vad ett människoliv är värt? Den morgonen var min brors liv värt ett fickur.

Boken är fylld av sådana starka scener. Ruta Sepetys är en säker författare som berättar med ett flyt språket, med bilder och dramatik. Hon har studerat opera på college vilket färgar hennes konstnärliga uttryck.

Under hela sin barndom fick Ruta höra berättelser om hur hennes pappa som barn flydde från Litauen under Stalins utrensningar av balterna. När hon insåg att det var en historia som sällan berättades bestämda hon sig för att själv berätta den.

Boken är viktig, det är en brutal och poetisk debut om ondska och medmänsklighet. Det är fruktansvärt sorgligt att inse vad människor kan göra mot människor. Ruta Sepetys berättar med hög litterär kvalitet. Jag kunde inte slita mig från boken, jag kände det som att jag var med där och alla karaktärerna var så levande inför mig.

Jag hoppas den här boken läses av alla ungdomar i nionde klass och i gymnasiet – och för den delen av alla vuxna.

Strimmor av hopp
Originaltitel: Between Shades of Grey
Författare: Ruta Sepetys
Översättare: Lina Erkelius
Förlag: B Wahlströms
ISBN10: 9132159587
ISBN13: 9789132159589

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Smurfarna är etta på biotoppen

by

Från pressmedelandet:

Sony Pictures SMURFARNA öppnade stort när filmen gick upp på de svenska biograferna, i helgen sågs filmen av 73 708 personer i Sverige och ligger nu etta på biotoppen.

Kulturbloggens recensent gav bara en två i betyg till den här filmen och beklagade att den bara visades med svensk dub.

Intressant? href=”http://bloggar.se/om/Smurfarna” rel=”tag”>Smurfarna, ,

Camilla Läckberg: Änglamakerskan – ännu en storsäljare förstås

by

Camilla Läckberg har släppt en ny deckare i serien om Erica Falck och hennes polisman Patrik. Som vanligt är det en deckare med nya mord och spänning som utspelar sig i det bohusländska samhället Fjällbacka.

Läckbergs böcker säljer som smör i solen och är Sveriges just nu bäst säljande författare. Rättigheterna till hennes böcker är sålda till trettioen länder över hela världen. År 2010 var hon dessutom den sjunde bäst säljande författaren i Europa. Änglamakerskan är den åttonde delen i den enormt populära Fjällbackaserien.

Det finns skäl till det att böckerna säljer så bra. Konceptet följer samma mall som hennes föregångare inom den svenska deckarvågen, genom att skildra händelser kring ett brott berättar deckarförfattaren något om samhälle. Det Läckberg gör är att ersätta den traditionella huvudkaraktären, en sur, grinig och ofta skild polisman i övre medelåldern med en ung kvinna. Därmed kan hon på ett naturligt sätt placera sina huvudkaraktärer i situationer som många unga kvinnor känner igen: gräl med sambo/make om vem som ska passa barnen, griniga svärmödrar som lägger sig i, gnälliga ungar som stör och konflikten mellan av vilja ägna sig åt sina barn och att vilja få tid för sin karriär.

Camilla Läckberg kan berätta en historia. Texten är snabbläst och det är spännande att läsa, svårt att slita sig. Precis som i tidigare böcker låter Camilla Läckberg två historier löpa parallellt, en från nutiden och en från en händelse med start för mer än 100 år sedan som i sin tur utvecklas genom några decennier.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påskmiddag är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta. Har de blivit utsatta för något brott eller försvunnit frivilligt? Gåtan har aldrig fått någon lösning.

Patriks äldre poliskollega Gösta var inblandad i det fallet, både som polis och med ett personligt engagemang eftersom han och han fru tog hand om den övergivna ettåriga flickan ett tag.

Den övergivna ettåriga flickan, Ebba, återvänder till ön i bokens nutid. Hon och maken Mårten har förlorat sin lille son, och i ett försök att övervinna sorgen och gå vidare har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.

När Erica Falck får höra om parets planer blir hon både överraskad och nyfiken. Hon har förstås forskat en del i mysteriet med den försvunna familjen. Hon tar vara på chansen att få veta mer och söker upp Ebba.

Ganska snart händer otäcka saker, Ebba och Mårten utsätts för en försök till mordbrand och Ebba får ett hotfullt brev.

Erica Falck är givetvis Camilla Läckbergs alter ego. Det är lite roligt när Erica i boken tänker på att många av hennes vänner lite avundsjukt bruka säga att hon har det bra som kan försörja sig som författare och som kan bestämma själv över sin tid. Det förstår inte att Erica många gånger gärna skulle vilja byta med dem. Hon jobbar ju sju dagar i veckan, är aldrig ledig. Hon har alltid något hon måste göra, hon är alltid upptagen med boklanseringar och annat.

Jag kan tycka att boken är lite spretig och personteckningarna är inte särskilt djupa. Några karaktärer är väldigt skissartat skildrade, som typer. Det är å andra sidan på det sätt de flesta deckare fungerar, inte bara Läckbergs Fjällbackahistorier.

Upplösningen i slutet kan jag också ha lite svårt att tro på. Det är en del trådas som ska knytas ihop, vilket väl görs lite väl snabbt. Fast å andra sidan, verkligenheten överträffar många gånger de värsta deckarromaner.

Ett tema i boken tycks vara föräldrar som förlorar sina barn. Det är flera som på något sätt förlorat ett barn. Ericas syster Anna har förlorat ett barn, liksom Ebba och Mårten. Också Gösta och hans fru förlorade ett barn när de var unga.

Ett annat spår i berättelsen är mammor som inte orkar ta hand om sina barn. Detta är tätt sammanknutet med hur ett samhälle stöter ut människor och hur detta utanförskap går i arv i flera generationer. Detta har nyligen också skildrats i Majgull Axelssons senaste roman Moderspassion. Det är huvudtemat också i Änglamakerskan.

Camilla Läckberg är en storsäljare och alla som redan gillar hennes deckare kommer så klart att läsa den här också. Om jag ska placera in den på en rankingskala bland delarna hennes Fjällbacksvit blir det någonstans på övre delen.

Titel: Änglamakerskan
Författare: Camilla Läckberg
ISBN: 9789137137728
Förlag: Bokförlaget Forum

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Goldonis ”Två herrrars tjänare” med Morgan Alling bjuder på fest på Stora scenen

by

Två herrars tjänare Morgan Alling Foto: Sören Vilks

En fest på Stora scenen – det är vad skådespelarna i ”Två herrars tjänare” på Dramaten bjuder på. Färgsprakande, dansant, akrobatiskt, roligt, vackra kläder och sprittande musik. Nationalscenen Dramaten visar att den kan spela fars.

Carlo Goldoni, som skrev pjäsen under 1700-talet, byggde vidare på Commedia dell arte-traditionen och han vidareutvecklade den improviserade scenformen. Goldoni lät figurerna bli fylligare karaktärer med skriven text och ofta flyttade han rollfigurerna till en för 1700-talets framväxande borgerskap mer realistisk miljö.

Peter Ackroyd, brittisk författare, har i en kulturhistorisk översikt skrivit att Goldoni blev en sanningsenlig skildrare av Venedigs sociala förhållande, med dess informella ekonomier och ständiga blandning av privat och offentlig. Typiska miljöer var den lokala mötesplatsen, som i ”Det lilla torget” eller krogen runt hörnet, som i ”Värdshusvärdinnan”. Alla fann sin plats i hans komiska värld, kvartersprästen och gondoljären, köpmannen och parvenyerna påväg till sommarläget … (Källa programbladet för Dramatens uppsättning av Två herrars tjänare).

”Dramatens uppsättning av ”Två herrars tjänare” utspelar sig i Venedig med karaktärer från 1700-talet fast genom att huvudpersonen och gycklarkaraktären Truffaldino (Morgan Alling) talar en nutida göteborgsdialekt med en hel del aktuella uttryck kan vi känna att föreställningen har något att säga nutidsmänniskan också.

”Två herrars tjänare” handlar, som titeln säger, om en person som jobbar för två herrar. Truffaldino är en betjänt som lyckas få anställning hos två herrar. Då kan han tjäna dubbelt på mycket, tänker han. Det blir en hel del förvecklingar förstås och missförstånd. Delvis är föreställningen en klassisk förvecklingsfars där kärleken förhindras genom missförstånd.

Regissören Peter Langdal säger i en intervju i programbladet:

Fråga: Två herrars tjänare, hur läser du pjäsen?
Svar: På danska … nej, men den handlar om livet och kärleken, två områden där vi alla är fullblodsamatörer. Sen finns dubbelheten, dualiteten som ett fascinerande tema i pjäsen. Framför allt handlar den om att vara på två ställen samtidigt och ändå få ihop livet till e helhet. Truffaldino, tjänaren med två herrar, är en underbar symbol för den kluvna tillvaro så många av oss lever i.

Nu tror jag väl inte att publiken tar till sig så mycket av budskapen. Mest av allt är det några timmars skratt och nöje, mycket snyggt förpackad underhållning, helt enkelt en teaterfest.

Två herrars tjänare Hans Klinga, Mats Bergman, Jon Karlsson, Morgan Alling, Nina Fex och Hanna Alström Foto: Sören Vilks

Från början byggde Två herrars tjänare på skådespelarnas improvisationer. Först när den spelats några år skrev Goldoni ner manus. Det märks i och med att pjäsen bjuder in skådespelarna och ger dem chansen att briljera. Det är en föreställning som är skriven för att lyfta skådespelarna. En som briljerar allra mest är mannen bakom huvudkaraktären Truffaldino.

Morgan Alling är helt rätt person för rollen. Han är akrobatisk och en säker improvisatör som rör sig på scen naturligt som få.

Margareta Sörenson i Scenbloggen på Expressen uttrycker detta så bra:

Morgan Alling och Morgan Alling är svaret på varför det verkligen blir en rolig fars, trots att intrigen ibland är krånglig och tempot lite ojämnt. Å ena sidan Morgan Alling estradören och å den andra Morgan Alling, skådespelare till fullo. Estradören hittar snart någon i publiken att leka med (till all lycka denna kväll en församlingspedagog – vilket fynd!). Skådespelaren vet att kul blir det bara om det finns några korn allvar i soppan; Alling pendlar mellan förslagenhet och småpojkebus, mellan överlevnadsstrategi och undergångspanik och skissar på vanliga mänskliga tillkortakommanden som feghet och dubbel moralisk bokföring.

I rollerna Morgan Alling, Pontus Gustafsson, Hanna Alström, Hans Klinga, Jon Karlsson, Mirja Turestedt, Peter Engman, Mats Bergman, Nina Fex, André Kaliff
Musiker Erik Nilsson, Conny Laxéll
Översättning Eva Alexandersson
Regi Peter Langdal
Scenografi och kostym Karin Betz
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange

Recension i Teatermagasinet också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,