Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av Svensson Svensson – I nöd och lust

by

Titel: Svensson Svensson – I nöd och lust
Betyg: 2
Premiär: 14 oktober 2011

Svensson Svensson – I nöd och lust är ett försök att förnya Svensson Svensson-konceptet men tyvärr håller det inte. Svensson Svensson bygger på vardagskampen mellan Lena (Suzanne Reuter) och Gustav (Allan Svensson) med bidrag från de två barnen. Flytta dom till en annan scen så blir det som i den här filmen, det funkar inte.

Lena och Gustav går i familjeterapi och får rådet att resa bort och jobba med sin relation. Gustav försöker men faller förstås och försöker slingra sig ur diverse besvärliga situationer. Resultatet blir en romantisk (?) förvecklingskomedi som aldrig blir riktigt rolig. Vitsen med att ha med Suzanne Reuter är väl att hons skall vara slagkraftig och elak men hon lyckas inte nå fram dit. Tempot är inte heller vad vi är vana vid och inte ens Peter Dalle (i rollen som Tommy Franzén) blir särskilt rolig. Att plocka bort barnen fungerar helt enkelt inte. Svenssons är ju en familj som alla andra fast mycket knäppare. Nästan inget av det som brukar göra Svensson Svensson roligt är med.

Det hade fungerat bättre om filmen fokuserat på Lena och Gustav relation (som ju är det roliga i Svensson Svensson) i stället för att låta den blomma ut i alla bihandlingar. Det känns som om filmmakarna inte heller tror på Svensson Svensson längre. Det är kanske dags att låta Svenssons gå i pension.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Regi Bergman – mer än en bok: ett konstverk

by

Regi Bergman
Författare: Bengt Wanselius & Paul Duncan
Bokförlag Max Ström
Utgiven: 200809
Antal sidor: 591
Vikt i gram: 6599
ISBN10: 9171260900
ISBN13: 9789171260901

Ingmar Bergman betydde mycket för svensk film och svensk teater. Under de 60 år Ingmar Bergman var verksam som regissör och manusförfattare gjorde han närmare åttio spelfilmer och teveproduktioner.När bokförlaget Max Ström 2008 gav ut en bok om Bergmans verk är boken som en Bibel eller ett konstverk. Den är tryckt på högkvalitativt fint papper och består av 591 välskrivna sidor som börjar med Erland Josephsons text om sin vänskap och relation med Ingmar Bergman. En mycket underfundigt och välskriven text som jag läst om och om igen, flera gånger.

Texterna i boken bygger huvudsakligen på Ingmar Bergmans egna ord, med citat från dagböcker, brev, skrifter och böcker. Men här finns också nyskrivna texter av bland andra Erland Josephson, Birgitta Steene och Bengt Forslund.

Det är en stor fotobiografi som sammanställts av Bengt Wanselius, som i 20 år arbetade som en av Bergmans stillbildsfotografer.

Denna kolossala bok, denna filmbibel, innehåller över ett tusen bilder som skildrar Bergmans liv och verk med en lång rad unika fotografier från filminspelningar, teaterscener och privatliv.

När jag öppnade boken möttes jag dessutom av en dvd, en specialproducerad dvd med bland annat Bergmans egna smalfilmer.

Boken är vackert mörkblå och väger 6,5 kilo. Den är tung på många sätt, dock är den inte tung att läsa. Bilderna är intressanta och texterna välskrivna. Det är en bok jag återvänder till och läser lite i taget ur. Den går igenom hela Bergmans produktion, från de första mer okända filmerna. Det finns så mycket att lära sig där. Det är inte alls förvånande att boken fick Augustpriset för bästa fackbok 2008. Har det någonsin getts ut en lika genomarbetad och vacker faktabok i Sverige?

Jag har placerat den på vårt finaste bord i vardagsrummet och där ligger den uppslagen och jag sätter mig där flera gånger om dagen och bläddrar, ser på bilder och läser lite.

Boken är en fantastisk julklapp, till exempel, till den film- och eller teaterintresserade.

Svenska Dagbladet skrev i sin recension:

Porträttet av Bergman är helt ­enkelt lysande i sin skärpa, sin humor, sin respektlöshet och sin kärlek. Vem kan som ­Josephson fånga det omöjliga hos Bergman, han som var större än livet självt och som kunde göra sig till världens centrum som ingen annan? Josephson lyckas, inte bara eller ens främst för att han kände Bergman så väl, utan för att han har en egenskap Bergman själv faktiskt saknade: författarens, han som är hemma i språket. Jag misstänker att Erland Josephson vet om detta och att det övertaget är en nyckel till varför de båda varit så jämspelta livet igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

De sammansvurna av David Baldacci, inte riktigt min typ av agentroman

by


De sammansvurna
Författare: David Baldacci
Översättare: Jan Risheden
Förlag: Bra Böcker
Serie: Kamelklubben 5
Utgiven: 201108
ISBN10: 9170029288
ISBN13: 9789170029288

De sammansvurna är en agentroman med FBI, CIA och andra amerikanska och brittiska agent- och polisorganisationer inblandade i handlingen, till och med presidenten och premiärministern är med på några ställen.

Huvudpersonen är agenten John Carr som egentligen lagt av men nu mer eller mindre mot sin vilja tar ett uppdrag. Den som följt den här serien vet att det är bok nummer fem i serien om Kamelklubben, som består av just denna superduktige agenten John Carr och några av hans vänner som är rätt säkra de med.

Böckerna i serien om Kamelklubben är skriven av David Baldacci, vars böcker är översatta till fler än 40 språk och är utgivna i över 80 länder. Samtliga av hans titlar har legat på New York Times bästsäljarlista.

Allvarligt talar har jag rätt svårt att förstå hur dessa böcker kan sälja så mycket. Grundhistorien i ”De sammansvurna” är rätt onödigt tillkrånglad och väldigt svår att tro på. En park alldeles bredvid vita huset blir utsatt för skottlossning och en bombattack samtidigt som den brittiske premiärministern är på besök i Vita huset. Det visar sig att egentligen skulle premiärministern tagit vägen genom parken till sitt hotell men en vrickad fot ändrade dessa planer. Därmed blir det superviktigt för såväl de amerikanska som de brittiska säkerhetstjänsterna att hitta de ansvariga för skottlossning och bomb.

Jag har svårt att känna något engagemang för huvudkaraktärerna. De är allt för ytligt tecknade, det är svårt att tro på dem som människor av kött och blod. Handlingen är rörig och det dyker upp personer långt in i boken som förändrar handlingen. Nej, deckaren var lite av en besvikelse för mig. Den är inte min typ av agentroman i alla fall.

Från bokbutikens hemsida:

John Carr, även känd som Oliver Stone och en gång USA:s skickligaste lönnmördare, står i Lafayette Park framför Vita huset, kanske för sista gången. Presidenten har personligen bett Stone att tjäna sitt land igen genom ett riskfyllt hemligt uppdrag. Trots att han har kämpat i decennier för att lämna sin tidigare karriär bakom sig, har Stone inget annat val än att säga ja.

Men Stones uppdrag förändras drastiskt innan det ens har börjat. Samma kväll som den brittiske premiärministern gästar Vita huset detonerar en bomb i Lafayette Park, en uppenbar attack mot både presidenten och premiärministern. I de kaotiska efterdyningarna får Stone ett nytt, mer brådskande uppdrag: att hitta de ansvariga för bombdådet.

Den brittiska MI-6-agenten Mary Chapman blir Stones partner i sökandet efter de okända angriparna. Men deras skugglika motståndare visar sig vara fullt kapabla till mord och, värst av allt det verkar som om bombdådet i parken bara var inledningen till någonting mycket större. Stone ber om hjälp från de enda han vet att han kan lita på: Kamelklubben. Men det kan visa sig vara ett stort misstag

”Baldaccis senaste roman är som vanligt skickligt konstruerad och omöjlig att lägga ifrån sig.”

– Booklist

”Thrillerfansen kan glädja sig över att ha ett nytt fartfyllt och spännande politiskt mysterium att lösa.”

– Library Journal

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären på Antigone: rollgestaltningen hos Nina Zanjani är personlig och mästerlig

by

Antigone
Göteborgs Stadsteater
Premiär 8 oktober 2011

Lördagen den 8 oktober 2011 är snart slut. Jag har sett premiären av Antigone i Nya Studion, (tredje våningen), Stadsteatern, Göteborg. Det är en feministisk pjäs och det är ett samarbete mellan Parapanda Theatre Lab från Dar es Salaam i Tanzania och Göteborgs Stadsteater. Sofokles antika tragedi lyftes till brännande aktualitet med fokus på kvinnorna.

Parapanda Theatre Lab är Tanzanias ledande teatergrupp. De har som mål att främja teatern i Tanzania. De utmärker sig från andra teaterutövare genom sin unika berättarteater, baserad på storytelling, poesi och musik. Texten framförs på både svenska och swahili av skådespelare från Parapanda och Göteborgs Stadsteater.

För regi står Mgunga Mwa Mnyenyelwa från Parapanda tillsammans med Ronnie Hallgren, VD och Teaterchef på Göteborgs Stadsteater. Förutom teater så håller Parapanda Theatre Lab på med ett stort socialt arbete och mycket barn- och ungdomsverksamhet och har under tio år arbetat med kulturella och politiska frågor på ett innovativt sätt.

Gruppen har turnerat mycket runt om i Tanzania, Kenya, Uganda, Zambia, Moçambique och Sydafrika. Projektet stöds av Göteborg & Co och Statens Kulturråd. Föreställningen kommer även att spelas i Dar es Salaam, Tanzania. Föreställningen textas på respektive språk (svenskan textas på swahili och swahilin textas på svenska).

Det är en ovanlig föreställning med swahili och svenska och textning och musik. Temat för pjäsen är allvarligt såsom en grekisk tragedi är och jag ser rollgestaltningen hos Nina Zanjani som personlig och mästerlig där hennes känsla och professionalism kommer till sin rätt.

Antigone är en grekisk tragedi från 442 f. Kr. av den grekiske dramatikern Sofokles och bygger på historien om Oidipus. Oidipus var son till kung Laios och drottning Iokaste av Thebe. Oraklet Teiresias spådde att denne son skulle mörda sin far och gå till sängs med sin egen mor.

Spådomen slår in. Oidipus blir adopterad av kungaparet Polybos och Merope, Korinth. Efter att ha fått veta att han är adopterad ger han sig i väg mot oraklet i Delfi. På vägen dit, ovetande, dödar han sin biologiska far Laios. I Thebe gifter han sig med Iokaste och de får fyra barn: Antigone, Eteokles, Polyneikes, Ismene. När Oidipus får veta om att spådomen slagit in sticker han ut sina ögon. Iokaste begår självmord genom hängning.

Oidipus är död och hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe. Eteokles vägrar emellertid att dela med sig av makten. En tvekamp mellan bröderna leder till bådas död. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är förlovad med sin kusin Haimon, Kreons son, ny kung av Thebe. Kreon anser att Eteokles var den rättmätiga kungen till Thebe och fördömer Polyneikes för att ha gått till angrepp mot sin egen stad. Eteokles får en kunglig begravning. Antigone vill begrava sin bror Polyneikes kropp, i strid mot sin fars morbror Kreons bestämmelser. Ismene är rädd för dödsstraff och vägrar hjälpa Antigone. Hon lyckas inte övertala Antigone att inte göra det på egen hand.

Hon begraver sin bror och blir gripen på bar gärning och förd till Kreon. Antigone förnekar inte sitt brott, hon ifrågasätter moralen i bestämmelserna. Kreon förargas och dömer henne till döden. Antigone säger sig ha gudarna på sin sida och att hon gärna går i döden för sin sak. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva. Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom i stället för att följa sitt förstånd och sin kärlek till Antigone. Kungen låter sig inte övertygas. Han bestämmer sig för att skona Ismene, för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. När Kreon inser att han handlat mot gudarnas vilja är det redan för sent.

Antigone har hängt sig i grottan, Haimon har kastat sig mot sitt svärd, Kreons maka Eurydike har begått självmord. Med sina sista andetag förbannade hon sin man. Kreon tar på sig skulden för allt som hänt. En bruten man. Den ordning han värderat så högt är intakt, han är fortfarande kung, men han har agerat mot gudarna och förlorade hustru och barn som följd. Hans hybris (övermod) har vedergällts.

Antigone i Nina Zanjani rollgestaltning är en stark personlighet som följer sin övertygelse och trotsar lagen, makten och männen. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Ismene väljer att inte gå emot männens vilja, Antigone handlar på det sätt hon anser vara rätt, vinner sin självständighet och folkets kärlek, fastän det kostar henne livet.

Regi: Ronnie Hallgren, Mgunga Mwa Mnyenyelwa.

Skådespelare: Jane Mwatonoka (Ismene), Nina Zanjani (Antigone), Anna Bjelkerud, Fredrik Evers (Kreon), Daud Joseph (Teiresias), Amani Lukuli, Johan Karlberg, Shabo Makota, Habiba Nguogani, Eva Nyambe (Antigone), Frank Samatwa.

Översättning till svenska: Jan Stolpe, Lars-Håkan Svensson.
Översättning till swahili: Mohammed Zahran.
Scenografi: Zofi Nilsson.
Musik: Parapanda Theatre Lab.
Kostym: Zofi Nilsson.
Mask: Katrin Lind.
Ljus: Anders Johansson.
Ljud: Jesper Lindell.
Foto: Ola Kjelbye.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I rummet intill (eller Vibratorpjäsen) på Playhouse Teater, recension

by

I rummet intill (eller Vibratorpjäsen)
Playhouse Teater i Stockholm
Sverigepremiär 6 oktober

Dr Givings botar uttråkade, överbeskydda övre medelklasskvinnor med hjälp av en vibrator som framkallar en slags krampanfall (som är det vi idag kallar orgasm). Samtidigt är Dr Givings fru hur uttråkad som helst, hon klänger sig på alla besökare och babblar och babblar. Kanske är det hennes räddning att hon babblar så?

Livet för kvinnor i medelklassen i slutet av 1800-talet var nog inte helt kul. Sex sågs som en plikt och helst skulle det ske i mörkret och någon njutning för kvinnor talades det inte om. Kvinnorna skulle tillbringa sin tid i hemmet, med att föda barn och tvätta gardiner. Kvinnor som inte trivs med sådant liv kunde må rätt dåligt.

Föreställningen ”I rummet intill (eller Vibratorpjäsen)” på Playhouse Teater är rolig och överraskande. Jag kände inte till att massage mot kvinnors kön varit en medicinsk behandlingsform i nästan två tusen år. När elektriciteten uppfanns kunde massagen bli ännu mer effektiv med hjälp av en vibrator. Det var först på 1920-talet när porrfilmer kom som vetenskapsmän och samhällets makthavare förstod den sexuella kopplingen. Då försvann behandlingsformen snabbt. Förstås. I vissa delstater i USA är vibratorer fortfarande förbjudna att sälja.

Rent dramaturgiskt innehåller föreställningen fler mindre konflikter och egentligen ingen stor bärande konflikt. Föreställningen bygger till stor del på att skådespelarna gör bra ifrån sig. De pendlar i sina rolltolkningar mellan att vara trovärdiga människor och något överdrivna typer. Det gör dock inget, det är en komedi och till den formen hör lite överdrivet agerande.

Playhouse Teater är uppenbarligen en mycket populär teater. Förväntningarna på deras föreställningar är höga. ”I rummet intill” var redan slutsåld före premiären och teatern har satt in fler föreställningen i vår.

Jag skrattade en hel del, framför allt i första delen, före paus. Men det finns allvar i ämnet också. Hur fria har vi blivit idag? Är kvinnans sexualitet helt accepterad idag?

 

Regi: Elisabet Klason

Med: Jonatan Blode
Johan Hallström
AnnaKarin Hirdwall
Donald Högberg
Jennifer Lila
Kajsa Linderholm
Anna Sise

Om föreställningen på Playhouse Teaters hemsida.

Här är en recension i Teatermagasinet också.

Om föreställningen på Playhouse Teaters hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,