rock

Göteborg sjuder av U2-feber. Det började redan i början av veckan och har ökat kraftigt nu idag för att kulminera i kväll (fredag 31 juli) då första konserten med det gigantiska irländska bandet med Bono och The Edge, Mullen och Clayton, kör igång.

Tidningen här i Göteborg har haft många artiklar varje dag om U2 ur olika synvinklar. Utanför Nya Ullevi syns hur allt fler stånd fälls ut, där ska mat säljas under U2-dagarna. Jag läste i GP att det kommer att erbjudas en hel del vegetariska alternativ. Fattas bara, med tanke på den image U2 och framför allt dess sångare Bono har som världssamvete.

Det där med Bonos världssamvete retar många sig på. Kjell Häglund, redaktionschef på Residence, grundare av Weirdscience.se, krönikör och kritiker, skriver om detta i en lång debattartikel i GP som fått rubriken: ”U2-illusioner på löpande band”.

Häglund skriver om fenomenet U2 och menar att det 2009 mer handlar om affärer, image och Bonos roll som lysande stjärna i den internationella världsöverklassen än om musik.

Han har flera poänger och jo, många retar sig på Bono som världssamvete. I veckan bloggade Talking Head-sångaren David Byrne om det också, då han ansåg att det inte står i samklang att som Bono tala om svältande barn i Afrika och samtidigt ha en show som är så påkostad och energikrävande och ovänlig mot miljön.

Fast å andra sidan: U2:s kolossala scenbygge med klon i mitten ger många människor jobb. Det är värt en del i lågkonjukturen, om inte annat. Fast Häglund angriper inte det utan ironiseras över den Superklass som Bono umgås med när han går på det ena minglet efter det andra hos Hollywoodskådespelare och världspolitiker, FN-chefer, presidenter med mera. Citat Häglund:

Oftast när man stöter på U2-sångaren Bono i mediala sammanhang har det inget med musik att göra,
…
Bonos image som allmän rättvisekämpe har, mer än någon annat, resulterat i denna roll som hustomte hos Hollywood-glitteratin.

Det må så vara, men å andra sidan har denna glitterati trots allt varit en del i att bära fram Barack Obama och fått honom vald till president och gett världen någon form av hopp.

För några månader sedan när jag var i London satt jag och ironiserade lite över Bono på liknande sätt. Men mina nordirländska vänner där sade då att även om de också kunde reta sig på Bono hade han gjort och sagt en del bra saker. Till exempel hade han vid ett tillfälle fått tala till labourgruppen inom brittiska parlamentet och då hade han jämfört Blair och Gordon med två skolpojkar som bråkade. Att få tillgång till och kunna säga detta i ett sådant sammanhang, det är inte helt fel.

De flesta artister väljer att inte ta ställning, att inte göra något. Jag tycker det är bra med de artister som gör som Bono, tar ställning. Även om det innebär att de rör sig i en Superklass. Om han kan påverka den i en bättre riktning är det bättre än om ingen påverkan alls sker.

Jag kan dra slutsatsen att Häglund inte är någon stor fan av U2. I vilket fall inte av deras musik de senaste två decennierna. Nuvarande turnén jämför han med Transformers, filmen. Och den jämförelsen utfaller inte till U2:s fördel direkt.

Våren och sommaren 2009 är en sådan cykliskt återkommande tidsperiod då den irländska supergruppen i sin planetariska femårsbana runt jorden är så nära sin publik att de gör avtryck i form av ny skiva och turné, och man måste vara hyfsat kunnig inom samtida popkultur, och titta riktigt noga, för att se någon större skillnad på U2 och Transformers 2.

Men medan actionfilmregissören Michael Bay varken har eller vill ge några illusioner om högre konstnärliga värden, är U2, under ledning av inte bara Bono och The Edge utan också managern, upphovsrättslobbyisten och underhållningsindustrimagnaten Paul McGuinness, en formidabel låtsaskonstfabrik. Sätt in en U2-skiva i cd-spelaren eller ställ dig på innerplanen på en U2-arenakonsert och illusioner av experimentell konstnärlighet, passionerad innerlighet, världsförbättrarpolitik och humanistisk ideologi hamras ut på ett perfekt intrimmat löpande band. Allt U2 gör är fyrverkerier: existerar bara i luften, i flykten, i ett snabbt fantasiflimmer.

För min del tänker jag låta mig förföras av denna illusion på Nya Ullevi. Om inte annat som ett minne av när jag började lyssna på dem, i deras grönaste ungdom och min grönaste ungdom. Att deras musik talade till mig då. Och förresten illusion och illusion: är inte allt illusoner på något sätt?

Att det är gigantiskt? So what. Ska musikvärlden bara bestå av små intima singer/songwriterföreställningar?

Häglunds debattartikel vilar på två pelare, den andra är kritiken av företaget U2 och dess manager Paul McGuiness som argsint angripit fildelare. Men, som Häglund påpekar, U2 skulle aldrig, aldrig någonsin fortsatt vara så stora, aldrig fått nya fans av den nya generationen, om inte deras låtar spridits med ilfart över världen via fildelning.

Citat Häglund:

U2 håller sig med en manager som umgås med jurister, politiker och lobbyister, hatar gruppens egna fildelande fans och vill se en diktatorisk nedstängning av hela det fria internet så att han kan hägna in sitt U2-imperium som ett monopol.

Den 58-årige Paul McGuiness har affärsintressen över hela spektrat – radio, TV, film, musik – och tycks rentav njuta av att formulera ett frontalkrig med U2:s egna fans. Hans tal på skivindustrins Midemmässa förra året tycktes mer njutningsfullt än ilsket formulerat, när han kallade fansen för samvetslösa tjuvar och krävde nätcensur, kriminalisering av internetleverantörer och pardonlösa internetavstängningar för fildelare.

Häglund har förstås helt rätt, U2 hade aldrig blivit lika gigantiskt stora utan att deras musik spridit sig via fildelning:

Gruppens oerhörda popularitet i dag bygger inte minst på att när hängivna fans fildelat U2-material så har det – som alltid när de största artisterna (eller filmerna) också är de mest fildelade – spridits enorma ringar i piratvattnen så att också miljontals i de yngre generationerna börjat lyssna på U2, varav många även köpt skivor, merchandise och konsertbiljetter. Det är så den oheliga symbiosen fungerar mellan det skivbolagsstyrda och fildelargenererade, och knappast något annat band har vunnit så mycket på det som U2.

Häglund har rätt i att fildelning gjort U2 stora, men han har fel om senaste skivan.

Just nu, i skrivande stund, fredagsmorgonen och vi befinner oss i Göteborg och utanför hör vi hur regnet smattrar mot rutan och stormen drar över träden. Men enligt Göteborgsposten ska regnet sluta och solen kika fram innan konserten börjar. U2 ska komma med solen.

PS: Det blev flera citat från Häglund, men jag hoppas han ser det som fildelning och inte stöld.

Mer om U2:
Expressen: Ni kan vänta er ett mirakel
AB: Monsterscenen
Här är U2: tio bästa låtar
Se The Edges bilder
Bono i intervju 1997
Scenen är U2:s klo
DN: Miljöbov
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, pop, rock, musik, tour, konserter, miljö, politik, Bono, Nya Ullevi, The Edge