Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Foto

Konsertrecension: Graveyard, Debaser Slussen

by

Graveyard, Debaser Slussen 19 November
Graveyard är ett hårdrocksband från Örebro. Fast den förklaringen duger liksom inte för Graveyard är så mycket mer. Med tydliga influenser från bla Sabbath så tar de över hela Debaser och man glömmer för en sekund att man befinner sig i 2000talet. Musiken låter så autentiskt 70tal att jag genast vill odla mustach och köpa utsvängda jeans. Att publiken dessutom är helt vild i flanell och långt hår gör inte upplevelsen sämre.
Med riviga riff och en helt galen basist så är det svårt att stå still.Även om det är sjukt trångt så dansar jag så mycket jag förmår. I mitten av rummet så har ett gäng karlar bildat en slags moshpit som förvandlas till en helig danspitt under de lugnare låtarna. Grabbarna står med armarna i luften och svingar som att de väntar på någon slags Gud. Det är fruktansvärt fint att se.

Kvällens bästa låt är förmodligen Blue Soul. Joakim Nilssons röst är så fantastiskt att man inte riktigt vet vad man ska göra av den. Fast att säga att en låt var bäst är svårt för alla låtar var bra! Från första låt till extranummer så levererar Graveyard högklassig rock när den är som bäst!
Så, efter att ha sett dem tre gånger live så kan jag med glädje utnämna Graveyard till Sveriges bästa liveband! Kommer de till en stad nära dig så är du en dåre om du inte införskaffar biljett! För du kommer inte att ångra dig. Det har iaf jag aldrig gjort!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

by

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström

En flickfotografs bekännelser
Författare: Bingo Rimér med Hugo Rehnberg
ISBN:978-91-7461-007-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Den sista bilden som togs på John Lennon och Yoko Ono visas här och på Fotografiska

by

Detta är den sista bilden som togs på John Lennon och Yoko Ono tillsammans. Den ska visar på Fotografiska i Stockholm.

Pressmeddelandet:
Annie Leibovitz tog ett av världens mest kända porträtt på eftermiddagen den 8 december 1980. Den intima och personliga bilden av John Lennon och Yoko Ono, som togs för Rolling Stone Magazine, blev det sista porträttet av Lennon, fotat endast några timmar innan han sköts till döds utanför sitt hem i New York.

Till minne av John Lennon, som skulle ha fyllt 70 år på lördag, visar Fotografiska den betydelsefulla bilden som räknas till ett av de viktigaste porträtten inom fotografin och som till stor del bidragit till den ikonstatus Annie Leibovitz har idag.

”Bilden på John Lennon och Yoko Ono har varit högt efterfrågad här på Fotografiska under utställningen Annie Leibovitz: A Photographer’s Life, 1990-2005. Bilden passade då inte in i kronologin som sträckte sig från just 1990. Vi är nu oerhört stolta över att kunna visa detta unika porträtt och samtidigt kunna tillmötesgå en stor skara besökare som önskat se den,” säger Jan Broman, VD och grundare, Fotografiska.

Bilden kommer att avtäckas på Fotografiska på lördag den 9 oktober och visas till och med den 2 januari 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

"Fashion – Modefotografi genom tiderna" – visar att foto är konst och struntar i konventioner

by

Annie Leibovitz utställning på Fotografiska drog många fler besökare än förväntat. Nu har den stängts ner och ersätts från 24 september av utställningen ”Fashion – Modefotografi genom tiderna”.

Fashion är en samlingsutställning med ett representativt urval av modefotografiets utveckling från 1920 till idag. Utställningen bygger på en samling av modefotografi av Camera Works i Berlin. 51 fotografer och 200 bilder, de flesta vintageprintar, visas på Fotografiska.

Det är så fascinerande, från små, små bilder i svartvitt till gigantiska bilder i färg som är inspirerade av stora konstverk i färg- och ljussättning och motiv.
Som bilden ovan, av David Drebin (©David Drebin, ”Over the Top”, 2009, ur ”Fashion – modefotografi genom tiderna” på Fotografiska).

Fotokonsten fick hög fart under 1900Talet och blomstrade i modetidningar. Michelle Marie Roy, chief curator på Fotografiska, skriver i ett pressutskick:
Modefotografiets triumtåg genom världen underlättades främst av två händelser: grundandet av Condé Nast Publications 1907 och senare det amerikanska förlagets köp av Vogue.

Utställningen på Fotografiska spänner över nästan hundra år, med start från tidiga verk av Edward Steichen som var en av de ledande modefotograferna under 1920-talet fram till nutida modefotografer.

Modefoto är mycket, mycket mer än glamorösa bilder för att sälja kläder. Flera av fotograferna har också skildrat nutiden på olika sätt, som exempelvis Richard Avedon som också skapat bildserien ”In the American West” som gestaltar amerikanska oljearbetare och deras liv 1979-1984. Han fotograferade i stort sett alla omslag för Vogue från 1973 fram till 1988.

Den tyska modefotografen Esther Haase var på plats på pressvisningen och berättade om bakgrunden till en av hennes mest berömda bilder: ”The Fearless Lola Walking the Lion King”, som hon skapade 1999. Bilden är tagen med en ung modell som verkligen går bredvid lejonet.
Först hade hon en modell som var rädd, så det fungerade inte. Men nästa modell har helt utan fruktan.
– Totally fearless and she played around and jumped on the lion and ride on him, berättade Esther Haase.
(© Esther Haase, ”The Fearless Lola Walking the Lion King”, Miami, 1999, ur ”Fashion – modefotografi genom tiderna” på Fotografiska.)

Esther Haase är också balettdansös, men blev sedan fotograf. Det är dock inte så långsökt, hennes pappa var också fotograf så hon växte upp med foto.
Hon berättade att hon är inspirerad av film, av glamrock och av David Bowie.

Förutom att jag är imponerad av hennes foto som måste definieras som konst var jag imponerad av hur hon stod så elegant naturligt i ett par högklackade silverskor. En del människor är helt avslappnade och kan gå i högklackat som om det var den naturligaste saken i världen. Kanske har det att göra med att hon varoit balettdansös.

Anton Corbijn som är aktuell på biograferna som regissör för filmen ”The American” med George Clooney finns också med i listan över fotografer som är representerade i utställningen. Ett annat intressant fotografnamn är Sarah Moon som föddes 1940 i England där hon även studerade teckning. Hon har en egen originell stil.
– Jag gillar inte färger. För att få det att fungera för mig måste jag förvränga färgbilden, För mig är essensen av fotografi svart och vitt, säger Sarah Moon i ett pressutskick.

Modefotografierna genom 1900-talet speglar också kvinnors frigörelse. Med vardagskläder och korta kjolar på bilder från 1960-talet gestaltas den påföljande kvinnliga frigörelsen. Feminismen skapade en medvetenhet om tendenser i samhället och hur dessa utnyttjades i reklam och media.

Modefotografiet lyckas nog som ingen annan genre fånga tidsandan och med stor skärpa. Bilderna fångar tidsandan, människors drömmar, begär och längtan och struntar i konventioner.

©Russell James, ”Scarlett”, Los Angeles, 2005, ur ”Fashion – modefotografi genom tiderna” på Fotografiska

©Ralph Mecke, ”Still Not Sure”, ur ”Fashion – modefotografi genom tiderna” på Fotografiska

Relaterat: Chic har bloggat om modefoto-utställningen också liksom Mods blog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Liten rapport från pressvisning av Pieter ten Hoopen och Sandy Skoglund, på Fotografiska

by


Två nya utställningar var höstens två första utställningar på Fotografiska: Pieter ten Hoopen och Sandy Skoglund. En är en dokumentär fotograf från nyhetsvärlden och den andra är en konstnär som fotograferar sina installationer.
Men det går inte att dra några gränser, de raka fotograferandet blir en konst, speciellt när det är Pieter ten Hoopen som stått bakom kameran – och Sandy Skoglunds overkliga bilder träffar rakt in i magen och säger något påtagligt om världen idag och vårt sätt att blunda för naturen i konsumtionssamhällets krav.

När de två uställningarna öppnade i september var det tre och en halv månad sedan Fotografiska öppnade. Sedan dess har fotomuseet i Stockholm haft drygt 160.000 besökare, vilket är över förväntan.

Pieter ten Hoopens bilder på utställningen skildrar Stockholm. Han berättade på en pressvisning att bilderna kom till då han på grund av en olycka tvingades stanna i Stockholm en längre period och inte kunde resa omkring som tidigare.

– Jag hade ju flyttat hit från Nederländerna och jag ville hitta mina egna känslor för Stockholm, sade han.

Resultatet är en utställning med bilder som är ljussatta på ett sätt som får mig att tänka på Rembrandt. Det är bilder som förmedlar inte hur saker exakt ser ut utan mycket mer känslor.

Sandy Skoglund har svenskt påbrå, vilket hörs på efternamnet och syns: hon har blont ljust hår och ser ut som typiskt svensk.
(Nu menar jag inte att svenskar måste vara blonda: idag kan en svensk se ut precis hur som helst, vilket jag som global medborgare trivs med.)

Hennes bilder är alltid först installationer. De är mycket speciella och skildrar ofta djur eller natur som människorna på bilden inte ser eller uppfattar närvaron av. En del av dessa installationer kan ta två-tre år att skapa.
Dessa fotograferas sedan och blir bilder.

En av bilderna heter ”Cocktail Party” och består av tio minglande människor som inte möter varandras blickar och alla är helt dekorerade med ostbågar.

– Jag växte upp med kitch och pop, berättade Sandy Skoglund som växte upp i en familj som inte var intresserad av kultur.

– Vi gick inte på museum eller konstutställning, såg ingen teater, berättade hon.

Sandy Skoglund är född 1946, bor i New York och är pionjär inom fotokonsten. Hennes verk befinner sig i ett gränsland mellan foto och installation. Hennes verk har bland annat visats på Centre Georges Pompidou i Paris och på Whitney Museum of American Art.
Ja, hon har en Masters of Fine Arts i måleri, en förklaring till hur hennes konst liksom svävar mellan installation, konst och fotografi.

Mina känslor inför bilderna: Starka kontraster, kitchigt och starkt och träffar rakt in i ryggmärken, skrämmande och fascinerande på samma gång.

Sandy Skoglund var liten, smal och intensiv och kunde knappt sluta när hon började berätta under intervjun på pressvisningen. Hon brinner för det hon skapar. Det är ett som är säkert.

Utställningen på Fotografiska med hennes bilder heter ”The Artificial Mirror” och visar hennes bildvärld från 1970-talet fram till idag.

Radioactive Cats © 1980 Sandy Skoglund courtesy Paciarte Gallery Brescia Italy:

The Cocktail Party © 1992 Sandy Skoglund courtesy Paciarte Gallery Brescia Italy:
’

“Stockholm#13, 2008-2010”© Pieter ten Hoopen:

“Stockholm#19, 2008-2010”© Pieter ten Hoopen:

Fotografiska har en blogg där de tipsar om föreläsningar med Pieter ten Hoopen.

Epstein har också bloggat om pressvisningen i en blogg hos DN.

Fotosidan berättar också om utställningarna.
Artikel i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,