Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Litteraturkritik: Häxyngel av Margaret Atwood – en underbar, fantastisk version och analys av Shakespeares Stormen

by

Häxyngel
Författare: Margaret Atwood
Språk: Svenska Utgiven: 2017-12
Översättare: Hjalmar Manfred Svensson
ISBN: 9789146229896
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

En underbar, fantastisk version av Shakespeares drama Stormen, placerad i nutid och fortfarande med så många nivåer av handlingen. Margaret Atwood, den underbara författaren till The handmaid’s tale en av de starkaste tv-serierna som sänds på streaming-tjänster världen över har tagit sig an att göra sin version av Shakespeares drama Stormen. Hon gör mer än så, hon kombinerar nutidstolkningen av dramat med att göra en analys som öppnar för många olika sätt att se dramat på.

2016 var det 400 år sedan Shakespeare dog och det firades världen över med ett jubileumsår, vilket inte märktes så mycket i Sverige medan det uppmärksammades stort i England. Förstås. Med tv-produktioner, filmer, teaterföreställningar och en lång rad bokutgivningar av olika slag, bland annat den serie där berömda, etablerade författare fått tolka var sitt drama av Shakespeare. Macbeth tolkades till exempel av den norske deckarförfattaren Jo Nesbø (recension här i kulturbloggen).

Stormen av Shakespeare är ett drama som skiljer sig en del från hans övriga produktion. Stormen handlar om en man, Prospero, som var kung i en italiensk stat och manövrerades bort av sin maktgalne bror. Prospero och hans lilla dotter Miranda sattes ut på en båt med broderns plan att de skulle drunkna ute på havet. Prospero och Miranda hamnar dock på en ö där de är nästan ensamma. Där finns bara en övergiven konstig varelse, Caliban, som är son till en häxa. Där finns också en luftande, Ariel, som lyder Prosperos order. Om Ariel finns eller är skapad av Prosperos magi, det får betraktaren själv välja. Det är mycket i detta drama som är upp till betraktaren att tolka.

Handlingen kretsar kring en hyllad teaterchef, Felix, som ska sätta upp Shakespeares pjäs Stormen och han går in för det med hela sin själ. Han sörjer sin dotter Miranda som dog när hon var tre år och han har också förlorat sin fru – så han lever ensam och uppsättningen av Stormen ska i hans fantasi få tillbaka Miranda, eftersom Prosperos dotter i pjäsen har precis samma namn som Felix dotter.

Felix förråds av en kollega som tvingar bort Felix från teatern. Sveket drabbar honom hårt. I tolv år lever han isolerad och hämndlysten medan han sörjer sin bortgångna dotter Miranda. Men så kommer en lite möjlighet för Felix till upprättelse – och snart börjar han också planera för en gruvlig hämnd. Felix får jobb med ett kulturprojekt för fångar på ett fängelse. Han väljer att låta fångarna sätta upp Shakespeare-pjäser. Efter några lyckades uppsättningar tar han itu med att sätta upp Stormen.

Då han sätter upp Stormen får vi följa hur han och fångarna tolkar pjäsen och hur de tolkar de olika karaktärerna. Det är jättespännande och fördjupar mitt sätt att uppfatta Stormen. Men jag tror faktiskt att boken är lika intressant att läsa för den som aldrig läst dramat Stormen eller sett det framföras på en scen. Däremot tror jag att den som läser Margaret Atwoods Häxyngel blir nyfiken både på Stormen och Shakespeare.

Bokförlaget skriver på sin hemsida om Häxyngel:
Margaret Atwood nämner ofta William Shakespeare som en av de författare som har influerat henne mest. I Häxyngel tar hon sig an pjäsen Stormen och bjuder på en intensiv roman fylld av illusioner och dråpliga överraskningar.

Och jag håller med. Häxyngel är intensiv och spännande, den är fascinerande och den är precis so Stormen fylld av illusioner och dråpliga överraskningar.

Bokrecension: Annars skjuter jägaren mig av Nele Neuhaus

by

Annars skjuter jägaren mig
Författare: Nele Neuhaus
Utgiven: 2018-06
Översättare: Christine Bredenkamp
ISBN: 9789100175870
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Bodenstein & Kirchhoff (del 6)

Annars skjuter jägaren mig av den tyska deckarförfattaren Nele Nauhaus är en hygglig deckare, lite extra svalka och spänning kan den ge denna sommaren 2018 då svensk sommar slår värmerekord. Handlingen utspelar sig nämligen vintertid, kring jul och nyår 2012-2013.

Deckaren är den sjätte i serien om de två poliserna Pia Kirchhoff och hennes chef Oliver von Bodenstein. Det går, som med många deckare, alldeles utmärkt att läsa den utan att ha läst de tidigare i serien. Deckarhistorien står för sig själv och de två huvudkaraktärernas kärleksliv och familjerelationer redogörs det tydligt för.

Handlingen utspelar sig i Frankfurt, i Tyskland. Pia Kirchhoff har precis gift sig i hemlighet med Christoph och hon ska strax packa för deras bröllopsresa då hennes chef ringer och frågar om hon kan komma in och hjälpa till några timmar, ett mord har inträffat. En äldre kvinna har blivit skjuten när hon var ute med sin hund. I början tolkar poliserna mordet som slumpmässigt. Den skjutna kvinnan var på fel plats vid fel tidpunkt. Men när ett nytt mord inträffar strax därpå: en kvinna skjuts genom sitt köksfönster, med samma typ av gevär med samma typ av kulor, börjar poliserna misstänka att det inte är slumpmässiga offer. Snart dyker det också upp döds-annonser för de två kvinnorna, helt uppenbart skrivna av mördaren och då blir det tydligt att morden har med hämnd att göra. Två omtyckta äldre kvinnor som inte hade några ovänner: varför blev de mördade?

Morden blir fler. Mördaren har en lista över vilka som ska mördas och de två poliserna och deras kollegor börja nysta i en riktig skandal kring tysk sjukvård, forskning och transplantationskirurgi. Det är intressant, skrämmande och spännande. Några kapitel in i boken blir deckaren precis sådan jag vill att en deckare ska vara: den greppar tag i mig och jag kan inte sluta läsa.

Foto: Gaby Gerster
Författaren Nele Nauhaus som är född 1967 i tyska Münster är av av Europas första och största självpublicerings-succéer. Sina första tre romaner gav ut ut själv, på eget förlag. Hennes framgångar gjorde att bokförlaget Ullstein lade märke till henne och skrev kontrakt med henne. I Sverige blev hon utgiven med kriminalromanen Snövit ska dö. Hennes böcker har sålt i fem miljoner böcker i Tyskland och hon ges ut i 25 länder. Liksom Pia Kirchhoff, den ena huvudpersonen i deckaren, bor Nele Nauhaus lantligt utanför Frankfurt tillsammans med sin man och hundar och hästar.

Jag gillar böcker och kultur överhuvudtaget som inte skriver ut allt, som lämnar en del åt mig att känna, tänka, lista ut, förstå och tolka. Där får denna deckare minuspoäng. Den är emellanåt lite för övertydlig. Jag kan också reta mig på kommentarer som verkar vara författarens fördomar, där hon kan beskriva en lägenhet stramt går i grått, vitt och svart och kommentera att det är tydligt att den inte haft en kvinnas hand vid inredning och möblering.

Pia liksom Oliver och flera andra av berättelsens karaktärer har problem med att få balans mellan jobb/karriär och privatliv/familj. De fungerar mycket på situationen men kan inte låta bli att jobba och jobba och jobba. Mellan raderna skiner det fram en inställning hos författaren att människor som satsar på sin familj är lite klokare, kanske till och med mer humana. Det finns en del sådant som stör mig i boken, men den har flyt i språket och fångar mitt intresse. Den ställer en viktig fråga om moral kring vem som har rätt att ta någons liv. Den gör mördaren begriplig även om hen inte får min medkänsla, mördaren är för utstuderad. Det hade varit intressant om mördaren blivit lite mer sympatiskt skildrad, eftersom det mördaren varit med om är en stor tragedi.

Bokrecension: Blackmoore av Julianne Donaldson – en behaglig bästsäljare

by

Titel: Blackmoore
Författare: Julianne Donaldson
Översättning: Tove Janson Borglund
Förlag: LB, Louise Bäckelin Förlag AB, 2017
ISBN: 978-91-8844-743-2

Julianne Donaldsons andra roman utspelar sig liksom den första i historisk miljö, i 1820-talets England. Trots avstånd i tid och rum känns både miljön och människorna närmast välbekanta: de vindpinade hedarna, mörka skyar över kustens klippor, kvinnor fulla av längtan bort och män med dunkla motiv.

”Blackmoore” är den andra, fristående, fortsättningen på Donaldsons debutroman, ”Edenbrooke”. Båda har blivit internationella bästsäljare. Det är lätt att förstå varför, det är bra skrivet och handlar om kärlek i en tid och på en plats som miljoner uppenbarligen finner fascinerande, spännande och romantisk.

Kate Worthington, bokens huvudperson, tror aldrig att hon kommer att gifta sig. Hennes drömmar handlar om att resa till Indien, bort från instängdheten i familjens slutna rum. Till slut går hennes mor med på att hon ska få göra resan till den främmande kontinenten, men villkoret är att Kate först får tre män att fria till henne. Hon reser till Blackmoore i syfte att finna friare som hon kan tacka nej till.

Ibland har Julianne Donaldson marknadsförts som något slags lättviktig Jane Austen, om än med andra ord. Sant är dock att intresset för den engelska 1800-talsförfattaren säkert bidragit till Donaldsons succé. Men ”Blackmoore” saknar de undertoner och det suggestiva, mörka som präglar verket av den som verkligen levt i tiden som skildras.

Därmed inte sagt att ”Blackmoore” är dålig, jag tycker att den är bra mycket roligare att läsa än Austen. Det finns liksom ingen risk att fastna i mörkret, tvärtom – mest känns Julianne Donaldsons senaste historiska roman behaglig.

Och det är befriande att de historiska skildringarna inte känns som inlästa faktasamlingar, stumt redovisade. Författaren, som bor i Utah i USA, lyckas förmedla sin kärlek och kunskap om gångna tiders England på ett levande vis. Beskrivningarna av Blackmoores vackra omgivningar lockar också till besök i trakten.

Bokrecension: Nuckan av Malin Lindroth – I nuckans tid

by

Titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
ISBN: 9789113086927

Malin Lindroth har skrivit en fantastisk bok på många vis. Den har med all rätt också fått mycket goda recensioner. Modig, självutlämnande, allmängiltig – läs ”Nuckan”! Jag visste inte hur mycket jag längtat efter en text som denna, om detta. Önskar bara att jag kunnat läsa essän långt tidigare.

Författaren lyfter den kanske mest föraktade av alla slags kvinnor – om vi nu ska kategorisera människor – och ger henne utrymme och röst. Den ensamma, överblivna, hon som är längst ner i människors hierarki. Kvinnan som hamnat på glasberget.

Att inte fler texter handlar om ofrivillig ensamhet beror sannolikt på att det är så skambelagt att vara bortvald. Mycket av det svåra i livet går att tala om; misslyckade förhållanden, död och sorg, missbruk av sex och droger, aborter och ofrivillig barnlöshet. Den som försöker tala om sin egen ensamhet möts ofta bara av besvärad tystnad på ett så kraftfullt vis att det tycks vara värre att vara ensam, bortvald, än att lida av psykisk ohälsa.

Inte sällan vänds skammen, och ältandet av det egna misslyckandet på kärleksmarknaden, till ilska och hat. Inte minst i olika slags mansförbund och i forum på nätet spyr drabbade ut sitt kvinnoförakt. Storheten, en av storheterna, i boken ”Nuckan” är det analyserande och icke dömande draget i Lindroths text. Essän är ungefär motsatsen till att hitta felet hos andra.

Författaren försökte för några år sedan sig på att tänka på sig själv som just nucka. Tanken är att denna illa sedda kvinnosort bar på nyckeln till en tystnad hon väntat länge på att låsa upp.

Det är ibland närmast smärtsamt att läsa om Malin Lindroths egna erfarenheter. Inte för att de på något vis är ”unikt förfärliga” utan tvärtom, för att de påminner så mycket om de egna erfarenheterna och tankarna. Det är starkt att så öppet berätta om det personliga, kräver både mod och klar blick, att skriva om det i dag mest förbjudna.

I skildringarna av människors råd och tips, eller avfärdande, måste sägas att de skildras på ett väldigt fint vis. Tolerant och ödmjukt. Det krävs inte särskilt långt ensamliv för de flesta att bli irriterade på oönskade relationsråd, förklaringar och amatörpsykologi.

Nu skyggar jag fortfarande för just ordet NUCKA. Liksom någon av de personer Malin Lindroth prövat ordet på tänker jag på tjocka glasögon, knut på huvudet, frigida… Eller på tuffa killgänget som skrek just ”jävla nucka” till mig i högstadiet. Det var det värsta, värre än att vara ”dålig, slampig” och så långt bort det gick att komma från flickorna som väckte kärlek och förälskelse. Att vara nucka var att vara totalt oönskad, oknullbar för att tala med Lindroth.

”Nuckan” tar också upp just denna tredje kategori, den lägsta, där det tidigare bara talats om motsatsparet hora/madonna. Nuckornas skara kanske inte ens har varit värd att se, än mindre lyssna till? Detta trots att de så kallade nuckorna, som Lindroth visar, under vissa perioder utgjort en stor del av befolkningen. Men kanske var det omöjligt att tänka att de var riktiga människor.

Det är lärorikt att i ”Nuckan” läsa om historien, hur ensamstående kvinnor länge inte kunde få egen bostad om de inte var lärare (lärarinnor) eller sjuksystrar.

Det är också intressant när Malin Lindroth lyfter fram kvinnor i historien, talar om deras betydelse, som Bertha Pappenheim – mest känd som Anna O, i Freuds fallbeskrivning – och Margareta Kjellberg, känd som Harry Martinsons välgörare: ”En mycket snäll dam”, som han uttryckte det. Och jag undrar med Malin Lindroth om också inte dessa kvinnor, nuckor, också snuddade vid förbjudna tankar som kunde få en att rasa ner i ett träsk av skam: Varför hon och inte jag?

Kanske lite märkligt är ett bestående intrycket av essän är glädje. Historien om vägen till nuckskap är också berättelsen om en befrielse. Jag hoppas verkligen att nuckans tid har kommit nu.

Bokrecension: 3 Århundradets kulturkatastrof! av Per Josephson – Annorlunda om verklig kulturkatastrof

by

Titel: 3 Århundradets kulturkatastrof!
Författare: Per Josephson
Förlag: FÖRLAGET
ISBN: 978-91-88857-32-3

Bara titeln får nog många att vakna till och inse att katastrofer, och intriger i kulturvärlden, ingalunda hör den egna tiden till – Svenska Akademien, MeToo och ”Kulturprofilen” ligger nära till hands att tänka på i sammanhanget. Men ”3 Århundradets kulturkatastrof” rör ett helt annat sammanhang.

Tiden är det sena 1800-talet, platsen är Wien. Händelserna utspelar sig under La Belle Epoque, den sköna tiden – för konsten och de rika, mäktiga. Snart ska deras värld gå under i krig, revolutioner och reformer för massorna. Det finns något spännande i den här tiden i sig, så många gånger skildrad i litteratur och film att det närmast blivit en egen genre där karaktärerna rör sig i vackra kostymer mot undergången, den annalkande katastrofen.

Det som i boken benämns århundradets kulturkatastrof är ödeläggelsen av Ringtheater i Wien, brandkatastrofen är 1881 då operahuset brinner ner till grunden. Skam till sägandes var jag tvungen att googla för att se om det hänt på riktigt och jo, det är ett faktum: ”Der Ringtheaterbrand in Wien am 8. Dezember 1881 var eine der größten Brandkatastrophen…”
visar första träffen som är från tyskspråkiga Wikipedia.

Också romanens personskildringar är baserade på människor som verkligen levt, bland dem skådespelaren Sarah Bernhardt, jugendkonstnären Alfons Mucha och kompositören Giacomo Puccini. Handlingen rör sig mot branden där 449 människor miste livet i operahuset vid framförandet av Beethovens 5:e pianokonsert, ”Kejsarkonserten”.

”3 Århundradets kulturkatastrof!” är en annorlunda bok redan i att den av förlaget kategoriseras som en operaroman. Den vimlar av detaljer, sammanträffanden och referenser som på olika vis leder till den fruktansvärda tragedi som kom att påverka operahus i hela världen. Men det blir inte överlastat, tvärtom väcker den nyfikenhet att veta mer om tiden och opera.