• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Eldkvarn: De berömdas aveny – Något väsentligt att säga 40 år senare

2 november, 2011 by Redaktionen

Artist: Eldkvarn
Titel: De berömdas aveny
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 9 november 2011

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än Hunger Hotell. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkerish ”tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.
Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnestämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

Text: Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist

Läs även andra bloggares åsikter om De berömdas aveny, Eldkvarn, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: De berömdas aveny, Eldkvarn, Musik, Recension

Blev det inte mer än såhär? – vågad komedi om livet kring 40 på Stockholms stadsteater

2 november, 2011 by Rosemari Södergren

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Henrik Norlén, Katharina Cohen, Emil Almén och Sanna Krepper i Blev det inte mer än såhär? Urpremiär på Lilla scenen 2 november.

Blev det inte mer än såhär?
Stockholms stadsteater
Premiär 2 november 2011

En ren tom scen med vita väggar, illavarslande hotfull musik och fyra nakna människor mötte oss när vi kom in i salongen på Stockholms stadsteaters lilla scen på premiären av ”Blev det inte mer än såhär?”

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden.

Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur.
”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Mats och Caroline har fastnat i en fälla som förstår samlivet för många, många par. De kan var hur förälskade som helst när de träffas och får barn, men så har de ingen som kan ta hand om barnen åt dem och de får aldrig någon tid för sig själva som par, som man och kvinna.

Deras vänner Viktor och Malena har också hamnat i en kris i sitt förhållande. Båda paren börjar gå i parterapi för att försöka rädda sina förhållanden.

Blev det inte mer än såhär? är en lättsam betraktelse över livet kring fyrtio, när den stora förälskelsen flammat över och den mer djupare kärleken ska ha satt sig. Det är dock så lätt att förlora kärleken, det är svårt att få förälskelsen att fördjupas och bli en kärlek livet ut.

En del del premiärpubliken tjöt av skratt av de träffsäkra dialogerna. Många känner säkert igen sig. Jonna Nordenskiöld som regisserat och skrivit manus har lyckats fånga mycket som många kan känna igen sig i. De fyra karaktärerna är rätt vanliga människor, inga karikatyrer utan bara lite lätt omformade för scenen. Det var nog ett skäl till att så många skrattade så gott, de kunde känna igen sig och vänner.

En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig ungdomligare kläder och plötsligt får vi se hur allt började, när de i trettioårsåldern möttes, upplevde att de hade träffat sitt livs kärlek och skaffade barn. Den kanske roligaste delen var när de gått ytterligare några år och

Foto: Carl Thorborg
scenen förvandlats till ett stort lekrum och de lagar mat med leksaksspis och kör bil med leksaksbil och sitter på kontor och räknar med leksaker. Arbetslivet och karriären får sina rätta proportioner ur ett livsperspektiv när det fina kontoret är en lekplats.

Blev det inte mer än såhär? är en rolig föreställning som sätter igång tankarna och bör kunna vara en bra start för fortsatta diskussioner och samtal kring livet och samspelet mellan en man och en kvinna som bildar familj. Föreställningen är en timme och en kvart, utan paus, en bra längd för att kunna fortsätta diskutera pjäsen efteråt över en kopp te eller en öl eller något annat.

Jag var nog inte den enda som undrade hur skådespelarna fått modet att stå helt nakna på scen och också fortsätta spela nakna en bra bit in i föreställningen. Starkt och modigt.

Regissören Jonna Nordenskiöld är själv i fyrtioårsåldern och hon säger i ett pressmeddelande:

? Den här pjäsen skrev jag för att det är något jag själv vill se och som inte finns på våra teaterscener. Jag och alla runt mig har fyllt 40 år, vilket känns som att passera en gräns. Vid fyrtio inser man att man inte kommer att hinna med allt, att man börjar få bråttom med vissa val i livet. Ens mest attraktiva år på arbets- fertilitets- och parmarknaden är över. Det är nu vi klipper oss i en kort frisyr eller skaffar lugg ? då syns inte rynkorna i pannan, säger Jonna Nordenskiöld.

Föreställningsfakta:
De två paren i ”lev det inte mer än såhär?” görs av Henrik Norlén och Sanna Krepper, Katharina Cohen och Emil Almén.

? När man har småbarn är det lätt hänt att man lägger relationen på is för att hinna med barnen och allt annat som karriär och vänner. När man kommer ut på andra sidan så tittar man på varandra och undrar vem är det där, med kulmage och utan hår? Och nu har man plötsligt tid för varandra igen.

Fakta om Jonna Nordenskiöld:
Jonna Nordenskiölds första uppsättning på Stockholms stadsteater var Betongsocker och förortsmys (2005) som hon både skrev och regisserade. Därefter har hon med stor framgång dramatiserat och regisserat många rosade pjäser för barn och ungdomar här bland annat Astrid Lindgrens Allrakäraste syster (2006) och Pippi Långstrump – världens starkaste (2007), Anne Franks dagbok (2008) och Staffan Westerbergs Ett litet drömspel (2009). Jonna har även skrivit operalibretton och pjäser för TV. Jonna Nordenskiölds slutproduktion på DI Pälsänglar gjorde stor succé på Dramaten år 2000. Samma år belönades hon med Deutscher Kindertheaterpreis för hennes barnpjäs Jonna Ponna! och 2001 med Lilla kritikerpriset 2001 för En äldre herre på 6 år. 2007 nominerades hon till barnteaterorganisationen Assitejs pris ”International Award for Artistic Excellence”. Jonna har även skrivit en serie barnböcker om ”Fia” för Bonnier Carlsen. Blev det inte mer än såhär? är Jonna Nordenskiölds första vuxenpjäs.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Stockholms stadsteater, naken

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: naken, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Lånaren Arrietty – helt enkelt ett mästerverk

31 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Lånaren Arrietty
Betyg: 5
Svensk premiär: 2 november 2011

Lånaren Arrietty är en ny animerad film från Studio Ghibli. Den som känner till Spirited Away, Ponyo på klippan vid havet och Min granne Totoro anar nog vad som: ett vackert animerat verk med en berättelse med djup som fängslar alla åldrar.

Arrietty är en lånare, det är ett småfolk, stora som ett finger på en människa. De lever i naturen, ofta ganska nära människor för att kunna ”låna” vad de behöver av människor. Oftast är det männen i detta småfolk som tar sig in i människornas bostäder och låtar socker, tråd eller vad som nu behövs. Det är farligt, för längs vägen finns stora katter och där finns råttor och insekter som gärna attackerar småfolket.

Arrietty är dottern i familjen, hon har blivit tillräckligt stor för att få följa med sin pappa för första gången på ett låne-uppdrag. Hon är spänd av förväntan inför detta, som är som en slags bevis för att hon inte längre är ett småbarn. Samma dag som detta ska ske flyttar en pojke i hennes ålder in i huset. Alltså en människopojke.

Pojken får syn på henne i trädgården. Något som inte får ske. Människor får inte se småfolket, människor får inte veta om att småfolket existerar.

Men nu visste pojken redan att det fanns småfolk. Hans mamma hade också sett småfolket när hon var liten och hon hade berättat det för honom. Hans morfar visste också att småfolket fanns. Hans morfar var som pojke jätteförtjust i och fascinerad av småfolket och byggde ett fantastiskt dockhus med allt var småfolket skulle ha nytta av och behöva. Morfar ville alltid försöka få tag på småfolket, försöka få dem att flytta in i dockhuset.

Småfolket går dock inte att tämja. Småfolket vill leva fritt och sköta sig själv. Småfolket vill inte låsas in och vara något gulligt att visa upp, inte ens om det skulle betyda ett mycket bekvämare och lyxigare liv.

Lånaren Arrietty handlar om så mycket, om naturen om inte kan låsas in, om barn som inte kan låsas in, om livet …

Det som gör Lånaren Arrietty, liksom de flesta av produktionerna från Studio Ghibli så underbara är att inget är helt svart eller vitt. Ingen är bara ond eller bara god. När pojken vill göra något bra för Arrietty blir det ändå fel. De människor som jagar och försöker fånga småfolket gör inte det av genuin ondska, utan mer på grund av dumhet eller oförmåga att sätta sig in i småfolkets känslor.

Lånaren Arrietty har svensk premiär under höstlovet och borde bli den stora filmen för alla barnfamiljen. Berättelsen är underbar och bilderna är fyllda av detaljer som gör att jag absolut tänker se filmen filmen flera gånger. Lånaren Arrietty är helt enkelt ett mästerverk.

Fakta om filmen från pressmeddelandet:
Lånaren Arrietty
(Karigurashi no Arrietty)
Baserad på boken ”Lånarna” skriven av Mary Norton.
Manusbearbetning av Hayao Miyazaki och i regi av Hiromasa Yonebayashi.
Det här är historien om en familj med småfolk.

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar.

Arrietty och hennes familj lever på att ”låna”. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar… en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks.

En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne; – låt aldrig människorna se dig. För när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men hon lyssnar förstås inte, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

De svenska rösterna:
Homily – CECILIA FRODE
Sho – OLIVER ÅBERG
Haru – EWA FRÖLING
Arrietty – ESTER SJÖGREN
Pod – CLAES LJUNGMARK
Spiller – LOVE BERGSTRÖM
Sadako – IRENE LINDH

Lånaren Arrietty kommer att visas i svenskdubbad version samt på utvalda biografer i original med svensk text. Filmen är 94 minuter och rekommenderas från 7 år.


I samarbete med Filmtrailer.se

Läs även andra bloggares åsikter om Lånaren Arrietty, film, recension, anime, Studio Ghibli

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anime, Lånaren Arrietty, Recension, Scen, Studio Ghibli

Huvudjägarna – en absurd men underhållande blandning

31 oktober, 2011 by Redaktionen

Huvudjägarna
Betyg: 3
Premiär 4 november 2011

I januari kom Jo Nesbøs första fristående roman som inte handlade om den norska polismannen Harry Hole. I Huvudjägarna möter vi istället konsttjuven Roger Brown. Även den hamnade snart på de svenska topplistorna och nu på fredag har filmatiseringen med samma namn premiär.

Roger Brown är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra fran till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.

Huvudjägarna blir en absurd men underhållande blandning av klassisk nordisk film och Hollywood. Jag förstår inte riktigt vad som framkallar de här känslorna eftersom nordisk och amerikansk kultur kan ligga väldigt långt ifrån varandra. Utan att dra alla över samma kam vill jag hävda att de egenskaper i Norden som ofta kommer tar sig till uttryck i våra filmer är vårt kollektiva tänkande, stillsamhet och jantelagen. Amerikansk film utgår oftast mer från individen och jakten på lycka som en rättighet. Dessa skillnader blir extra tydliga i deckare och thrillers där vi möter moraliska dilemman. Hur vi ställer oss till dessa dilemman blir kvittot på samhället vi uppfostrats i. Höjden av förvirring under filmens gång uppstår när vi hamnar i något som liknar en amerikansk western stand off, men när det obligatoriska avslutningstalet kommer är det fyllt av känslor och någon typ av skandinavisk jordnära kvalité. Om Clintan var död så skulle han vrida sig i sin grav men jag gillar det.

I och med en större filmindustri som Hollywood kommer naturligtvis ett mer utvecklat eller snarare utprövat filmspråk. Det kan framstå som färgsprakande och extravagant i jämförelse med det nordiska filmspråket. Stundtals ser jag just något färgsprakande glimma till i Huvudjägarna. Filmen är otroligt visuell i vissa scener, i dessa stunder är bioupplevelsen en fröjd.

Men när en film följer en roman och framförallt en deckare där detaljerna är viktiga för historien är det lätt att man hamnar i ett typ av ”och-då-hände-det-här-berättande”. Det sker en krock mellan filmspråk och skrivspråk. Här är det Morten Tyldum som regissörs uppgift att agera översättare. Tyldum gör generellt ett bra jobb men med tanke på vad han hade att jobba med hade jag önskat att han tog filmen ett steg längre. En grundhistoria som involverar en bajs-dykar-scen, en spetsad hund och en fantastisk bilkrasch ger mig visioner om någonting mer Quentin Tarantino-liknande.

I slutändan sitter jag här och pendlar mellan betyget tre och fyra. Jag bestämmer mig för att vara min magkänsla trogen och väljer en trea till Huvudjägarna då jag anser att det finns utrymme för så mycket mer. Men jag vill ändå uppmana till att kosta på sig ett bio besök och se Huvudjägarna.

Text: Judith Höglin Forsberg

PS Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Jo Nesbø?

Läs även andra bloggares åsikter om Huvudjägarna, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Huvudjägarna, Recension, Scen

Fröken Julie på Stockholms stadsteater, recension, tankar efter premiären

29 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Fröken Julie
Stockholms stadsteater
Premiär 28 oktober 2011

August Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” är en svår pjäs. Det är ett obehagligt drama med den oundvikliga undergången för kvinnan från överklassen som vill leka med en man från arbetarklassen.
Förlagschefen Karl Otto Bonnier var den som först erbjuds manuset av Strindberg. Den 10 augusti 1888 skickade Strindberg dramat till Karl Otto Bonnier. Tio dagar senare kom svaret där Bonnier tackade nej. Dumt men begripligt. ”Fröken Julie” är inget lätt drama med sina tre roller där ingen är sympatisk.

Dramat ”Fröken Julie” spelades först på scen efter flera år och då utomlands, först på privata tillställningar. Det tog sjutton år innan ”Fröken Julie” första gången uppfördes i Sverige, i en enskild föreställning av det unga teatersällskapet Lilla teatern från Stockholm. 18 september 1906 uppförde August Falcks turnésällskap i ett offentligt sammanhang för första gången ”Fröken Julie” i Sverige på Akademiska föreningen i Lund.

Sedan dess är ”Fröken Julie” det Strindbergdrama som spelas mest, både nationellt och internationellt.

Jag tror att ”Fröken Julie” är en av de drama som flest i Sverige också känner till. När jag gick i gymnasiet läste vi pjäsen och jag tror att många fortfarande får läsa om den i utbildningen. Alla har vi våra bilder av Jean, Fröken Julie och Kristin.

”Fröken Julie” utspelar sig under en midsommarkväll, natt och tidig morgon. Fröken Julie är grevens dotter som har stannat kvar ensam på gården under midsommar, tillsammans med personalen. Hon är ung och mår rätt dåligt efter att nyligen slagit upp en förlovning. Hon dansar med personalen och upptäcker att betjänten Jean dansar mycket bra. Hon hänger sig på honom, tvingar honom att dansa fler gånger, tvingar honom att dricka med henne medan han försöker komma bort, vill slippa. Han har sin flickvän Kristin som arbetar i köket. Fröken Julie dricker öl och fortsätter att tvinga sig på Jean. När de tillbringat natten tillsammans ändras positionerna. När Jean haft sex med henne har hon fallit och han har fått högre status. En liten stund är han beredd att rymma med henne, men när hon det visar sig att hon inte har tillräckligt med pengar är han inte längre intresserad.

Dramat ”Fröken Julie” har många lager och betydelser trots att den räknas som en naturalistisk pjäs. Helt klart är dramat en skildring av klassamhället men också en träffsäker beskrivning av spelet mellan könen och visar hur män alltid har övertaget. En man som har sex behöver inte skämmas efteråt, medan kvinnan har fallit. Är hon dessutom från en högre samhällsklass än mannen har hon fallit djupt.

”Fröken Julie” kan spelas på många sätt och många som var där i premiärpubliken hade sett den i minst i en uppsättning tidigare. Det hörde jag när jag tjuvlyssnade på folk i publiken. ”Kan det här komma i nivå med Persbrandt?” hörde jag dem säga. Mikael Persbrandt spelade Jean, Maria Bonnivie hade rollen som Fröken Julie och Ingela Olsson som Kristin i Dramatens uppsättning 2005.

Vilken utmaning för skådespelare och regissör att sätta upp ett drama som många automatiskt kommer att jämföra med tidigare uppsättningar. Jag såg aldrig den uppsättningen 2005 och därför kan jag inte jämföra. Och väl är det. Varje uppsättning bör ses i sitt sammanhang.

Helena Bergström har regisserat och hon har valt att förlägga tiden till tidigt 1900-tal. Nadja Mirmiran spelar en utagerande Fröken Julie som pendlar mellan övermod och barnslighet. Hon är bortskämd och leker med sin personal och Jean utan att ta minsta hänsyn till vad följderna kan bli för dem och henne. Visserligen är hon ett offer för en kvinnoroll i en värld och en tidsepok där kvinnan inte får ha egen sexualitet. Ändå är det  svårt att känna sympati för henne trots att hon på sätt och vis är ett offer, det är ändå hon som satt igång allt.

Hon är en bra bild av överklassens spel med andra människor och hur de sedan vill skylla ifrån sig. Bitvis under föreställningen såg jag henne som en psykopat som är helt okänslig för andra människors känslor och situation och hon vill ha allt efter sina villkor. Hon struntar totalt i vad konsekvenserna blir för andra.

Björn Bengtsson spelar en mer undergiven Jean än jag brukar tänka mig honom. Första halvan är han ståtlig och duktig, det märks att han satsar och vill komma någon vart. Det är lätt att tro på honom då. När han väl haft sex med Julie tycks han hA förlorat sin tro på sig själv och när greven ringer i klockan har Jean sjunkit ner och är en lydig hund igen.

Helena Bergström har själv haft rollen som Fröken Julie i två tidigare uppsättningar. I ett pressmeddelande säger hon:
– Nu när jag regisserar kan jag äntligen prata direkt med honom och söka svar på mina frågor.

Helena Bergström säger också:
– För mig är Fröken Julie ett modernt relationsdrama om hur svårt det är att leva. Pjäsen handlar om tre människor där kön, bakgrund och klass lägger sig som ett filter mellan dem och gör det omöjligt för dem att mötas. Jag hoppas att publiken kommer att känna att Julie hade kunnat räddas.

Helene Bergströms uppsättning av ”Fröken Julie” skildrar framför allt tre människor som definitivt talar förbi varandra, som inte kan mötas för de vill så olika saker, de har så olika bakgrund och så olika förväntningar på livet. Känns det som att det kunde finnas hopp för Julie?
Jag vet inte. Kanske om hon mött en annan mer romantisk Jean. Kanske. Fast å andra sidan är Julie labil. Hon kryper när hon inte har makten men är redo att sitta på höga hästar så fort hon får chansen. I en annan tidsepok, i ett annat samhälle, där en natt med sex inte har särskilt stor betydelse, hade dramat inte blivit något drama.

Föreställningen är knappt två timmar och har ingen paus. Det har dykt upp en rad kortare föreställningar under höstsäsongen, som är bra val för den som vill gå på teater och sedan gå ut efteråt.

Stundtals tyckte jag föreställningen tände till men en del passager var mer sega. Jag hörde några av mina bänkkamrater kommentera efteråt att de nästan somnade. Så illa var det inte, tycker jag. Emellanåt fångade föreställningen absolut mitt intresse, speciellt spelet fram till att Jean fick med Julie till sitt rum. Farten tror jag kommer att rätta till sig när den spelats några gånger.

Att den är seg är ju också för det är en obehaglig, otrevlig berättelse utan något hopp. ”Fröken Julie” är ingen underhållande berättelse i sitt grundmanus. Den högadliga överklassflickan som leker med folket går obönhörligen mot sin undergång. Greven däremot, som är man, sitter lugnt kvar med makten, även när han är frånvarande och aldrig syns har han som överklass och man all makt.

I rollerna:
Fröken Julie Nadja Mirmiran
Jean Björn Bengtsson
Kristin Sofi Helleday
Statist Daniel Storbjörk
Anders Nilsson
Christian Hasselström
Matilda Tjerneld
Jasmina Tukiainen

Av August Strindberg
Regi Helena Bergström
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Terese Johansson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Jimmy Meurling

Foto: Håkan Larsson

Läs även andra bloggares åsikter om Fröken Julie, Stockholms stadsteater, teater, recension, August Strindberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Fröken Julie, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in