Artist: Tom Waits
Album: Bad As Me
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 21 oktober
Om man gillar Tom Waits eller inte brukar kunna avgöras med en lyssning på klassikern Bone Machine från 1992 (för övrigt en av Maria Wetterstrands favoritskivor). Där har Waits förfinat sin pust, stånk och stönsång, ackompanjerat av industriliknande trummor och allehanda underliga infall.
Den nya skivan Bad As Me liknar som förväntat mer Bone Machine än de loserromantiska genombrottsskivorna med pianokompad barblues, Closing Time och The Heart Of Saturday Night. Det är mer nedtonat, och ofta mer melodiskt som i fina Pay Me eller Kiss Me som lätt hade kuinnat plats på någon av de nämnda skivorna. Men de som sedan Closing Time förväntat sig lättnynnad ångestrock blir nog inte helt nöjda ändå. I låtar som stökiga Satisfied är det snarare Bone Machine-Waits vi får möta.
Det är nog det som är skivans styrka, den spretar lite. Man vet inte vad som väntar kring hörnet.
Som helhet blir Bad As Me är en bra balans mellan Waits vilda experimenterande sida och hans vilja att berätta. Står man ut med den stundtals lite för mumlande och otydliga sångrösten som är en av Waits karakteristika är denna skiva en utmärkt introduktion till båda sidorna av Waits artisteri. Sätter man Bone Machine, Closing Time och Bad As Me på inköpslistan får man en fin överblick av en av vår tids större artister. Trean är stark och skivan ett bevis för att gammal man fortfarande kan.
Relaterat: Expressen
Läs även andra bloggares åsikter om Tom Waits, recension, skivnytt, musik