Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nypremiären på Livläkarens besök – en hör- och sevärd historia – Operaen, Store Scene i Köpenhamn

by

Livläkarens besök, opera av Bo Holten efter P O Enquist bok med samma namn och libretto av Eva Sommestad Holten

Nypremiär: Operaen, Store Scene, i Köpenhamn
När: 16/11 2011

Livläkarens besök behandlar en intressant period i Danmarks historia, som kanske inte är känt i Sverige dvs om man inte har läst P O Enquist´s bok med samma namn. Föreställningens styrka ligger i att den beskriver några verkliga och konkreta händelser, men däremot anser jag alldeles bestämt att slutscenen i första akten känns helt onödig. Scenen jag tänker på visar en naken ung man som sitter fastbunden och misshandlad på en trähäst. Den scenen känns helt onödigt och ärligt talat förstår jag inte vad man vill visa med scenen. Om syftet är att visa hur den danska befolkningen hade det under den aktuella tiden så anser jag att det faller helt utanför den nödvändiga skildringen.

Jag såg föreställningen redan i första omgången och då minns jag att jag skrev att se Livläkarens besök inte var ett helt nödvändigt, men det är en inställning som jag efter gårdagens nypremiär är beredd att revidera.
Det är alltid besvärligt att lyssna på ny musik och särskilt svårt blir det eftersom det oftast inte finns någon inspelad musik att tillgå, men egentligen är det nog så att jag inte minns mer än tio procent av musiken i alla fall så till syvende och sist har det kanske ingen större betydelse. I detta speciella fall finns ju ”Livläkarens besök” t o m inspelad på en dvd, men den har jag inte haft tillfälle att se.

Vad det gäller det musikaliska så var jag inte alltför imponerad av första akten, men det blev mycket bättre i andra akten och det kanske beror på att handlingen blir mer dramatisk då.
Precis som förra gången så är det scenkostymerna och det scenografiska som imponerar, men visst kändes det som man hade gjort vissa förändringar sedan senast, utan att jag exakt kan ange de olika scenerna, men om sanningen skall fram så har jag lite svårt att förstå finessen med dansarna.

Mest imponerad blev jag, som senast, av de sångliga insatserna. Här imponerar Johan Reuter som Struensee och här kan man verkligen tala om en insats av en världsbaryton.
Imponerar gör också Elisabeth Jansson. Det är en ypperlig insats, som den unga drottningen och detta gälle såväl sceniskt som sångligt.
Gert Henning-Jensen som den mentalsjuke Christian VII gör en rakt igenom helt fenomenal insats såväl sångligt som sceniskt, men det brukar han ju göra.

Det fanns också andra goda solistinsatser och här fäste jag mig särskilt vid Djina Mai-Mai Stövlet-Katrine och det gäller inte minst det sceniska framförandet, men det finns absolut ingen anledning att anmärka på de andra prestationerna.
En eloge även till operakörens insatser och framförallt Det Kongelige Kapel under ledning av kompositören tillika dirigent Bo Holten.

Produktionsteam

Dirigent: Bo Holten

Regissör: Peter Oskarson

Scenografi och kostymer: Peter Holm

Ljusdesign: Per Sundin

Dramaturg: Jan Mark
Rörelseinstruktion: Kajsa Giertz
Medverkande:
Johann Friedrich Struensee – Johan Reuter

Drottning Carolina Mathilde – Elisabeth Jansson

Kung Christian VII – Gert Henning-Jensen

Ove Hoegh-Guldberg – Sten Byriel

Änkedrottning Juliane Marie – Anne Margrethe Dahl

Greve Schack Carl Rantzau – Lars Waage

Stövlet- Katrine – Djina Mai-Mai

Kung Fredrik V – Mogens Gert Hansen

Enevold Brandt – Bengt Ola Morgny

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension – Battlefield 3, det svenska spelundret lever vidare

by

Titel: Battlefield 3
Betyg: 4
Utvecklare: Dice
Utgivare: Electronic Arts
Sverigepremiär: Ute nu

Det svenska spelundret är ett begrepp som formats på senare tid. Med världsstjärnor som Dice och Starbreeze, kompetenta studiorna Avalanche och Paradox, samt en enorm indiescen har Sverige etablerat sig som ett land att räkna med inom spelindustrin. Sverige karaktäriseras av såväl stora produktioner och nytänkande idéer.

Nu är tiden kommen för vad som kan vara den största svenska spelhändelsen någonsin, releasen av Battlefield 3. Spelet har redan sålt i över fem miljoner exemplar och serien har sammanlagt sålt i över 50 miljoner. Men att Battlefield 3 skulle bli en succé var det föga som betvivlade. Mer aktuell är det att fråga sig om Stockholmsbaserade Dice vågar vidareutveckla genren eller om spelet tar ett steg närmre de överrepresenterade Hollywoodflörtande actiontitlarna. Både och skulle jag påstå.

Kampanjläget börjar snyggt och avskalat. Kriget känns mänskligt icke-glorifierat. När de första öronbedövande skottsalvorna avfyras mot dig bryter helvetet lös. Soldaterna skriker ut order i desperation och rädsla, alla avfyrar sina automatgevär i blindo i hopp om att få slut på eländet och slutligen tystnar allt, men jag stannar ändå kvar bakom mitt skydd. Det är på riktigt.

Ungefär 15 minuter senare undrar man vad som egentligen hände där på Slussenkontoret hos Dice, för känslan är som bortblåst och återvänder aldrig. Den realistiska och sårbara stämningen byts omedelbart ut mot teknikdemonstrationer, Hollywood-scenarion, överdriven machoattityd och trasig bandesign. Kampanjläget gör misstaget att försöka vara Call of Duty, ett spel som det redan finns flera varianter för mycket av i marknaden men vars produktionsvärden ingen besitter. Det är således ingen idé att efterhärma CoD, utan snarare att hitta sin egna väg. Det är precis vad Dice gör, men sorgligt nog bara i 15 minuter.

Men de som följt serien vet att Battlefield aldrig handlat om ensamspel. Det handlar om virtuell krigsföring med 64 spelare i enorma krigslandskap (24 på konsol), om åkbara fordon, strategi, samarbete och gemenskap. Battlefield 3 onlineläge är fantastiskt. Spelets kärnelement består men ett flertal mindre inslag har fixats för att jämna till spelupplevelsen. Det är otroligt hur Dice lyckats skapa en spelkonceptuell formel som får varje match att kännas som ett individuellt äventyr. Eftersom det finns så många olika sätt att spela på – och så många att spela med – blir inlevelsenivån maximal och varenda liv räknas. Undermedvetet skapar jag band med främlingar online när vi likt lamm transporteras mot krigsfronten, när vi som krypskyttar gömmer oss bland de avlägsna bergen eller när vi med hjärtat i halsen vaktar en försvarspost.

När jag var barn älskade jag och mina vänner att leka krig i skogen. Vi var tvungna att låta fantasin flöda. Pinnar förvandlades till automatgevär, skogen till ett krigslandskap. Battlefield 3 är en perfekt avspegling av det imaginära kriget som jag och mina vänner bedrev i våra huvuden. Barnet i mig dör av lycka.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Paul Auster slår till igen i Sunset Park

by

Titel: Sunset Park
Författare: Paul Auster
Översättare: Ulla Roseen
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100125970
ISBN13: 9789100125974

Sunset Park är en typisk Paul Auster-roman. Några människor, på olika sätt stukade av livet, möts och genom att spegla deras liv skildrar Auster dagens USA.

I Sunset Park skildras händelserna ut ett par olika personers synvinklar, ett skickligt sätt att kunna berätta väldigt mycket. Att få höra samma händelse via en persons tankar och sedan åter i en annans tankevärld fördjupar berättelsen.

Paul Auster skriver lätt, så naturligt, det flyter som en bäck utan stopp, mjukt och målmedvetet. Det är bara mästare som kan skriva så, att det känns som om det är helt utan ansträngning. Det brukar betyda att det är skickligt och genomarbetat.

Berättelsen i Sunset Park kretsar kring Miles Heller som är 27 år. För sju år sedan flydde han från sin pappa och styvmor och från college. Han har hankat sig fram på småjobb och till slut hamnat i Florida där han träffat en ung tonårsflicka som han blivit djupt förälskad i.

Miles arbetar med att tömma bostäder efter människor som blivit vräkta. Hans arbetskamrater passar på att roffa åt sig saker i lägenheterna, där kan finnas en hel del av värde: tv-apparater, fina brödrostar och allt möjligt som människors tvingas överge. Miles vägrar roffa åt sig, däremot är han hängiven fotograf och tar bilder på allt detta som människor måste överge. Han samlar på sig bilder av saker som berättar om människorna som levde där en gång.

Den enda vän han hållit kontakt med under de sju åren är Bing som bor kvar i New York, i Brooklyn. Bing har ockuperat ett hus i Brooklyn. Miles blir tvungen att ge sig av i all hast från Florida och då hamnar han i det ockuperade huset tillsammans med Bing och två unga kvinnor: Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

I New York finns också Miles pappa, Morris Heller, en bokförläggare som förtvivlat försöker rädda både sitt förlag och sitt äktenskap, samtidigt som han hoppas på en återförening med sonen. Finanskrisen har drabbat bokförlaget och idiotiskt nog har han varit otrogen mot sin fru. Han vet att sonen återvänt till New York, vill inget hellre än att återse honom men är för stolt för att själv ta första steget.

Auster skildrar så mycket i sin roman. Han skildrar motståndet mot miljöförändringar, motstånd mot kommersialismen men han skildrar också människors relationer, hur tillkrånglade de blir utan att någon vill det. Han skildrar hur svårt det är att vara ärlig mot varandra, hur svårt det är att visa sin kärlek och hur också vanliga hyggliga människor som inte menar illa ändå gör varandra riktigt illa och hur ställer till det för varandra.

Yttrandefriheten kommer också upp som ett sidospår då han skildrar bikaraktären Alice som arbetar på den amerikanska avdelningen för PEN.

Som de flesta böcker av Paul Auster är den lättläst med flera lager. Det enda negativa är egentligen mot slutet, där jag tycker att han rafsade ihop några trådar till väl lyckliga slut. Som upplagt för att göra Hollywoodfilm av.

Martina Lowden i DN är inte lite på samma sak:
Amerikanska romankaraktärers fackförening är säkert nöjda med den här utvecklingen, men det är inte jag. Efter tvångsanslutningen till deras kollektivavtal har den konkurshotade Auster fått anlita svart arbetskraft för att alls få boken klar. Dessa underkvalificerade arbetare har bidragit till boken med stilbrytande referat av bland annat nekrologer över baseballspelare och artiklar från PEN-klubbens hemsida. Visst finns det briljanta stycken i ”Sunset Park”, och som vanligt vimlar det av intrikata dubbel­gångarteman och dolda litterära referenser, men boken är roligare att analysera än att läsa.

Dagens bok skriver i sin recension:
Sidoberättelserna tar över ibland så att ramberättelsen försvinner i mängden av olika berättelser. Auster fortsätter på den säkra bana han tidigare följt och utmanar läsaren. Boken är ett inlägg i den samtida debatten om miljön och den ekonomiska krisen. Jag blir inte besviken när jag läser Austers senaste bok.

Fler recensioner av Sunset Park:
Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svensk Haiku – läs, fascineras, imponeras och inspireras

by

vattnet i tunnan
alla sommarens skurar
blir min spegelbild

Diktraderna ovan är en Haiku från en antologi med haiku utgiven i september 2009 på bokförlaget Trombone. I antologin medverkaren mängd duktiga svenska poeter och författare. Haikun ovan är skriven av Bill Larsson.

Att läsa haiku är inspirerande. Det är fascinerande att se hur mycket som kan sägas med så få ord och i så få rader.

Antologin har haikudikter från 50 svenska författare, häribland 2011 års Nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer.
Bland övriga deltagare i denna antologi ses etablerade författare ses etablerade författare som Magnus Ringgren, Krister Gustavsson, Sture Allén, Göran Malmqvist med flera. Medverkar gör också flera nya spännande debutanter.

Haiku är en sorts kortdikt som urspungligen kommer från Japan. Den traditionella definitionen är tre rader på respektive 5-7-5 stavelser med ett ämne hämtat från naturen. Innehållet bör gestalta en klarhet eller känsla för vad man upplever med sina fem sinnen. Att detta kan göras på väldigt olika sätt blir tydligt i antologin. Vissa lutar mer åt ordlekar, som Håkan Becker:

Minst hundra kajor
har möte på vägkanten
en kajplats på land

Andra är mer filosofiska, existentiella, som Florence Vilén:

En nykrattad gång,
schersminen fäller kronblad
nästa ögonblick

En av mina absoluta favoriter är av Krister Gustavsson:

Jag såg på månen.
Den skymdes bort av molnen.
Då såg jag molnen.

Det här häftet kommer jag att bära med mig och läsa i lite då och då, för varje haiku har sitt djup och det finns mycket att lära genom att läsa och träna sig på att uttrycka sig kort och ändå säga mycket.

Svensk Haiku
Antologi
Bokförlag: Trombone
ISBN 978-91-976440-6-8

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ruben Östlunds Play imponerar

by

Titel: Play
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt vanlig biopremiär 11 november

När man tänker på barn i svensk film blir det oftast de gemytliga, glada barnen som leker och mest njuter av livet. Pippi Långstrump med sina vänner Tommy och Annika, Maddicken, Rasmus [på luffen], Karlsson på taket och så vidare. Listan kan göras lång. Men man lär aldrig hitta Ruben Östlunds nya Play på den. Här är de nämligen så hemska man kan tänka sig.

Precis som i sin första långfilm, De ofrivilliga, tar Ruben sig an beteendevetenskapliga scenarion och påvisar sociala strukturer och skavanker i dem. Här har han utgått från verkliga händelser, ungdomar som rånat andra ungdomar som det sedan skrivits om i media har legat till grund för den här filmen.

Allting blir som ett spel för galleriet, där några invandrarungdomar anklagar tre vita killar för att ha misshandlat en av deras brorsor och sedan stulit hans mobil. De följer sedan systematiskt efter dessa vita medelklassbarn som rovdjur för att kunna sko sig på dem. Men de gör inget regelrätt rån, utan för istället falsk dialog och låter några rusa upp medan en annan försöker medla mellan de två grupperna. Ett slags Good cop, bad coop-upplägg som skrämmer barnen och sedan låter dem sjunka in i en falsk säkerhet. Allt för att lura ut dem längre ut från stadskärnan, där invandrarna til lslut kan ta av sig maskerna och verkligen visa vilka monster de är. De är till och med beredda att misshandla sina egna om de inte ställer upp på rånet. Mot andra invånare beter de sig också som riktiga as.

Även om handlingen och verklighetsförankringen är hög är det ändå två andra saker som imponerar mest. Dels de ungdomliga skådespelarna som verkligen har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta ängslighet, utsatthet och skamsen rånaroffer-mentalitet. Även de som spelar rånarna gör fantastiska insatser, både gällande som monster men även som spelandes oskyldiga små barn. Eller som de själva uttrycker det: oskyldiga små änglar. För när vuxna reagerar mot dem blir de inte lika tuffa utan lägger sig platt på marken och intar offerrollen. Men sen är också kameraarbetet någonting att anmärka (positivt) på.

Estetiskt ser det nästan ut som en dokumentär, men vinklarna särskiljer sig också från vanliga spelfilmer med tio klipp i sekunden och stora actionscener. Här är det mer avskalat och enkelt. Långa, fasta, scener inger ett unikt lugn i berättandet som ändå rör sig framåt hela tiden. Och tillåts bygga vidare på händelseförloppet utan att någonsin förhasta sig. Vilket är otroligt skönt att se.

Även om filmen i sig är otroligt allvarlig, i såväl grundtanke som utförande, finns där ändå en slags ofrivillig humor som ger filmen en helt annan tyngd. Som när en av invandrarungarna kallar den vita pojken för ”jävla apa” när han klättrar upp i ett träd i ett desperat försök att undkomma det oundvikliga rånet. Eller när invandrarna förklarar att de borde själva förstå att man inte visar sin mobil för fem invandrare. Man leker ganska subtilt med humorn, som ändå pekar på smårasistiska förutfattade meningar om invandrare i allmänhet. Och det blir precis så roligt för att det är invandrarna själva som spelar på de korten.

När allting går mot sitt slut och invandrarna firar sitt lyckade rån med varsin kebabpizza, utför de en sista förnedring av medmänniskor genom att driva med ena offrets mamma som ringer upp sin sons mobil. De skämtar ganska lågt, men skrattar högt åt sin förträfflighet. De har nämligen inte avslutat ett mycket välgenomtänkt rån, utan snarare lekt klart sin lilla lek och kommer ganska enkelt undan med det. Ända tills de tvingas konfronteras med ena pojkens pappa, som mest vill den unga pojken väl och ber honom sadla om från kriminalitet men möts av våld. Allmänheten reagerar såklart och nu blir pappan själv offer, eftersom invandrarungen intar offerrollen själv (igen). Och leken fortsätter.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,