Recension

Misantropen
Dramatens Lilla Scen, Stockholm
Premiär 19 november 2011

Molieres Misantropen handlar om en man som hatar falskhet och smicker, en sanningssägare som genomskådar all förljugenhet.  När den nu sätts upp på Dramatens Lilla scen spelas Misantropen av en mycket ilsken Andreas Rothlin Svensson.

På en mycket enkel scenlösning – en scen som bara har en jätteaffisch på den bakre väggen med en närbild på ansiktet på Célimène (spelas av Livia Millhagen) som är den kvinna alla föreställningens män flockas kring och är förälskade i. Under föreställningens gång fylls scengolvet på med färgglad konfetti som regnar ned alltmedan konflikterna trappas upp.

Livia Millhagen gör en ung, lekfull Célimène som trivs med att uppvaktas och hon är i sitt esse när hon ivrigt påhejad av sina uppvaktande kavaljerer kan snacka skit om vänner och bekanta som inte är närvarande.

Misantropen Alceste har förälskat sig i henne, liksom de flesta män har gjort. Han inser att hon har fel och att hon liksom de flesta av samtidens människor ägnar sig åt att falskt smickra människor i sin omgivning och bakom ryggen på dem säga annat. Han inser att han borde passa mycket bättre ihop med någon rättrådig person som liksom han själv är sanningssägare. Men det finns inte många sådana, världen är fylld av uslingar. Kärleken följer inte logiken, det vet till och med misantropen.

Misantroper liksom smickrande falska personer fanns det gott om när Molière under 1600-talet skrev pjäsen – och det finns lika gott om dem i dagens värld. Regissören Eirik Stubø har valt att låta skådespelarna spela iklädda moderna kläder av idag men samtidigt låter han dem behålla dialogerna på vers. Ännu närmare oss kommer spelet genom det sätt skådespelarna tar plats bland publiken och tränger sig in mellan bänkraderna medan de diskuterar med varandra.

Jag tycker att Misantropen inte bara driver med alla besserwissrar, pjäsen driver också med hur de flesta människor älskar att snacka skit bakom ryggen på andra men när de står öga mot öga med personerna är de falska och insmickrande vänliga. Diplomatiska som det brukar kallas, eller som det står i jobbannonser: bra på samarbete. Vilket ofta betyder att spela med och vara på gott humör och inte säga ifrån.

Sanningssägare, misantroper, är å andra sidan rätt själviska och egofixerade, oftast cirklar allt kring dem. Som Lars Forsell skriver:
Misantropen Alceste, är han inte den moderna extremisten, som i varje yttring av mänsklig aktivitet ser indoktrinering, utsugning, manipulation? — Hans tal är inte bara nej, nej och ja, ja. Det är framförallt jag, jag, Jag tycker, jag vill, jag anser. — Alcestes rättshaveri illustreras bra av att det bara är hans känslor som räknas, att det alltid är han som har rätt. Hela världen är en enda stor förolämpning mot honom.

De två karaktärer som klarar sig bäst igenom händelserna är Philinte (Torkel Petersson) och Éliante (Ellen Jelinek) som är de som är mest diplomatiska och de deltar minst i skitsnacket, även om de deltar, men ofta mest på utkanten. Det är väl en sann bild av samhället idag, en bild av vilka människor som flyter lättast med utan att få större törnar av omgivningen.

Molière spelade själv misantropen Alcestes roll vid premiären 1666 och det är en vanlig tolkning att rollfiguren delvis är ett självporträtt.

Jodå, det är en komedi och en rolig föreställning, men med mycket allvar. Jag tror ljudinställningarna på de medburna mikrofonerna inte var helt perfekt inställda, för det var väl lågt ljud ibland och jag hörde flera ur publiken nämna det i pausen att de inte kunde höra allt. Dessutom talade skådespelarna på vers, vilket inte alltid flöt på naturligt, förutom för Livia Millhagen som lät som hon talade helt vanligt. Det vore intressant att se föreställningen efter några veckor, då lär skådespelarna blivit så vana med att tala i versform att det låter som de aldrig gjort något annat.

Margareta Sörenson skriver i Scenbloggen på Expressen:
Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också. Men när var tar sin, tar de (någorlunda) förnuftiga varandra och de svårartat egotrippade får trippa vidare på egen hand. Det är en hård läxa, men trösterik för alla socialt normalbegåvade utan alltför många principer. Som uppskattar ett mångfärgat regn av mänsklighet över en eller annan vit lögn.

Också Lars Ring på SVD berömmer föreställningen:
Stubøs iscensättning är något annat än sedvanlig Molièrefars, det är en scenisk essä om språk och sociala regler men också om vilka hemligheter småprat gömmer. Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.

I rollerna Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes

Översättning Allan Bergstrand
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Strandmark
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Molière, Dramaten, Misantropen, teater, scen, recension, Livia Millhagen