Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Krigsvinter – utspelar sig under världskriget men berättar något allmängiltigt

by

Krigsvinter
Betyg: 4
DVD-premiär 7 december 2011

”Krigsvinter” utspelar sig i januari 1945 i en småstad i Holland som ockuperats av nazister. Det är sträng vinter, massor av snö och kallt och i staden vimlar av tyska soldater och officerare. ETt brittiskt stridsplan kraschlandar i skogen utanför staden och en pluton nazisoldater ger sig iväg för att ta hand om den brittiska piloten. Två holländska tonårsgrabbar som brinner av hat mot ockupationsmakten hinner dock till planet först.
En av pojkarna, Michiel, är borgmästarens son. Michiel grips av tyskarna och hans pappa får under förödmjukande former hämta honom hos den tyska officeren. Michiels far har valt att vara diplomatisk, att bemöta tyskarna artigt och inte visa sitt hat inför ockupationen. Michiel har svårt att förstå sin pappas inställning.
Michiel beger sig ut i skogen igen och hittar då den eftersökte soldaten som gömt sig. Michiel bestämmer sig att hjälpa soldaten att ta sig till staden Zwolle där det finns motståndsmän som kan hjälpa honom hem till England.
Filmen utspelar sig visserligen i en holländsk småstad under andra världskriget men handlar om mycket mer än en krigsberättelse. Det är lätt att känna för Michiel och filmen är stark. Men små medel och återhållet skådespel känns krigets idioti i magen och i hjärtat. Många människor som kommer som flyktingar har liknande erfarenheter.
Krig får människor att göra grymheter och kan också splittra familjer och vänner.

Onyanserat är också positiv till Krigsvinter och skriver:

Filmens huvudperson är den 13-åriga Michiel (Martijn Lakemeier) som med återhållet spel och uttrycksfulla små medel verkligen är ett fynd. Hans pappa, Johan (Raymond Thiry, är stans borgmästare och Michiel ställer sig helt oförstående inför faderns pragmatiska hållning mot tyskarna. Johan är diplomatisk och tycker att han ser till byns bästa när han gnuggar näsa med tysken. I Michiels ögo är fadern dock i det närmaste en medlöpare. Michiel ser istället upp till den rebelliska farbrorn Ben (Yorick van Wageningen) som är engagerad i motståndsrörelsen. Han har skägg, röker cigg och har kontakter överallt. De två förebilderna kämpar båda mot nazisterna fast på helt olika sätt. När Michiel av en slump hittar den skadade brittiska piloten Jack (Jamie Campbell Bower) i skogen så ser han en chans att göra sitt eget avtryck i kampen mot tyskarna. Han ska hjälpa Jack att återvända till England till varje pris.

Krigsvinter är ett stramt skrivet drama med komplexa karaktärer regisserade med fingertoppskänsla; filmen innehåller varken stråkar eller sirap. Det är kargt, hårt och spännande hela vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Criminal Minds, säsong 6: skildrar hur människor slås ut i det amerikanska samhället

by

Criminal Minds, säsong 6
Släpps på dvd: 30 november 2011
Betyg 4

Criminal Minds handlar om en grupp superutbildade FBI-agenter som arbetar med att jaga seriemördare genom att göra psykologiska analyser av mördarnas beteende. Det är en av mina absoluta favoritserier. En stor anledning är förstås att underbara Joe Mantegna är en av huvudkaraktärerna David Rossi.

Criminal Minds lyckas skapa en sådan närhet till huvudpersonerna att jag känner det som att jag är med där. De har en sådan gemenskap som inte många lyckas få på sina arbetsplatser, de är olika och drar nytta av varandras olikheter i arbetet, ställer upp på varandra. Det fungerar som en verklighetsflykt, det är sant. Men underhållande, spännande och samtidigt med ett samhällsperspektiv.

FBI-gruppen får bege sig till olika delar av USA och ofta, ofta möter vi människor som blivit svikna av anhöriga och av samhället – och när det blir för mycket flippar de ut och blir mördare. Självklart finns det ingen ursäkt för mord, men det är skrämmande att se hur många människor med psykiska problem inte får den vård och hjälp som skulle fått dem på fötter och förhindrat morden.

Jag känner mig så med i gruppen FBI-agenter att jag ångrar mitt val av yrke. Varför blev jag kulturvetare, journalist och webbutvecklare och varför blev jag inte bbeteendevetare och FBI-agent?

Vad jag också gillar är att serien inte är övertydlig med sin samhällskritik. Kanske manusförfattarna själva inte ens är medvetna om vad det är de visar upp?

För oss som följer serien är det ju också spännande att de hur huvudkaraktärerna utvecklas under seriens gång. I säsong 6 är det Jennifer ”JJ” Jareau som tvångsrekryteras till en finare jobb och Emily Prentiss blir ikappsprungen av en katastrof i sitt förflutna.

Derek Morgan får mer och mer ta över rollen som den som inte ser social bakgrund eller psykoser som någon ursäkt medan Hotch och Rossi växer.

Och: för att inte förstöra men ändå avslöja: två personer försvinner ur teamet – en kanske dör.

Jag ser väldigt sällan på tv, därför är det en högtidsstund för mig när en ny box med en ny säsong av Criminal Minds släpps. Det betyder att jag kan sjunka ner framför dvd:n och se flera avsnitt i följd och slipper reklamen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

The Stig-Helmer Story – osar av bitterhet och fördomar

by

The Stig-Helmer Story
Betyg: 1
Premiär på Juldagen

The Stig-Helmer Story – en skamlöst nostalgisk komedi, ett porträtt av Stig-Helmer Olsson som osar av bitterhet och fördomar.

2011 och Stig-Helmer går inte ihop. Allt har förändrats förutom Stig-Helmer. Ungdomarna är bråkiga och telefonkiosker har bytts ut mot mobiltelefoner. Under en händelserik promenad med stavar åker Stig-Helmer fast för klottring, detta leder till ett möte med en person från hans barndom. Så börjar nostalgitrippen med stort N. Vi får följa med när Stig-Helmer och bästisen Ole letar efter Stig-Helmers första kärlek. Tillbakablickar berättar historien om hur de träffades.

The Stig-Helmer Story känns som en film Lasse Åberg gjort helt för sin egen skull. Det är hans kritik till dagens samhälle och det är hans minnen från 1940- och 1950-talet. Inget fel med det, mycket med hur vi lever idag borde ifrågasättas. Det finns säker som många tittare både kan känna igen sig i och hålla med om. Jag kan tänka mig att min egen pappa till exempel skulle tycka att det är jättekul när man driver med dagens helt oförståeliga och opraktiska modeflugor när två punktjejer väljer att anamma Stig-Helmers stil. (Som om varken pappa eller Lasse Åberg ägde gul och blå-jeans på 1970-talet som bara gick att få på sig om det var blöta.)

Men vad som hänt här, då 2011 års ungdomar i filmen framställs som korkade, slarviga klottrare, är att man uteslutit en stor del av den svenska befolkningen. Jag känner mig förnärmad. The Stig-Helmer story gör klart och tydligt att den inte ville ha mig som publik. Men när filmen går på TV om vad jag kan tänka mig kommer blir om si så där ett halvår så kommer det säkert sitta några gubbar ute i stugorna och muttra instämmande, precis som du ville Lasse.

En del i att jag känner mig så sviken är att filmerna om Stig-Helmer tillsammans med Vi Hade I allafall Tur Med Vädret och Göta Kanal är ett kulturarv som jag är uppvuxen med. Få vet varför vi svenskar kollar på dessa filmer år efter år, men vi gör det och vi skulle nog inte vilja ha det på något annat vis. Jag har en relation till Stig-Helmer, jag vill honom väl och känner mig beskyddande över honom och så helt plötsligt är jag inte längre önskad.

I övrigt blir man varken bjuden på utmärkande skådespeleri eller makalöst foto, vilket inte heller är något man någonsin väntat sig. Där mot får vi uppleva en jätte konstig dubbning av Stig-Helmer som tonåring spelad av Tobias Jacobsson där man måste lagt på Lasse Åbergs röst. Då kan man ju inte heller bry sig eftersom att detta omöjliggör Tobias chans att prestera. Eller så har jag fel och det visar sig att han är en grym imitatör som pratar lite i osynk med sina egna läppar.

Det roliga med resan-filmerna har alltid varit det lilla glappet mellan Stig-Helmer och verkligheten. Stig-Helmer har alltid kollat på saker och ting lite annorlunda. Vi minns väl alla scenen när han håller upp glaset mot flygvärdinne-knappen och trycker i hopp om att det ska komma juice. Och visst finns det något ögonblick av det här kvar och för det får Lasse Åberg en poäng.

Text: Judith Höglin Forsberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Deep Purple, Skandinavium: Fenomenala

by

Deep Purple, Skandinavium
10 December 2011
Betyg: 4

Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Jag har aldrig sett Deep Purple live. Det är min fars favoritband, men själv har jag, trots alla ärvda LPs, aldrig fastnat för dem. Pappa sa att jag hade att vänta mig något ojämförligt. Han hade rätt. Deep Purple var fenomenala.

Förbandet hade spelat, Skandinavium var nästan fullproppat, och publiken rörde sig nervöst, vankade av och an i väntan. Plötsligt börjar det. Neue Philharmonie Frankfurt, den ackompanjerade orkestern, inledde konserten med en luring. De spelade ett tilljazzat ”Smoke on the water”-riff men landade i ”Highway Star”: sedan var det full fart, och bandet, som varit med i Guiness Rekord Bok som världens mest högljudda, fick ölglasen att vibrera och sätena att darra. Tyngden kändes i bröstet. Mäktigt. Jag fick gåshud.

Graveyard, som nyligen släppt sitt andra album Hisingen Blues, var förband. Det märkliga var kontrasten mellan banden. Graveyard kändes som ett definitivt 70tals hårdrocksband, det var som en tidsportal, men Deep Purple var nästan nutida, med orkestern bakom sig, i jämförelse. Jag hade förväntat mig en upplevelse i en dammig retromaskin men blev riktigt förvånad över hur fräscht det var. Orkestern (och ljusshowen) var nämligen tajt integrerad med musiken, det var inte bara dekoration, utan ett verkligt sammarbete. Huvudviolinisten fick t.om. sitt eget solobreak och rockade precis lika mycket som bandmedlemmarna själva.

Och föresten, alla var fantastiska. Steve Morse (gitarristen) spelade ett berörande solo. Jag tror att bara den absolut störste Ritchie Blackmore-beundraren skulle saknat den före detta gitarristen. Han överaskade med att blanda in Sankta Lucia, ett litet manipulativt trick kanske, men det var fint. Ian Paice hamnade i trans bakom trummorna och jag tror att många i publiken följde med honom. Ian Gillian, som släntrade charmigt omkring på scenen som om det var hans sovrum, skapade flera hur-fan-är-det-möjligt ögonblick.

Ja, hur fan är det möjligt i hans ålder att sjunga så? Hans högsta toner överröstade orkestern. Han och Steve Morse brilljerade i deras en liten bluesig duell i växelstil: Ian sjöng en fras, Steve spelade det på gitarren. I dessa ögonblick, när allting annat blir tyst, känns det intimt. Det var en av många fina kontraster till det genomgående öset. Don Airey (keybordisten) duellerade klassiska stycken med orkestern för att sedan avsluta i en rekordartat högljud noiseshow. Jag tror att byggnaden skakade. Själv var jag mest förtjust i Roger Glovers bassolo, men jag är en stor beundrare av basens klangfärg. Det var dessa ögonblick, mer än själva låtarna, som gjorde konserten till något storartat. Alla gav så mycket att man kände sig ärad över att vara i publiken.

Och mot slutet, ja slutet var ”Smoke on the water”, gav publiken — som bestod mestadels av äldre fans — tillbaka och sjöng med i refrängen. Jag sjöng för full hals. Självklart! Ian tackade så mycket men bandet kom till slut tillbaka i ett extranummer. Deep Purple förtjänar alla lovord de har fått som liveband, de är sannolikt ett av världens bästa. Det var en helt enastående konsert.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Paul McCartney på Globen: mäktigt och nära som en klubbspelning

by

Paul McCartney, Globen
10 december 2011
Betyg: 4

Paul McCartney, basist i Beatles och frontman för Wings, möttes av stående ovationer när han trädde in på scenen för att starta konserten. Förväntningarna var höga i det helt fullsatta Globen. Kvällen till ära iklädd mörkblå byxor och ljusblå kavaj tog han emot välkomstapplåderna och drog igång med full fart med låten ”Magical Mystery Tour”.

Paul har en enorm naturlighet på scen, förvärvad efter mer än 50 år som artist. Han har fortfarande en pojkaktig utstrålning, som en busig men ändå artig pojke, trots att han är 69 år. Han behärskar scenen och är så inbjudande att det känns som att vi är betydligt närmare honom än vi faktiskt är, som på en klubbspelning trots att det var en arenaspelning. Ja, ”Hey Jude” kom en bra bit in på programmet och var en av kvällens höjdpunkter. Frågan är om ”Hey Jude” inte är den bästa arenalåtarna. Någonsin. Självklart fick han hela publiken att sjunga med.

Paul bjöd på många Beatleslåtar, en del Wingslåtar och tre-fyra nya låtar som han aldrig spelat i Sverige tidigare, berättade han.

Han är ett proffs rakt igenom. Programmet var bra upplagt med variation. Han startade energiskt, snabbt, rockigt, med låtar som ”Junior’s Farm”, Beatleslåten ”All My Loving” och Wingslåten ”Jet”.

Det lär ha blivit varmt att hålla den farten i en fullsatt hall, så den blå kavajen åkte av rätt snart och resten av konserten spelade han i en rosa skjorta där armarna efter ytterligare några låtar kavlades upp. Han var rolig och hade tränat in en hel del svenska, inte bara de vanliga ”Hej” och ”Tack så mycket” som många artister slänger ur sig. Givetvis till publikens stora förtjusning.

Han gav verkligen allt. Han bjöd på många av de låtar som publiken helt klart kommit dit för att de ville höra och han sprang runt på scen och bytte instrument. Först spelade han på sin signerade violinbas, sedan bytte han till en av de mest färgsprakande elgitarrer jag sett för att sedan plocka fram samma elgitarr som han använde då han spelade med Beatles i början av sextiotalet. Däremellan sprang han upp till pianot ett antal gånger.

Före spelningen rullade ett videomontage på båda sidorna av scenen, montaget rullade vertikalt, uppifrån ned, med massor av bilder och videoklipp från Beatlestiden, Wings-perioden och annat ur Pauls liv.

Efter att ha spelat en timme tillsamamns med sitt band, två gitarrister, en trummis och en keyboardist spelade Paul några låtar ensam med halvakustisk gitarr. Då spelade han bland annat en sång som han skrivit till John Lennon, som en hyllning till sin Beatleskollega och vän. Han hyllade också den andra nu döda Beatlesmedlemmen George Harrison genom att sjunga Harrisons låt ”Something”.

Paul bjöd förresten också på partier från Jimi Hendrix-låten ”Foxy Lady”.

En av de starkaste upplevelserna under kvällen var när han spelade ”Yesterday” som extranummer, bara Paul och en halvakustisk gitarr. Gåshud.

Vad spelade han mer? Fullständig setlist kommer i morgon, men bland annat spelade han ”Black Bird”, ”Band on the Run”, ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”, ”Back in the U.S.S.R.”, ”Give Peace A Chance”, ”Let It Be” och Bondlåten ”Live and Let Die”. Bondlåten avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri på scenen. Starkt. Bland extranumren spelade han förutom ”Yesterday” bland annat riviga ”Helter Shelter”.

Givetvis hade många låtar en bildberättelse i videoform projicerat på scenväggen också, som en fördjupning. Allt så välgjort.

Ett exempel på hur bekväm och naturlig Paul är på scen är hur lätt han kan improvisera. Rätt som det var berättade han att han hade svårt att låta bli att kika på de skyltar som några i publiken höll upp. Då fångade videokameran in skyltarna och Paul läste högt från dem:
”Marry Us” stod det på den ena skylten. ”Nej det går inte”, svarade Paul och berättade att han är gift och visade ringen. På den andra skylten stod: ”If you come to Bergen you can get my key”. Han nappade inte på den inbjudan heller.

Men han nappade på att bjuda Globenpubliken på en stark och mäktig tre timmar lång spelning med massor av klassiska Beatleslåtar och några nya sånger och en del från Wingsperioden. Publiken sjöng med och framför allt reste de sig och dansade med i Beatlessångerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,