Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Venetian Snares – Affectionate

by

Artist: Venetian Snares
Titel: Affectionate
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 11 januari

Venetian Snares är tillbaka med ett kort 4-låtars släpp med titeln Affectionate.

Efter förra årets vildsint experimentella Cubist Reggae är Venetian Snares med Affectionate tillbaka på mer välbekant mark, dansanta beats och ljuvliga melodislingor.

De fyra spåren är:
1. Seqsy
2. Lesbians2
3. Chordate
4. Lesbians1

Sedan Aphex Twin försvann in i dimman på 00-talet har Venetian Snares plockat upp handsken och gett sig ut på äventyr i det elektroniska landskapet som en man och hans laptop kan utforska på egen hand, ofta med briljant resultat. Så även här, fyra låtar som varierar ett gemensamt tema.

Låtarna är inte lika vildsint trumsatta som på förra fullängdaren ”My so-called life” utan mer tillbakalutade åt Chemical Brothers-hållet; alltså mer dansant än hysteriskt.

Gillar man Venetian Snares kommer man sannolikt gilla även Affectionate, vet man inte vem Venetian Snares är kan den tjäna som en bra introduktion. Det här är nämligen riktigt bra modern elektronisk musik.

I skrivande stund finns albumet inte på Spotify men man kan tjuvlyssna och köpa släppet här.

Med det tempo Venetian Snares håller lever hoppet att det kommer en fullängdare senare i år, låt oss hoppas det!

Bästa låt: Seqsy.

Text: Daniel Lundh

Det finns en video till Seqsy:

Venetian Snares – Seqsy from JBL on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skrivrecension: Anna Ihlis – Long Before My Hair Got Black

by

Artist: Anna Ihlis
Titel: Long Before My Hair Got Black
Betyg: 4
Släpps: 2012-01-18

Svultsligt blås, skrikande hest och helt underbart. Det är Anna Ihlis som släpper sin andra skiva, den där svåra uppföljaren av en debut. Det är en förhoppning och ett hopp, en riktigt bra singer-songwriter. Vågar vara både lågmäld, för att några låtar senare blåsa på så att jag ser hur hon nästan blir blå i ansiktet. Hon vågar snudda vid jazzen, och hon får ibland likheter med Miss Lee, inte bara att de båda har lite dalmål i sitt engelska uttal. Jag gillar att det är lite vandringar mellan olika genrer, med det gemensamma i hennes röst. Lets go, sjunger hon, och jag följer med. Hon är en självsäker 30-årig kvinna, och hon vet vad hon vill. Jag följer med, med en leende på läpparna. Musiken tar plats, och arrangemangen är ibland stora och nästan svulstiga, för att nästa låt vara intim och oerhört nära. Detta är mitt soundtrack för vintern 2012, den där vintern som aldrig riktigt kom till Stockholm.

Anna bor just nu i lilla Gagnef i Dalarna, och det har tydligen varit bra för karriären, för nu lyfter det. När jag spelar skivan i datorn, står det okänt album av okänd artist, men det kommer snart att ändra på sig. För Anna Ihlis är värd en större publik, och den kommer bli mycket större med denna skiva.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Anna Ihlis?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tim Christensen and The Damn Crystals: rockigare än väntat

by

Titel: Tim Christensen and The Damn Crystals
Artist: Tim Christensen and The Damn Crystals
Betyg: 3
Svensk release: 25:e november 2011

1993 slog Tim Christensen igenom i Danmark Dizzy Mizz Lizzy och har sedan dess varit en av Danmarks mest hyllade rockartist. Efter att bandet splittrades 1998 så lade han rocksoundet på hyllan och gjorde solokarriär där han testade på popgenren, något han gjorde med stor framgång, både i Danmark och utomlands.

Även om The Damn Crystals har varit med som bakgrundsband sedan Tim Christensens började sjunga solo så väljer de först nu att uppmärksamma dem i det nya bandnamnet.

Han har under sin solokarriär släppt tre album, alla med ett väldigt poppigt och trallvänligt stuk. Det var på grund av detta som jag blev förvånad när jag satte mig för att lyssna igenom hans senaste platta som tydligt verkar ha lånat en del av det rockiga soundet från hans dagar i Mizz Dizzy Lizzy. Inspirationen kommer troligtvis ifrån bandets återförening 2008. 

Tim Christensen har i sitt nya album tagit det bästa ifrån två världar och förenat poppen med rocken, med ett tydligt välbalanserat resultat.

Beväpnad med en röst likt Jonny Craigs så öppnar han skivan med ett nästan elva minuter långt skivspår som får agera intro för resten av skivan. Något jag föll för direkt är hur han experimenterar med soundet i låtarna och hur man tydligt kan höra hur han hämtat inspiration från andra genrer även om poprocken dominerar. Skivan öppnar rockigt, men trappar gradvis ner och blir lugnare för att sedan avslutas med den stillsamma kärlekslåten ”Never Be One Untill We’re Two”.

Även om texterna känns lite mediokra och att det ibland känns som om han inte riktigt kommer igång med vissa låtar, så är skivan överlag riktigt bra och något som jag absolut kommer ha i min playlist.

Bästa spår: ”Surprise me”

Text: Anthon Zümendorf

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Korn – The Path of Totality

by

Artist: Korn
Titel: The Path of Totality
Betyg: 3
Release: December 2011

Korn har alltid varit en särling på metalscenen. När bandet debuterade under det magiska skivåret 1994 stod Korn för någonting nytt. Med ett eget sound och originella låtar fick bandet snart en stor skara fans och man kan nog säga att Korn var med och skapade en ny genre. Men tämligen omgående utmanade bandet sig själva och vävde in bland annat hiphop i sitt sound och samarbetade tidigt med artister som Ice Cube.

På senare år har Korn i mångt och mycket återvänt till sitt ursprungssound så det är kanske föga förvånande att bandet nu åter justerar sin ljudbild. Jag blir inte överraskad av det. Men kanske är valet av inriktning något oväntat. Att inkorporera dubstep och elektroniska ljudmattor i musiken är både genialt men också lite problematiskt. Mer om det strax.

Låtmässigt känner vi igen Korn. Det är nattsvarta och hårda betraktelser från Jonathan Davies som samtidigt är förpackade med bra refränger som ofta sätter sig som tuggummi under skon. Precis som vi kan förvänta oss. Jag gillar singlarna ”Get Up” och ”Narcissistic Cannibal” och det finns fler spår som höjer sig över genomsnittet. Klassisk Korn på många sätt men samtidigt hade jag kanske hoppas på fler riktiga höjdare. Det är bra men inte fantasiskt rakt igenom.

Sen var det musiken. Att säga att man tillfört dubstep och elektronik som ett komplement till Korns vanliga väldigt organiska sound är en missvisande beskrivning. För det som bandet låtit ske när de lämnat musiken i händerna på artister som Skillex, Kill the Noise, Downlink med flera är inget annat än en extreme music makeover. Omslaget till skivan med något som ser ut som byggnadsställningar kring bandnamnet är ganska talande. Borta är gitarrer och trummor. Ibland anar man den rasslande basen men det är också allt som är kvar av det klassiska soundet. Det är inte dåligt på något sätt men jag skulle gärna ha hört de här rätt starka låtmaterialet med det klassiska soundet också.

Det här är en intressant platta med Korn men den kommer att kräva mycket av dem som vanligtvis gillar Korn.

Text: Magnus Tannergren

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mofeta & Jerre: Briljanter & Smaragder – årets bästa hiphop

by

Artist: Mofeta & Jerre

Titel: Briljanter och Smaragder

Releasedatum: 7e December

Betyg: 5

När  man släpper en debut som hyllas så pass som Mofeta & Jerres debut Bomben är det lätt att pressen på uppföljaren blir för stor och att allt slutar i kaos. Skivans första singel, Väderleksrapport, släpptes redan i Februari och den har minst sagt byggt upp ett hopp om en grym skiva. Att stoppa in skivan i skivspelaren var nervöst, men jag är nöjd med det jag fick. Mycket nöjd.

Till skillnad från första skivan känns Briljanter & Smaragder softare, mer personlig och väldigt genomtänkt, det känns som att det ligger mycket jobb bakom den. Bitvis blir det svajjigt och lite plojjigt i texterna men det vägs upp av några riktigt grymma spår. När det blir bra blir det perfekt, som titelspåret Briljanter & Smaragder. Jag såg livevideon till den för ett tag sedan och blev helt jäkla såld. Jag lyssnade på den ett tiotal gånger den dagen, postade den på facebook och sjöng den i duschen, det var längesen en svensk låt träffade mig så hårt.

Andra riktigt bra låtar är Lilla flicka, Drömmer om dig och den heelt grymma avslutningslåten Balsam som gästas av Timbuktu, som är som balsam för mina öron, åh. Andra gäster på skivan är Leo Ontario, Kristin Amparo och Promoe.

Jag tänker säga att det här är den bästa svenska hiphopskivan som släppts iår, den bästa på flera år måste jag nog säga. Briljanter och Smaragder är en skiva som jag tror att många även utanför hiphopscenen skulle kunna uppskatta, den funkar till fest och den funkar att mysa till. Det är den ultimata skivan, den perfekta julklappen! Skivomslaget är som grädden på moset galet fett.

Senare i veckan kommer det en intervju med killarna bakom musiken – Mofeta & Jerre. Håll utkik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,