• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

15 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

”Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cats, Filmrecension, Musikal, Recension, Scen

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

12 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokreensiojn, Deckare, Litteraturkritik, Recension, Stephen King, Thriller

Filmrecension: Bombshell – när tystnaden bryts – läs hellre boken Klubben

10 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Bombshell – när tystnaden bryts
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Jay Roach
I rollerna: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie, John Lithgow , Kate McKinnon, Connie Britton, Mark Duplass, Rob Delaney, Malcolm McDowell och Allison Janney mfl

Hur kunde en chef på en av världens största tv-stationer under årtionden sexuellt trakassera och utnyttja kvinnliga medarbetare? Filmen bygger på verkliga händelser, då Roger Ailes, mannen som skapade Fox News, kunde avslöjas och få sparken. Roger Ailes spelas oerhört bra av John Lithgow. Han tycker ju själv att han gjort kvinnorna en tjänst, han har hjälpt dem att komma fram i rampljuset. Att han vill ha lite lojalitet tillbaka, som att bli avsugen, är väl naturligt, menar han.

Joth Lithgow är en i raden av stora amerikanska stjärnskådespelare i denna film. Men trots duktiga skådespelare och en berörande berättelse misstänker jag att mitt betyg rent av är för högt. Skådespelarna är ett skäl till att betyget inte blir lägre och att filmen delvis ändå lyfter fram problematiken kring varför kvinnor inte går direkt och anmäler när de utsatts. I många fall känner kvinnorna sig medskyldiga. De ville ju ha karriär. Och de visste att en karriär i tv-rutan får bara vackra kvinnor. Den som inte är snygg nog får inte en plats i rampljuset. De känner att de hade fördelar av att de lätt sig utnyttjas sexuellt.

Nu är självklart varje kvinna och hennes situation unik. Det går inte att dra alla över en kam.

Varför jag ändå inte hyllar filmen beror bland annat på att situationen på ett ställe som Fox News är så speciellt, det skiljer sig från så många andra sammanhang där kvinnor blivit sexuellt utnyttjade och trakasserade. Det finns en risk att filmer som denna sprider uppfattningen att kvinnor som blir utnyttjade och inte säger till på en gång själva har utnyttjat situationen till egen framgång. Ett speciellt fall är Gretchen Carlson (spelas av Nicole Kidman). Hon hade ett eget program och framgång. Men först när hon fick sparken anmälde hon Roger Ailes. Det tror jag sticker i ögonen på en hel del. Det var förstås bra att hon gjorde det. Hon var smart nog dessutom att under lång tid spela in hans trakasserier och övergrepp och han lurades in i en fälla då han inte visste att han var inspelad. Roger Ailes förnekade alla beskyllningar och försökte få det till att ord stod mot ord, plus att han påstod att det var ett politiskt angrepp från vänstern.

Om man vill läsa något som jag tycker mycket mer seriöst rapporterar hur ett mångårigt utnyttjade av kvinnor kunde ske ska läsa boken Klubben istället. Här berättar Kulturbloggen om den boken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: #metoo, Bombshell, Filmrecension, Fox News, Recension, Scen, Sexuella övergrepp, Sexuella trakasserier

Bokrecension: Inte ett ord av Harlan Coben

9 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Inte ett ord
Författare: Harlan Coben
Utgivningsdatum 2020-01-07
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Svante Skoglund
Originaltitel: Run Away
ISBN 9789189007437

Harland Coben kan konsten att sy ihop en spännande och rafflande thriller. Alla hans senaste romaner har toppat New York Times bästsäljarlista och totalt har Cobens böcker sålts i över 70 miljoner exemplar och publicerats på 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Han är även verksam som manusförfattare till tv-serier. Harlan Cobens bok The Stranger (Främlingen) blir Netflix-serie under 2020.

I ”Inte ett ord” får vi följa Simon Greene, en oerhört privilegierad överklassman, som bor i New York med sin fru och tre barn. Utåt sett är familjen mycket lyckad och har allt de kan önska. Simon arbetar som ekonomisk rådgivare åt välbärgade och hans fru Ingrid är en duktig barnläkare. Men de har drabbats av en stor tragedi. Paige, deras äldsta dotter har fastnat i drogträsket och lämnat familjen.

Att en familj har det bra ekonomiskt behöver inte vara samma sak som att familjen har det bra känslomässigt. Men familjen Greene är en bra familj där föräldrarna ställer på sina barn. Ändå kunde äldsta dottern hamna i drogträsket. Boken är bra bland annat för att den visar på hur hjälplös omgivningen är när en ung människa blir beroende av droger och romanen skildrar också alla tankar som far runt i Simons huvud. Kunde han gjort något på annat sätt när Paige växte upp för att förhindra att hon blev missbrukare? Varför kunde hon hamna där? Det är frågor som alla som vet mer om missbrukare och har en nära anhörig som fastnat i missbruk känner igen. Det finns många fördomar i samhället om att den som blir missbrukare kommer från trasig bakgrund. Att något måste varit fel med uppväxten. Alla filmer och böcker som visar på att det inte är så enkelt är välkomna.

Nu är denna deckare mer än ett inlägg i debatten kring missbruk. Det är en mycket spännande deckare med oväntade vändningar. Vissa delar kan jag tycka är överdrivna. Några karaktärer känns överdrivna. Men å andra sidan så finns det oändligt många olika typer av människor.

Deckaren startar med att Simon en dag upptäcker sin drogberoende
sjunga i Central Park, för att tigga. Paige är en skugga av sitt forna jag. Simon försöker närma sig henne för att få henne att komma med till behandlingshem men Paiges droghandlande pojkvän Aaron kommer emellan och hindrar Simon från att få kontakt med Paige. Simon blir rasande och försöker slå ner Aaron, vilket människor runt om spelar in med sina mobiler och postar på Youtube. Människor tolkar det som att Simon, en kostymklädd aktiemäklare attackerar en stackars hemlös man.

Några veckor senare dyker en polisman upp på Simons jobb och Aaron är mördad och Paige är försvunnen. Polisen misstänker att antingen har Paige eller Simon mördat Aaron. Simon börjar söka efter sin dotter och det sätter igång många farliga personer.

På bokförlagets hemsida står om boken:
”Inte ett ord’ förvandlar vardagliga samtidsproblem till ingredienser i en fängslande bladvändare. Levande karaktärer, farliga hemligheter och oförutsägbara vändningar bäddar för en klassisk Coben-upplevelse.

Det är en lättläst och spännande thriller som sätter igång en hel del tankar om vad man är redo att göra som förälder, om missbrukare och den kärlek som binder oss samman. En välskriven deckare som jag gillar, trots att huvudpersonen Simon, kommer från en välbärgad miljö som jag inte kan associera till, men ändå kan jag känna igen hans tankar och känslor, som Harlan Coben skildrar trovärdigt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Bokrecension, Deckare, Droger, Harlan Coben, Kriminalromaner, MIssbruksproblematik, Recension

Filmrecension: Documenting the Witch Path – ger mycket att tänka på och tala om

5 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Documenting the Witch Path
Betyg 4
Visas på filmfestivaler runt om i världen och finns på iTunes, TUBI-Tv, Prime, Google Play, Xbox m.fl. Under 2020 kommer även filmen att rulla upp på fler stora streamingtjänster.
Regi Carl Sundström

En dokumentär om några unga filmskapare som bestämmer sig för att närmare undersöka ett område som verkar vara hemsökt av spöken eller något annat skrämmande paranormalt. Det är en fascinerande berättelse som undersöker vad som skapar skräck.

I Västernorrland finns en sju, Häxsjön, där hundratals kvinnor dödades, beskyllda för att ha varit häxor under 1600-talet. Det finns en stig genom skogen som kallas Häxstigen, som är den stig de häxdömda kvinnorna tvingades vandra på väg mot sin avrättning. Många brändes levande på bål, andra fick sina ben och armar fastbundna medan de slängdes för att drunkna i sjön. Om de sjönk och dog var det bevis på att de var häxor, om de flöt friades de från beskyllningarna.

I dokumentären för vi följa hu Carl Sundström som går en filmutbildning på en filmskola i Norrland tillsammans med två klasskamrater bestämmer att de vill undersöka Häxsjön, kanske göra en dokumentärfilm om den. När de ringer en ansvarig på kommunen blir det varnade för att undersöka sjön. De får reda på att kommunen startade ett projekt med guideturer till Häxsjön längs Häxstigen, men projektet stängdes efter att bara varit igång i två månader. När de intervjuar den guide som ansvarade för dessa turer blir de varnade för att undersöka det närmare.

Filmen är mycket spännande uppbyggd, vi får följa de tre unga filmskaparna när de förbereder sig och deras tankar och diskussioner. När tiden närmar sig för dagen då de ska bege sig dit och filma hoppar en av dem av, då han känner sig rädd.

Det är en oerhört spännande och intressant berättelse som säger mycket om hur människor reagerar inför det okända, inför det paranormala. Också den som egentligen inte tror på spöken kan bli riktigt rädd.

Vad du än själv tror och tänker om paranormala fenomen är denna dokumentär talade, stark och ger saker att diskutera.

Fakta från pressmedddelande om filmen:
Inspirerad av verkliga händelserna får du följa med tre dokumentärfilmare, (Nathaniel P. Erlandsson, Robin Franzen och Carl Sundström) som får nys om en gammal stig i skogen som leder till ”Häxornas Sjö”. De som var anklagade för häxkonster under 1600-talet fick vandra denna led för att sedan dränkas i den nu ökända sjön. Fast leden och sjön numera är avstängd för allmänheten bestämmer sig dokumentärfilmarna för att bege sig till platsen för att söka den skrämmande sanningen.

Filmen, som är skriven och regisserad av Carl Sundström och producerad av Simon Tuomisto, har vunnit fem priser varav ”Best Documentary Feature” på Bloody Horror International Film Festival och Independent Horror Movie Awards. John Lepper, Adam Whitton, Chase Whitton och Sundström Executive Produced.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Häxor, Paranormalt, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Vad är en vuxen och var är de? … Läs mer om Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

6-7/11 2026 Folkets Hus i Trollhättan … Läs mer om Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in