Dramaten

Nyskrivet och klassiker – bredd på Dramatens vårprogram

9 november, 2023 by Redaktionen

Våren bjuder på två nyskrivna pjäser av Sara Stridsberg respektive Alexander Salzberger, klassiker av Federico Garcia Lorca och Henrik Ibsen, den avslutande delen i Liv Strömquist-trilogin, klassrumsteater om inre demoner, en gotisk teaterlek med Frankenstein som inspiration och 77 meddelanden från unga människor till framtiden.

Ett pressmeddelande berättar om Dramatens vårprogram 2024:
Dramatens teaterchef och konstnärlige ledare Mattias Andersson och skådespelaren Sanna Sundqvist presenterade idag vårens repertoar vid en pressträff i Dramatenbaren.

– Konsten, kulturen och teatern är hotad och attackerad från många håll i dagens Europa – både politiskt och ekonomiskt – och vårt starkaste svar på detta är att fortsätta göra just konst och teater i dagens Europa. Nyskrivet och klassiker, komedier och tragedier, textdramatik och koreografier, världsomfattande helbilder och extrema närbilder, det minimalistiska och sköra, det expressiva och desperata, det lättsamt tillgängliga och det obekvämt provocerande – allihop samtidigt och parallellt i föreställningarna på Nationalscenens repertoar våren 2024, säger Mattias Andersson.

Dramaten öppnar Stora scenen den 1 februari med Federico Garcia Lorcas klassiska drama Yerma. Det belgiska stjärnskottet Lisaboa Houbrechts regisserar för första gången i Sverige och gör en vacker, kraftfull och nyskapade uppsättning där även författaren själv tar plats på scen. Lorcas pjäs handlar om Yerma som varit gift i två år och drömmer om att bli mamma, en dröm som hennes make Juan inte verkar dela. Yerma spelas av Nina Zanjani och övriga medverkande är Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Razmus Nyström och Christoffer Svensson.

På Lilla scenen sätter regissören Stefan Larsson upp Henrik Ibsens Lille Eyolf med premiär 25 januari. Livia Millhagen och Erik Ehn som föräldraparet i en drabbande pjäs om den största sorgen – att förlora ett barn. Övriga medverkade är Karin Franz Körlof, Irene Lindh och Hannes Meidal.

Säsongens andra premiär på Lilla scenen blir författaren och skådespelaren Alexander Salzbergers nyskrivna pjäs Son och far som får urpremiär den 2 mars. Ett självbiografiskt drömspel om relationer, missbruk och skapande. Det handlar om en son (David Fukamachi Regnfors) och en far (Isa Aouifia) som träffas för första gången. Alexander Salzberger står själv för regi och bland övriga medverkande syns Marie Richardson, Leonard Terfelt, Nemanja Stojanović, Peter Viitanen och Disa Östrand.

10 år efter succén med Liv Strömquist tänker på dig! och efterföljaren Liv Strömquist tänker på sig själv sammanstrålar de igen – radarparet Ada Berger och Liv Strömquist. Den 8 mars, på Stora scenen, sätter de upp den tredje och avslutande delen i triologen, Liv och Död Strömquist. Det handlar om småpåvar, nyfrälsta experter och sexiga föreläsare. Om längtan efter ett evigt liv, hjälplöshet och förvirring. Om hur bra vi mår av att få ge andra goda råd. Samma ensemble som i tidigare uppsättningar; David Book, Ana Gil de Melo Nascimento Eric Stern och Sanna Sundqvist med nykomlingarna Maia Hansson Bergqvist och Johan Ulveson.

Rebecka Hemse regisserar Sara Stridsbergs nyskrivna pjäs Svindel med premiär på Målarsalen 22 mars. Om kvinnan som blev dödad som ung av någon som skar hennes kropp i sju delar och stoppade henne i två resväskor. Nu är hon fast på något ödsligt Hadesställe där hon har hon åldrats. Hon betraktar de som blivit kvar i världen efter henne, hon återvänder till dödsögonblicket som aldrig tar slut. Pjäsen är baserad på romanen Kärlekens Antarktis. Medverkar gör Rakel Benér Gajdusek, Thomas Hanzon, Doreen Ndagire, Ingela Olsson, Erik Svedberg-Zelman, Kristina Törnqvist och Marcus Vögeli.

77 meddelanden till framtiden bygger på berättelser från 77 unga människor från hela världen som berättar om sina erfarenheter av klimatförändringar. Pjäsen är skriven av Jacob Hirdwall, som även ska regissera, och är resultatet av ett långvarigt samarbete kring miljö med bland annat Svenska ambassaden i Washington och Georgetown University. Urpremiär på Lilla scenen den 25 april.

Från Unga Dramaten har två nya pjäser premiär i vår, först ut är Tween Spirit, av Lisa Färnström som handlar om vidunderlig vänskap och inre demoner. Teddy ska sjunga sitt livs viktigaste solo. Men när hon ställer sig på scenen spricker rösten och hon låter som… en demon? Samtidigt, i en annan del av skolan, har datanörden Ellis gjort en fruktansvärd upptäckt. Något har väckts till liv. Urpremiär den 23 februari och i rollerna syns Rebecca Kaneld och Nancy Ofori. Spelas i klassrum för mellanstadiet och på Tornrummet för allmänheten på helger och lov. För regi står Lisa Färnström.

Frankas monster av Emelie Östergren är en maximalistisk och gotisk teaterlek om ensamhet och längtan efter gemenskap, löst baserad på Mary Shelleys Frankenstein. För regi står Unga Dramatens konstnärlige ledare Carl Johan Karlson och medverkar gör Elle Kari Bergenrud, Melinda Kinnaman och Tanja Lorentzon. Urpremiär den 26 april på Lejonkulan. Spelas dagtid för lågstadieklasser och helger för allmänheten.

Av höstens uppsättningar fortsätter Tolvskillingsoperan, Konspiration, Flickor som försvinner, Perserna Trojanskorna och Pappas födelsedag att spela även under våren.

Teaterkritik: Pappas födelsedag – smart skrivet nutida kammardrama med värme, humor och träffsäker dialog

27 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Pappas födelsedag
Av Alejandro Leiva Wenger
Regi Frida Röhl
Scenografi, kostym Charlotta Nylund
Peruk, mask Mimmi Lindell, Freja Stige
Ljus Carina Backman
Musik Joel Hammad Magnusson
Premiär på Dramaten 26 oktober 2023
Medverkande Ana Gil Di Melo Nacimento, Cécar Sarachu, David Fukamachi Regnfors, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Sanna Sundqvist,

När Alejandro Leiva Wengers pjäs Pappas födelsedag har premiär denna höstkväll i Sverige är det 50 år sedan juntan störtade president Salvador Allende. Wenger kom till Sverige som nioåring och har själv barn idag. Men i en DN-intervju inför premiären säger han att det chilenska spelar mindre roll i pjäsen. Den var också färdig redan före pandemin. Det rör sig om en familj – som alltid när han skriver – och denna gång om dolda hemligheter, såsom försvunna personers öden. För mig är det första gången jag ser ett verk av Wenger.

Handlingen kretsar kring tre vuxna syskon som samlas för att fira sin fars födelsedag. Pappan – som ensam uppfostrat barnen i det nya landet – har överlevt tortyr. Denna födelsedag upplever de att han beter sig lite extra märkligt. Han yrar om en hemlig gäst och en stol syns vid bordet. Förvirrat säger han att han träffat barnens mamma, men alla barn vet att hon försvann när de var mycket små. Barnen – vars minnen är vaga – har skilda versioner av hur allt gick till.

Innan pjäsens huvudscen avtäcks möter vi hastigt storasyster Marta, som också är konstnär. Det är innan hennes nya pojkvän dyker upp. Videon som visar Marta vid ett skrivbord – är ganska närgången och projiceras på en tunn ridå som senare rivs ner. Deras liv blir som en zoom-ruta mot publiken där skådespelarnas ansiktsuttryck tydligt kommer fram. Ana Gil Di Melo Nacimento gestaltar en trovärdig saklig storasyster med ett akademiskt sanningssökande som konstnär. Men varför har hon vågat så öppet skildra sin familj i sitt senaste konstverk, var det att gå över gränsen eller? Frågan hänger i luften i parets dialog, men får inget svar. En feministisk hint glimmar till när pojkvännen, levande och humoristiskt skildrad av Omid Khansari, syns komma in och störa henne mitt i arbetet. Vi ser henne besväras, men inte protestera. Han är ju man.

Därefter dras den flortunna ridån bort och allt utspelar sig i pappans vardagsrum. Att det är César Sarachu som är navet – som med värme och komisk träffsäkerhet gestaltar den något förvirrade pappan – bär hem mycket av föreställningen. Runt honom tvingas de anhöriga – trots mycket olika perspektiv – agera såsom det är möjligt i den lite skruvade familjesituationen. Att det är hans födelsedag tar alla hänsyn till. Lillasystern i familjen blir i Sanna Sundqvist tolkning ömsint och levande. I sin New Age- aktiga, men inkännande foliehatt-inställning till verkligheten är hon en total kontrast till storasyster. Den trassliga skyddsdräkten mot elektrisk strålning blir en varm kärleksgåva. Hur de pratar förbi varandra med skilda inställningar till vetenskap är en fröjd att se. Men frågan är vem som segrar.

Vartefter ökar oklarheterna när fadern plötsligt irrar ut – och Kristina Törnqvists kvinnogestalt träder in. Törnqvists stabila rolltolkning bär fram repliker som vrider familjens verklighet ett varv extra. Men pjäsens övergripande tema kring trauma ryms mot slutet i monologen som familjens unga – ganska uppenbart psykiskt störda granne – håller. Det är den unge mannen som har problem med att tala logiskt och klart – mycket balanserat spelad av David Fukamachi Regnfors – som på ett genialiskt sätt tar till orda. Han mumlar om ”en kula”, och pekar på kroppen. Kulan ”går inte att beskriva i ord” – men den förde honom samman med fadern och så blev han en nära vän till familjen. Här känns en fin koppling till det kända att det är från galningar och barn vi får höra det mest sanna.

Pablo Levia Wenger (släkting till Alejandro?) spelar den lite buffliga sonen i familjen som tidigare sysslat med något fuffens. Initialt bär han en hemlig väska in på scenen. I denna förenas minnet av mor, möjlig kriminalitet, men sedan något mycket mänskligt och förenande.

När spelet är slut går mina tankar både till Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött och till Molières komedi Tartuffe. Värmd av föreställningens ordglädje och träffsäkra dialoger är det empatin och nutidskänslan samt överraskande och smarta vändningar i kompositionen som givit intryck. Det är en svart komedi som både underhåller och har djup.

Välskriven som ett klassiskt kammardrama med utmejslade karaktärer lär vi känna en familj. Även om handlingen dråpligt förs fram med finesser och humor anas deras mörka förflutna. Språkets roll hos exilchilenare – vikten av att behärska svenska såväl som modersmålet spanska – kommer med. Missförstånd kring ord blir roliga att ta del av – men vi känner samtidigt hur deras identitet påverkas av förbistringen. Men det mer övergripande temat är ur ett medmänskligt perspektiv – vad ett upplevt trauma gör med en familj. Vi ser de anhöriga ta extra hänsyn till sin pappa som i en lite galen karusell. Sanningssökande och tillfällig efterlängtad glädje – verkar ställas mot varandra. Är det så noga med ärligheten eller duger de sidor de orkar visa för varandra?

Teaterkritik: Vegetarianen – visuellt mästerverk men hemsk, mörk och utan hopp

24 september, 2023 by Rosemari Södergren

Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023

Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.

I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.

Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.

Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?

Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

23 september, 2023 by Rosemari Södergren

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Vegetarianen av Han Kang har premiär på Dramaten 23 september

6 september, 2023 by Redaktionen

Vegetarianen är ett våldsamt och suggestivt drama om en ung kvinnas förvandling baserad på den sydkoreanska författaren Han Kangs roman. När nu film- och teaterregissören Beata Gårdeler sätter upp Vegetarianen som pjäs blir det en visuell föreställning med bilder som projiceras på glas i samspel med skådespelarnas aktioner. Premiär den 23 september på Lilla scenen.
Ett pressmeddelande berättar:

Vegetarianen handlar om en ung kvinna som plötsligt, efter en dröm, slutar äta kött. Valet att inte äta kött visar sig bara vara början på hennes existentiella sökande, som driver henne bort från det liv hon en gång levde. Det är en uppgörelse med konventioner, kropp, intellekt, sexualitet och frihet.

–Berättelsen är extremt stark och jag kan verkligen identifiera mig med huvudpersonen och hennes urmotstånd mot konventioner, mot samhället i stort. Det är spännande att tänka att det kanske är hon som har rätt. Kan det vara rätt att vilja dö, att uppgå i något större?, säger Beata Gårdeler.

Vegetarianen är baserad på den sydkoreanska författaren och poeten Han Kangs roman med samma titel. Romanen gavs ut 2007 och fick stort internationellt genomslag när den publicerades på engelska och belönades 2016 med Man Booker-priset. På svenska kom boken ut 2017.

För regi står film- och teaterregissören Beata Gårdeler som debuterade som teaterregissör 2020 med pjäsen Nationen på Backa Teater i Göteborg. Filmen Flocken (2015), i regi av Beata belönades bland annat med tre Guldbaggar och en kristallbjörn på Berlins filmfestival.

Bakom det konstnärliga arbetet med pjäsens filmade delar står den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel som arbetat med flera av Ruben Östlunds filmer, bland andra Triangle of sadness och Turist.

Av: Han Kang Dramatisering: Lucas Svensson Regi: Beata Gårdeler Scenografi och kostym: Anna Heymowska. Video: Fredrik Wenzel. Medverkar gör: Karin Franz Körlof, Andreas Rothlin Svensson, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Lotta Tejle, Mats Blomgren och Erik Svedberg-Zelman.

Dramaten

Footer

Om oss