Pappas födelsedag
Av Alejandro Leiva Wenger
Regi Frida Röhl
Scenografi, kostym Charlotta Nylund
Peruk, mask Mimmi Lindell, Freja Stige
Ljus Carina Backman
Musik Joel Hammad Magnusson
Premiär på Dramaten 26 oktober 2023
Medverkande Ana Gil Di Melo Nacimento, Cécar Sarachu, David Fukamachi Regnfors, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Sanna Sundqvist,
När Alejandro Leiva Wengers pjäs Pappas födelsedag har premiär denna höstkväll i Sverige är det 50 år sedan juntan störtade president Salvador Allende. Wenger kom till Sverige som nioåring och har själv barn idag. Men i en DN-intervju inför premiären säger han att det chilenska spelar mindre roll i pjäsen. Den var också färdig redan före pandemin. Det rör sig om en familj – som alltid när han skriver – och denna gång om dolda hemligheter, såsom försvunna personers öden. För mig är det första gången jag ser ett verk av Wenger.
Handlingen kretsar kring tre vuxna syskon som samlas för att fira sin fars födelsedag. Pappan – som ensam uppfostrat barnen i det nya landet – har överlevt tortyr. Denna födelsedag upplever de att han beter sig lite extra märkligt. Han yrar om en hemlig gäst och en stol syns vid bordet. Förvirrat säger han att han träffat barnens mamma, men alla barn vet att hon försvann när de var mycket små. Barnen – vars minnen är vaga – har skilda versioner av hur allt gick till.
Innan pjäsens huvudscen avtäcks möter vi hastigt storasyster Marta, som också är konstnär. Det är innan hennes nya pojkvän dyker upp. Videon som visar Marta vid ett skrivbord – är ganska närgången och projiceras på en tunn ridå som senare rivs ner. Deras liv blir som en zoom-ruta mot publiken där skådespelarnas ansiktsuttryck tydligt kommer fram. Ana Gil Di Melo Nacimento gestaltar en trovärdig saklig storasyster med ett akademiskt sanningssökande som konstnär. Men varför har hon vågat så öppet skildra sin familj i sitt senaste konstverk, var det att gå över gränsen eller? Frågan hänger i luften i parets dialog, men får inget svar. En feministisk hint glimmar till när pojkvännen, levande och humoristiskt skildrad av Omid Khansari, syns komma in och störa henne mitt i arbetet. Vi ser henne besväras, men inte protestera. Han är ju man.
Därefter dras den flortunna ridån bort och allt utspelar sig i pappans vardagsrum. Att det är César Sarachu som är navet – som med värme och komisk träffsäkerhet gestaltar den något förvirrade pappan – bär hem mycket av föreställningen. Runt honom tvingas de anhöriga – trots mycket olika perspektiv – agera såsom det är möjligt i den lite skruvade familjesituationen. Att det är hans födelsedag tar alla hänsyn till. Lillasystern i familjen blir i Sanna Sundqvist tolkning ömsint och levande. I sin New Age- aktiga, men inkännande foliehatt-inställning till verkligheten är hon en total kontrast till storasyster. Den trassliga skyddsdräkten mot elektrisk strålning blir en varm kärleksgåva. Hur de pratar förbi varandra med skilda inställningar till vetenskap är en fröjd att se. Men frågan är vem som segrar.
Vartefter ökar oklarheterna när fadern plötsligt irrar ut – och Kristina Törnqvists kvinnogestalt träder in. Törnqvists stabila rolltolkning bär fram repliker som vrider familjens verklighet ett varv extra. Men pjäsens övergripande tema kring trauma ryms mot slutet i monologen som familjens unga – ganska uppenbart psykiskt störda granne – håller. Det är den unge mannen som har problem med att tala logiskt och klart – mycket balanserat spelad av David Fukamachi Regnfors – som på ett genialiskt sätt tar till orda. Han mumlar om ”en kula”, och pekar på kroppen. Kulan ”går inte att beskriva i ord” – men den förde honom samman med fadern och så blev han en nära vän till familjen. Här känns en fin koppling till det kända att det är från galningar och barn vi får höra det mest sanna.
Pablo Levia Wenger (släkting till Alejandro?) spelar den lite buffliga sonen i familjen som tidigare sysslat med något fuffens. Initialt bär han en hemlig väska in på scenen. I denna förenas minnet av mor, möjlig kriminalitet, men sedan något mycket mänskligt och förenande.
När spelet är slut går mina tankar både till Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött och till Molières komedi Tartuffe. Värmd av föreställningens ordglädje och träffsäkra dialoger är det empatin och nutidskänslan samt överraskande och smarta vändningar i kompositionen som givit intryck. Det är en svart komedi som både underhåller och har djup.
Välskriven som ett klassiskt kammardrama med utmejslade karaktärer lär vi känna en familj. Även om handlingen dråpligt förs fram med finesser och humor anas deras mörka förflutna. Språkets roll hos exilchilenare – vikten av att behärska svenska såväl som modersmålet spanska – kommer med. Missförstånd kring ord blir roliga att ta del av – men vi känner samtidigt hur deras identitet påverkas av förbistringen. Men det mer övergripande temat är ur ett medmänskligt perspektiv – vad ett upplevt trauma gör med en familj. Vi ser de anhöriga ta extra hänsyn till sin pappa som i en lite galen karusell. Sanningssökande och tillfällig efterlängtad glädje – verkar ställas mot varandra. Är det så noga med ärligheten eller duger de sidor de orkar visa för varandra?
