Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Jag for ner till bror av Karin Smirnoff – jag tröttnade efter halva romanen

by

Jag for ner till bror
Författare: Karin Smirnoff
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789177950981
Förlag: Bokförlaget Polaris

En hyllad debutbok av Karin Smirnoff som gett en Augustpris-nominering i kategorin skönlitteratur i år, 2018. En roman som av förlaget beskrivs som ett nutidsdrama i glesbygdsmiljö. Romanen utspelar sig i Smalånger, en by i Västerbottens kustland, mellan Skellefteå och Umeå.

Romanen har ett innovativt språk som suger in mig direkt. Den börjar med: Jag bor till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.

Författarjaget hamnar mitt i en snöstorm och möter en främling i stormen som bjuder hem henne till sitt hus. Nej det är ingen thriller. Det kunde varit det, med den inledningen. Istället får vi följa denna Jana som besöker sin tvillingbror, stannar där och tar jobb i hemtjänsten. Hennes bror har missbruksproblem och en riktig mörk historia kring en misstänkt dödsfall och andra vidrigheter rullas upp, i ganska snabb fart.

Ett par kapitel är boken jätteintressant, jag kan knappt lägga undan boken. En bit in i boken blir jag dock svår-motiverad till att fortsätta läsa. Jag känner att jag läst denna berättelse förr. Fäder som är våldsamma, grisiga, vidriga och dessutom begår sexuella övergrepp på sina barn och mödrar som ser men vägrar se, som inte ingriper, inte hindrar det hemska. Att nästan alla i den lilla byn är inblandade i allt och har sex med varandra ganska helvilt huller om buller. Är detta svensk glesbygd?

Språket är, som jag nämn, innovativt. Karin Smirnoff skriver som jag tänker mig att många på den beskrivna bygden talar. Meningarna är korta, de är enkla och mycket nära talspråket. Det är förstås ett medveten stilistiskt grepp av Smirnoff. I romanen finns inga kommatecken och stor bokstav förekommer bara i början av en ny mening. Alla egennamn skrivs ihop med liten bokstav, som ”janakippo”. De dialektala uttrycken används utan förklaring.

Det är fascinerande i början men sedan blir det mest som manér. Jag tänker på ett råd jag hört en gång om svordomar på en teaterscen. Om en karaktär svär mycket: låt karaktären svära friskt någon minut eller två: alla som ser föreställningen kommer att uppleva det som att den karaktären svär hela tiden. Det räcker att sätta svordomarna några gånger så sitter det som om de förekom hela tiden. På samma sätt tänker jag att det går att skildra glesbygdens språk med korrekt svenska. Det går att ge oss den känslan och det intrycket utan att skriva så i hela romanen.

För mig del blev jag rätt trött på romanen efter att ha läst halva. Men många litteraturkritiker håller inte med mig. Therese Eriksson i Svenska Dagbladet tycker tvärtemot mig kring detta och skriver i en recension:
Får man framställa folk på glesbygden hursomhelst? Jag misstänker att frågan skulle kunna väckas av Karin Smirnoffs roman (såvitt det fanns folk som brydde sig om hur glesbygdens människor framställdes). Personligen älskar jag att Smirnoff utan förbehåll tar ut svängarna rejält, när hon låter Jana vandra från hemtjänsten till jaktlaget, från sin traumatiska barndom in i armarna på den våldsamma John. Författaren rör sig bland människor som sällan skildras som något annat än som avskräckande exempel, och det utan att vara ett dugg spekulativ.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev:
Smirnoff sällar sig medstörsta naturlighet till en Sara Lidman, Torgny Lindgren och NikanorTeratologen, men med en heltigenom egen ton och djupsvart humor.

Här berättar Karin Smirnoff och hur boken kom till:

Litteraturkritik: Augustprisnominerade En shtetl i Stockholm

by

En shtetl i Stockholm
Författare: Kenneth Hermele
Utgiven: 2018-01
ISBN: 9789176811054
Förlag: Weyler Förlag

En shtetl är ett judiskt ord för en judisk by, eller en grupp av människor med judisk bakgrund som lever nära varandra i en storstad. Kenneth Hermele berättar i den självbiografiska romanen En shtetl i Stockholm om sin uppväxt i en Stockholm. Båda hans föräldrar kunde komma till Sverige och Stockholm och under andra världskriget och överleva Hitlers Nazi-Tysklands utrotning av det judiska folket, men de hade båda släkt och vänner som inte klarade sig lika bra. Kenneths föräldrar hann fly från polska Suwalki respektive Berlin strax före katastrofen tillsammans med mor- och farföräldrarna. Kenneth och hans bror lever med judar omkring sig och går i en judisk skola, där många av barnen har psykiska åkommor efter vad deras familj och släkt får genomleva.

Berättelsen är stark och jag lär mig mycket om att växa upp som judiskt barn i Sverige efter andra världskriget. Kenneth Hermele berättar, som jag upplever det, både ärligt och med stor värme. Han kan se både det positiva och negativa med sina föräldrar. Han lämnar ut många talande detaljer men ändå känner jag omtanken och kärleken mellan honom och hans föräldrar.

Kenneth och hans bror och föräldrar bor i en fastighet som kallas judehuset. Familjen umgås ed hans judiska släkt och föräldrar träffas på den ortodoxa synagogan på S:t Paulsgatan. Pojkarna går i den judiska skolan. Familjen lever helt enkelt i en judisk shtetl, ett samhälle mitt i samhället.

Boken har ingen kapitelindelning och är i stället indelad i tre delar, en om hans mamma, en om hans pappa och en om honom själv. Föräldrarna är väldigt olika. Mamman är en judisk ortodox kvinna som håller hårt på traditionen. Pappan är en betydligt mer sekulär judisk entreprenör som kämpar hårt och lyckas skapa en god ekonomi åt familjen. Kenneth är splittrad mellan föräldrarna. Som barn står han nära sin mamma men det judiska är för honom med ritualerna än någon genomträngande gudstro. Pappan hamnar lite utanför familjen som aldrig riktigt förstår hur stort det är att ha ekonomisk trygghet, tack vara pappans hårda arbete.

Det är intressant uppväxtskildring, både för att jag får en insyn i hur det var att växa upp i en judisk familj under 1950- och 1960-talet men också som en uppväxtskildring överlag. Kenneth Hermele har en starkt öga för detaljer. Det är nästan för mycket emellanåt. Dramaturgin, berättelsen, förlorar i fart och engagemang något för att han är alltför generös med detaljer.

Kenneth Hermele är ekonom och författare med ett tjugotal skrifter om utvecklingsfrågor bakom sig. Han bor och verkar i Göteborg. Detta är hans debut som berättare, och det är väl det som märks, att boken är mycket självbiografisk men inte lika skönlitterär.

Bokrecension: Människan är den vackraste staden av Sami Said – en av de starkaste av de romanerna som är nominerade till Augustpriset 2018

by

Människan är den vackraste staden
Författare: Sami Said
Utgiven: 2018-08
ISBN: 9789127155022
Förlag: Natur Kultur

Sami Saids nya roman, Människan är den vackraste staden, är helt klart en av de starkaste av de romaner som är nominerade till Augustpriset 2018. Det är en berörande roman som jag har svårt att tänka mig att någon kan läsa opåverkad och Sami Said har ett språk rakt igenom som drar in mig som läsare otroligt nära huvudkaraktären. Det går inte att värja sig.

De första sidorna var röriga eftersom det är full fart direkt och det är inte traditionellt skrivet utan vi släpps in i huvudet på huvudkaraktären som heter San Francisco (ja han har namnet efter den berömda amerikanska staden) och hans tankevärld. När jag landat i hans språk och sättet att skriva njöt jag och bara lät mig själv följa med. Det är som de franska surrealisterna fast mer begripligt.

San Francisco är en självutnämnd upptäcksresande från Afrikas horn, tillfälligt strandsatt i norra Europa. Pengarna är slut och gränserna har stängts. Tillvaron i det nya landet går ut på att hitta ett sätt att ta sig vidare. Till skimret, till Amerika kanske.

Han söker efter det papper som betyder en väg in till frihetslandet och gemenskap. Under sitt sökande möter han andra som längtar som han. Var och en har sin strategi. Manni sdelar ut reklam och är beredd att utplåna sig själv i jakten på papper. Richard, före detta Hussein, tror att män i kostym är ute efter honom. Isol har med ett vapen i väskan. Madam sköter om parken på ön efter sin framlidna man.
Och Yei är en vän som San Francisco tappat någonstans på resan och återfinner igen.

San Francisco är utan bostad, han har inga pengar och ingen familj. Han ringer vänner och bekanta och ber om ett lån och sedan går han till Western union och hoppas att någon ska ha skickat pengar. Där, i väntrummen på Western union, möter han andra människor med sedan öden som alla ska skicka eller ta emot pengar från det ”första landet” (som alltså inte kallas ”hemlandet”). Denna del av berättelsen är som en egen roman i romanen med symbolik och samtidigt en skildring av en parallell, global ekonomi.

Fakta om Sami Said:
Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen på olika ställen, bland annat Göteborg. Said debuterade med Väldigt sällan fin (2012) och är nu tillbaka med den Augustpris-nominerade romanen Människan är den vackraste staden .

Ur Sydsvenskans recension:
Det är en glädje att läsa honom. Romanen har ett tätt språk att sätta bo i, jag som läsare vill flytta in för gott. Var och varannan mening bär på livsvisdomar och ordlekande humor och språket skiftar i tilltal: går från poesi, till drama och vidare till action.

Ur Göteborgs-Posten:
Till romanens många förtjänster hör att de allegoriska läsningarna aldrig helt tar överhanden. Om och om igen tränger sig en verklighet fylld av pengabrist, rasism och undantagstillstånd på. Men det som gör romanen verkligt bra är att Sami Said vägrar att ta ställning mellan det meningsskapande ekvilibristiska språket som allting silas genom och en mer ”realistisk” bilden av världen.

Ur Aftonbladet:
Att börja läsa Sami Saids nya roman är som att presenteras för en fantasifull, impressionistisk och rätt speedad person. I stället för bruksprosans banala och väl inrepeterade hälsningsfraser vaknar jag till som ur en lång dvala och inser att det är en livs levande människa jag har framför mig, som dessutom har ett livs levande språk. Och att det är dags att skärpa sina sinnen. Så har det varit sedan Sami Said debuterade 2012 med prisbelönta Väldigt sällan fin – och så är det fortfarande.

Ur Expressen:
Med sin nya roman närmar sig Sami Said storheten hos P O Enquist och Mare Kandre.

Bokrecension: Om Bob Dylan av Sara Danius – ett vackert försvarstal

by

Om Bob Dylan
Författare: Sara Danius
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Formgivare: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100177812
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 104 Vikt: 153 gram

Att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016 väckte både uppmärksamhet och starka känslor. En del tyckte det var på tiden att vår tids poeter uppmärksammades. Antikens poesi framfördes ju muntligt, ofta till ackompanjemang av en luta eller annat instrument. Andra tyckte det var ett hån mot de författare som skriver skönlitterärt, varav de finns flera framstående amerikanska som borde fått priset i stället. När det dessutom dröjde innan det kom någon reaktion från Bob Dylan offentligt ökade debatten och diskussionen i medier.

Sara Danius, som var Svenska Akademiens ständige sekreterare under denna stormiga tid gav tidigt i höstas ut en vacker, behändig lite skrift där hon berättar om hur mycket gick till bakom kulisserna i samband med att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Sara Danius berättar också om tankarna bakom varför han tilldelades detta förnämliga pris.

Boken är vacker, jättefin, i ett behändigt litet format. Den består vara av 104 sidor och väger bara 153 gram. Den är lätt att bära med sig i fickan. Trots att den inte är tjock är den ändå fylld av innehåll. Trots att språket är okomplicerat och flyter på lättläst är varje ord vägt på guldvåg, det märks och känns.

Jag tillhör de som var lite skeptiska till valet av Bob Dylan som pristagare. Inte för att hans poesi skrivs och framförs till musik utan för att min favorit i denna genre var Leonard Cohen. Jag kan absolut hålla med om att musiker kan betraktas som vår tids poeter. I viss mån, i alla fall. Jag har aldrig riktigt fastnat för Bob Dylans musik och texter. Det betyder ju inte att jag inte förstår att han betyder mycket för många. Jag förstår Sara Danius resonemang om att Bob Dylan på flera sätt är en arvtagare till Shakespeare, Blake, Rimbaud, Kafka och Lorca.

En rolig scen som Sara Danius berättar om är när Bob Dylan tog emot sitt pris under en privat träff utan mediers insyn med ledamöter från Svenska Akademien. Där stod Sture Allén, Kjell Espmark, Katarina Frostenson, Per Wästberg, Horace Engdahl, Bo Ralph, Peter Englund, Anders Olsson, Kristina Lugn, Tomas Riad och Klas Östergren på rad för att få skaka hand med sin idol.

Bob Dylan är väldigt skygg. Han vill inte gärna vara i offentligheten. Sara Danius skildrar detta på ett berörande sätt. Hon berättar att hon förstått att han var skygg, men när hon såg honom i verkliga livet, begrep hon hur skygg han faktiskt var, där han går klädd ofta med huva som döljer honom.

Sara Danius tar också upp att Bob Dylan inte var den förste, inte den ende och troligen inte heller den sista som får Nobelpriset i litteratur som dröjer med att svara och som inte kan komma till den stora festliga utdelningen. Ett exempel är när dramatikern Samuel Becket fick Nobelpriset. Det tog lång tid att få svar från Becket och han kom inte heller.

Denna lilla bok är oerhört välskriven och rolig att läsa, även om jag gärna hade läst mer om hur Akademien resonerade när de gav Dylan priset och om de fanns någon som var mer pådrivande och någon som var skeptisk eller emot. Men dessa uppgifter är det väl tystnadsplikt kring och de är nog hemligstämplade för lång tid.

Vad du än tycker om att Bob Dylan fick litteraturpriset är denna lilla bok intressant att läsa. Om Bob Dylan av Sara Danius är ett vackert och berörande försvarstal.

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri – räkna med en Augustprisnominering

by

Pappaklausulen
Författare Jonas Hassen Khemiri
Utgivningsdatum 2018-08-16
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100176303

Ännu en enastående roman om mänskliga människor i nutidens Sverige av en av vår tids mest fascinerande och begåvade språk-lekare och författare, Jonas Hassen Khemiri. Få författare kan så utforska språket som han. Hans debutroman, Ett öga rött, går på djupet med språk och skapar nästan ett nytt språk. Den användes runt om i landet i skolor för att öppna ungdomarnas förståelse för vad som går att göra med språk och för att inspirera till att utforska språkets möjligheter.

I Pappaklausulen får vi följa framför allt en yngre man som är pappa till två småbarn, en fyraåring och en ettåring, vi får följa hans syster och hans pappa. Vi får också kortare inblickar i några människor omkring dem. Trots att vi aldrig får namnet på en enda av karaktärerna kommer de oss nära, kanske rent av närmare än i många romaner där vi har både namn och utförligare beskrivningar. Det är en berättelse om några liv idag, några liv som vi säkert kan känna igen oss i en hel del och vi känner med dem och lider med dem och skrattar med och åt dem.

Jonas Hassen Khemiri tar oss in i deras tankar, deras känslor, deras förhoppningar och deras livslögner. Vi kommer dem närmare än de är nära sig själva.

Dessa tre personer, pappan som är en son, pappan som är farfar och systern som blivit gravid men inte vill behålla barnet, har en rätt krånglig familjesituation. Den yngre mannen är perfektionist, han vill göra allt in i minsta detalj rätt och korrekt. Kanske är det för att han aldrig känt sig accepterade och älskad av sin pappa. Pappan som är en farfar är en riktig tjurskalle. Att han älskar dottern är uppenbart. Men missförstånd blir det ändå, både mellan honom och dottern och ännu mer mellan honom och sonen. Det är lätt att säga att det är en dysfunktionell familj. Men det är att inte se helheten, att blunda för hurdana vi människor är. De flesta har nog livslögner, precis som dessa, för att klara sig igenom livet.

Bokförlaget skriver om boken:
En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig.

För mig är dessa korta rader inte alls den bästa sammanfattningen. Romanen kan läsas på flera nivåer och egentligen är det allt det som sägs mellan raderna som är det viktigaste. Jag tror att många reagerar på den äldre mannen i boken och bara ser honom som en tjurskalle. På samma sätt som alldeles för många missförstår romanen och filmen En man som heter Ove. Vad båda dessa två romaner skildrar helt mästerligt, helt enastående är en förälder som förlorat ett barn och vad det gör med föräldrar som förlorar ett barn.

Lite fakta om Jonas Hassen Khemiri:
År 2015 tilldelades han Augustpriset för romanen Allt jag inte minns. Khemiri är den första svenska författaren som har fått en novell publicerad i det amerikanska magasinet the New Yorker.
Jonas Hassen Khemiri, född 1978 i Stockholm, har skrivit romanerna Ett öga rött, Montecore, Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns, samt samlingsboken Invasion! med pjäser och noveller. Khemiri är översatt till fler än tjugofem språk och har bland annat tilldelats Borås Tidnings debutantpris, Sveriges Radios romanpris, Tidningen Vi:s litteraturpris och en Village Voice Obie Award.

Jag räknar med att det blir en nominering till Augustpriset för denna roman.

Foto: Pierre Björk
Jonas Hassen Khemiris nya roman handlar om familjehemligheter och blodsband, om gatstenar och dinosaurier, om kärlek och svek. Och om utmaningen i att fortsätta vara familj, trots allt.