Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Paul McCartney – Kisses on the bottom

by

Artist: Paul McCartney
Titel: Kisses on the bottom
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2012-02-06

Om nån spelat det här för mig utan att tala om att det var Paul McCartneys nya coverplatta med gamla jazzlåtar, så hade jag tyckt att det var helt okej. Småtråkigt och tämligen menlöst förvisso, in genom ena örat – ut genom det andra, men jag hade mycket väl kunnat ha musiken i bakgrunden på en fest eller medan jag lagade mat inför den.

Arrangemangen med smäktande stråkar, kontrabas och visptrummor är förträffliga. Musikernas insatser enastående – Diana Krall (piano), Stevie Wonder (munspel) och Eric Clapton (gitarr) gästar.

Men nu snackar vi Paul McCartney, en av världshistoriens största melodibegåvningar, och då måste vi våga kräva lite mer. Inte en ny Yesterday, Blackbird eller Michelle. Men åtminstone nåt som gör att man lystrar lite extra och höjer på i alla fall ena ögonbrynet. Som får det att spritta till i bröstet av den där känslan av livsglädje som Beatles så mästerligt förmedlade, och som Paul både solo och med Wings många gånger lyckats hitta. Eller det speciella brittiska vemod (som skiljer sig en hel del från det svenska) som han också ofta är en mästare på att förmedla.

En av de två låtar på plattan som Paul gjort själv och som alltså inte är en cover på ett gammalt schlager-örhänge, My Valentine, är nästan där. Tårdrypande vacker och med ett smakfullt akustiskt gitarrsolo av Eric Clapton räddar den hela plattan. Den borde ha varit mycket längre.

Om han gett oss egna låtar på den nivån i stället för dessa coverversioner, så hade vi ännu en gång fått kapitulera inför mannens häpnadsväckande genialitet.

Nu väcker albumet bara en längtan efter att återigen få höra låtarna Paul gjorde förr, när han var bäst.

Är detta orättvist högt ställda krav på en artist som snart fyller 70 och som varit i Fru Musicas tjänst sedan tidiga tonår?

Ja, kanske.

Men jag inte låta bli att instämma i den fyndiga fråga som The Guardians recensent formulerar. ”Does anyone other than his new wife really need to hear McCartney sing Benny Goodman’s ”The Glory of Love”?

Text: Patrik Stigson

Lyssna strömmande.

Relaterat: DN och SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Emeli Sandé – Our Version of Events

by

Band: Emeli Sandé
Titel: Our version of events
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 15 februari

Emeli Sandés debutskiva föregicks av singlarna Heaven och Daddy – den förra gick in som två på Englandslistan och det om något skapar förväntningar.

Men Our version of events klarar mer än väl av att leva upp till dem. Det är en tät och känslofull skiva ihopsnickrad med mycket tanke och mycket skicklighet. Det finns dessutom ett djup i texterna som får ännu mer tyngd av den närvaro och känsla Emeli Sandé besitter. Hon sjunger utlämnande och öppet och innehar också en trovärdighet i tonen som kanske gör sig allra bäst i River: Follow me/I’ll be your river/I’ll do the running for you/Follow me/I’ll be your river/I’ll move the mountains for you.

Bland det mest fantastiska är det register som gömmer sig i vad som först verkar vara en ganska klar soulröst – bakom ridån döljer sig många fler nivåer än så och det finns en mörk och känslofull klang i rösten som gör Our version of events helt oemotståndlig. Låten My kind of love kröns dessutom av dov desperation i sången och en bakomliggande ton av gospel som gör den till min absoluta favorit och den framkallade klar gåshud.

Mer av den storslagenhet som finns i My kind of love och avslutande Read all about it hade gett albumet ett klart toppbetyg med plus, det enda jag saknar är fler låtar där de kraftfulla texterna får leva ut i riktigt storslagen musik. Emeli Sandé sjunger om politik, om hopp, krig och ensamhet – och hon gör det på ett sätt som verkligen känns.

I hope we start seeing each other/cause don’t we all bleed the same?/I really hope someone can hear me/that a child doesn’t bear the weight of a gun/Hope I find a voice inside me/to scream at the top of my lungs/I just hope I’m not the only one.

Our version of events är en strålande debutplatta och den lovar kommande storverk.

Text: Kerstin Ydrefors

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: The Megaphonic Thrift – The Megaphonic Thrift

by

Band: The Megaphonic Thrift
Titel: The Megaphonic Thrift
Betyg: 3
Release: Februari 2012

De har 2 album bakom sig. De är från norge och spelar effektdränkt psykadelisk rock med rötter i grunge och shoegaze och säkert annat också. Det är punkigt och psykoakustiskt och utsvävande. Det är både bra och dåligt.

Min favoritlåt är ”Raising Flags”: jag gillar de dubbla gitarrmelodierna som påminner om musiken från Dynamite Heady’s flygplansbana. Rundgångsgnisslet, kaoset, och den svävande sången bidrar till känslan av att man flyger frenetiskt fram genom molnen och snart ska möta en stor bäbishövdad robotboss. När det är rymdrockigt är albumet bäst. Flera spår, bl. a. ”Fire Walk With Everyone” följer detta mönstret. Mycket atmosfärskapande elektroniska dekorationer och vackra duellerande gitarrmelodier. En bas som mullrar i djupet.

Jag blir alltid lite rädd när den där obligatoriska ackustiska balladen kommer in på ett indierockalbum. Rädslan är välgrundad. De brukar vara tunna, påtvingade och konstlade. Och ja, för att inte tala om texten. I The Megaphonic Thrifts fall så funkar det så länge de håller sig borta från att lägga för stor vikt på orden. Eller så får de anlita en poet. Duetten ”I wanted you to know” ramlar över sina egna clichéartade formuleringar. Sorgligt nog har man placerat rösterna tillräckligt väl i centrum för att man ska kunna urskilja vad de säger. Dränk DET HÄR i reverb! Vad gäller musiken har man försökt något i stil med de sönderfallande låtarna på Big Stars Third/Sister Love. Men så klart inte alls lika bra.

”Kill, Breath and Frown” har den klassiska kakofonin av improvisation från VU, Jesus and Mary Chain och framåt. Att släppa loss har tyvärr nära nog blivit en cliché. Att gå loss Miles Davies-style elektroniskt är det nya sättet (Flying Lotus/Gang Gang Dance/Ford & Lopatin).

Vilka minns ”Scentless Apprentice” från In Utero? The ”The Guillotine” är då en favorit i repris. Förvånar mig att man inte lagt distortion på rösten. En dissonant, ångestladdat atmosfär och en sångbar 70talsrockmelodi. Riff som klättrar och studsar uppåt och neråt kromatiskt. Väldigt tryckande och spänt och huvudvärksinducerande, inget fel med det, men när det kommer till slutsatsen: ”You know I love my heart” (det kromatiska riffet + diverse oljud) ”/ you have the second part” är det farligt nära att jag inte står ut mer och stänger av musiken för gott. Inte för att kärlek är smärtsamt och allt det där, inte för att ljudvärlden är obehaglig, utan för att det helt enkelt är dåligt. Ett riktigt antiklimax i en låt som bygger på ackumulation.

”Over The Mountain, Down In A Teaspoon” — ja utan att ens se låttiteln kunde jag gissa på att den har med The Flaming Lips att göra — är en bra kontrast till den förut nämnda giljotinen, en liten glädjekick där alla element sitter på plats, en kort triumf över den nu utvecklade huvudvärken, och resten av albumet fortsätter i samma durmelodiska indierockuniversum, en plats som även den mest mainstreamsinnade p3lyssnaren känner sig hemma i nu.

Avslutaren, ”Spaced Out” är självklart färgrann och rolig och glittrande och rymdisk och out-of-this-world utan att nånsin nå högre än den hippa indieklubbens tak. Det sammanfattar gott och väl albumet som helhet.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Howler – America Give Up

by

Artist: Howler
Titel: America Give Up
Betyg: 4

Men, The Strokes, jag har saknat er! Julian Casablancas, vad var egentligen det där snacket om Machu Pichu och cyberpunk och vinklar?! Åh, Phil Spector, var har du varit på sistone? Inte var du och samarbetade med Cults väl? (Förresten, snygg noisig The Ronettes-punk på ”Too Much Blood” – kritikerna lär ju dregla av upphetsning). Iggy, jag har för mig du ramlade omkring på en Way Out Westscen? Visste inte att du dessutom släppte nya album. Och att du på köpet fixat Dick Dale som gitarrist? Fantastiskt! Jag vet att The Wipers är lite inne nu (tack och lov) och tur att du också plockat upp det, för det är ett j-t skönt gitarrsound du har på ”Free Drunk” – jag nästan älskar den ju, eller, ja, I love it. Hälsa Christopher Owens (Girls) att han har gjort ett bra jobb som röstcoach — för det kan väl inte vara Joe Strummer som studsat upp ur graven med lektioner? ”Back To The Grave” skickade tillbaka honom dansande och fullt belåten. Eller är det Wu Lyfs sångare som anlitats? Hur som helst, ”Free Drunk” är fantastisk. Gnisslet är också coolt, känns som jag besöker tandläkaren på stranden. Synd ändå att det inte är början på 2000talet, så att ”Back Of Your Neck” kunde skapa sensation.

Howler är ett amerikanskt band från Minnesota som spelar en sandsmutsig garage/surfrock. NME valde dem som det tredje intressantaste bandet 2011. America Give Up är deras första fullängdare (Deras EP This One’s Different är också bra). Kritikernas önskningar har besannats!

Jag tycker mycket om albumet. Speciellt det där wooandet. Surfgitarren. Naturljuden: klockrent med en bris som fläktar genom gitarriffens raggiga kanter. Jag vill ha sommar. Musiken ger en roadtrip-med-ciggen-från-bilfönstret-känsla, jag blir alldeles upplyft. Sen deprimerad när jag ser ut genom fönstret. Dumma Göteborgsvinter. Detta är perfekt gitarrpop för längta-bort-fantasier. På låten ”America” sjunger han ”I want to be an american”: och det vill jag också, i en annan tid, i Jack Keroucs Amerika. Lite ”Beach Sluts” och rock’ n’ roll tack. Det enda som fattas här är saxofonerna och jazzen. Jag älskar texterna också: ”You think we’re Bonnie and Clyde, but both of them are fucking done”. Tänk att man fortfarande kan skriva såhär amerikaromantiskt och komma undan med det! Amerika kanske inte bör ge upp?

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Vit Päls – Nånstans ska man va

by

Artist: Vit Päls
Album: Nånstans ska man va
Betyg: 3

Första gången jag hörde Vit Päls trivsamma melodier och igenkännande texter ”sjungna” av den medvetet falska indierösten tänkte jag att ”detta är den renaste och klaraste indiepop jag någonsin hört” när musiken var allt från rent och klar. De berättande texterna som taget ur en misslyckad ung destruktiv mans anteckningar skrivet på en kall parkbänk med utsikt över stigar där kärlekspar provocerande går förbi och påminner denna misslyckade unga destruktiva mannen om att det nog är meningen att han ska vara ensam. Så att han kan sitta där, och skriva, sina – jag säger det igen – överlyriska låtar. Det är ungefär den bilden jag ser framför mig när jag lyssnar på detta rena och klara indiepop-bandet från Malmö vid namn Vit Päls som består av hela sju medlemmar. Bandet bildades 2004 av sångaren Carl Lundgren och har hittills släppt två album. Det första albumet var dock inte lika ”överlyriskt” som detta senaste ”Nånstans ska man va”.

Spår ett. Hösten talar med oss, kan vara den bästa låten på albumet, den välkommnar lyssnaren med en mysig höstlåt att mysa till framför brasan med varm choklad i famnen. (Dock är nog majoriteten av Vit Päls lyssnare inte mysare som myser framför brasan med varm choklad famnen). I alla fall så är det denna låt med starkast lyrik och faktiskt en hel del musik som kan höras genom alla texter den bästa på albumet. En bra första låt väcker stora förväntningar om det resterade på albumet, och förväntningarna fullbordas nästan. Det är helt okej med kombinationen melankoliskt och komiskt, det blir till och med uppmuntrande, för de flesta texter är sorgliga men framlyft på ett roligt sätt, som att Vit Päls har ett osynligt budskap som lyder ”skriv ned ditt tragiska liv i ord och sjung ut det med falsk indieröst så förvandlas allting till komik”. Det är det som detta albumet är, en mötning mellan de allra djupaste sorger och det naiva komiska där hela världen är ett nöjesfält.

Men trots att lyriken tar över musiken så gillar jag detta album, för Carl Lundgrens röst blir ens bästa vän när den halvsjungande berättar om händelser man lätt kan relatera till, för alla låtar är så vardagliga, känslan av att det som händer i låten kanske händer en själv i morgon, att det är så jordnära, men ändå pretentiöst, på ett bra sätt, det är det som får mig att ge tummen upp till Vit Päls andra album, även om det är för ”överlyriskt”.

Lyssna om du gillar: Håkan Hellström och Vapnet.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om , ,