Artist: Howler
Titel: America Give Up
Betyg: 4
Men, The Strokes, jag har saknat er! Julian Casablancas, vad var egentligen det där snacket om Machu Pichu och cyberpunk och vinklar?! Åh, Phil Spector, var har du varit på sistone? Inte var du och samarbetade med Cults väl? (Förresten, snygg noisig The Ronettes-punk på ”Too Much Blood” – kritikerna lär ju dregla av upphetsning). Iggy, jag har för mig du ramlade omkring på en Way Out Westscen? Visste inte att du dessutom släppte nya album. Och att du på köpet fixat Dick Dale som gitarrist? Fantastiskt! Jag vet att The Wipers är lite inne nu (tack och lov) och tur att du också plockat upp det, för det är ett j-t skönt gitarrsound du har på ”Free Drunk” – jag nästan älskar den ju, eller, ja, I love it. Hälsa Christopher Owens (Girls) att han har gjort ett bra jobb som röstcoach — för det kan väl inte vara Joe Strummer som studsat upp ur graven med lektioner? ”Back To The Grave” skickade tillbaka honom dansande och fullt belåten. Eller är det Wu Lyfs sångare som anlitats? Hur som helst, ”Free Drunk” är fantastisk. Gnisslet är också coolt, känns som jag besöker tandläkaren på stranden. Synd ändå att det inte är början på 2000talet, så att ”Back Of Your Neck” kunde skapa sensation.
Howler är ett amerikanskt band från Minnesota som spelar en sandsmutsig garage/surfrock. NME valde dem som det tredje intressantaste bandet 2011. America Give Up är deras första fullängdare (Deras EP This One’s Different är också bra). Kritikernas önskningar har besannats!
Jag tycker mycket om albumet. Speciellt det där wooandet. Surfgitarren. Naturljuden: klockrent med en bris som fläktar genom gitarriffens raggiga kanter. Jag vill ha sommar. Musiken ger en roadtrip-med-ciggen-från-bilfönstret-känsla, jag blir alldeles upplyft. Sen deprimerad när jag ser ut genom fönstret. Dumma Göteborgsvinter. Detta är perfekt gitarrpop för längta-bort-fantasier. På låten ”America” sjunger han ”I want to be an american”: och det vill jag också, i en annan tid, i Jack Keroucs Amerika. Lite ”Beach Sluts” och rock’ n’ roll tack. Det enda som fattas här är saxofonerna och jazzen. Jag älskar texterna också: ”You think we’re Bonnie and Clyde, but both of them are fucking done”. Tänk att man fortfarande kan skriva såhär amerikaromantiskt och komma undan med det! Amerika kanske inte bör ge upp?
Text: Bojan Buntic
Läs även andra bloggares åsikter om Howler, skivnytt, musik, skivrecension