• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Ripple & Murmur – Reverie

4 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Ripple & Murmur
Titel: Reverie
Betyg: 5
Release 6 juni 2012

Jag har länge sagt att jag, när jag blir gammal och inte längre tål electro och energisk pop, kommer börja dricka whisky och lyssna på jazz. Ripple & Murmurs debutskiva “Reverie” känns precis som pusselbiten jag väntat på länge – en välkommen bro mellan indiepop och just jazz, som får mig att genast vilja ta fram lite Famous Grouse.

Ripple & Murmur är en stockholmsduo som består av Andreas Tengblad – basist med Anna Von Hausswolff och multiinstrumentalist med Cirkus Cirkör – och Anna Ahnlund, som kommer från en musikalisk bakgrund av avantgarde och jazz.

Fastan “Reverie” – dagdröm – är en debut, låter musiken mera mogen än så (och mindre svår än de två ser ut i klippet nedan, lovar!). Den är genomarbetad och verkar ha fått ta sin tid att växa fram. Låtarna väger aldrig tungt, de kan slå om och överraska; melodierna är mest melankoliska, som bäst när det är lite fart i och vackra både som bakgrundsmusik och om man blundar och lyssnar noggrant. Sången är försiktig, men bestämd och det är många (framförallt blås-)instrument på besök som tar fram jazziga nyanser. Ja, jag kan till och med uppskatta trumpeten i flera låtar …

Fastän de flesta låtarna har djup och det har lagts lager på lager, så fascineras jag ändå mest över hur Ripple & Murmur tar enkla, små element och helt enkelt gör dem bra. En enkel gitarrslinga i “Aspen Leaf”. Den underfina, oberäkneliga sångmelodin i “Love thing”. Ståbas och banjo i “My Way” som gör att man inte riktigt kan sitta stilla. Pauserna i “My little Harp”. Plockfiolen i “Riddles in the dark”.

“Reverie” känns som en skiva från förr, men en av den sorten man inte kan ha nog av. Egentligen hade den varit som bäst om man hade kortat ner den och bara tagit med de första sju låtarna, en nästan-ep, en kort, skarp debut med ett löfte om mer, även om jag inte hade velat gå miste om albumets oväntade sista 60 sekunder.

Ripple & Murmur, ni får en femma av mig denna gång; inte för att bli nöjda och lata, utan som en uppmaning om att fortsätta och göra om och ännu bättre. Lyfta ett varnande finger måste jag bara göra för namnet – dels för att jag efter en vecka inte lyckats lägga det på minnet, men framförallt för att er musik låter som mycket mer än sorl och porlande.

Bästa spår: Love thing, My way

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om Ripple & Murmur, skivnytt, recension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Recension, Ripple & Murmur, skivnytt

Sisyfos – Back on Top – om konsten att hitta lycka i det meningslösa slitet

3 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Sisyfos – Back on Top
Text Albert Camus och Lars Bethke
Översättning Gunnar Brandell och Bengt John
Idé, manus och regi Peder Bjurman och Lars Bethke
Musik Per Störby
Gästspel från Riksteatern
Stockholms stadsteater
3 juni 2012

Sisyfos var en smart figur i de grekiska gudasagorna, lite för klipsk för att uppskattas av gudarna.

Berättelsen om Sisyfos i korthet från Wikipedia:

Enligt mytologin hände följande: Kung Sisyfos, son av kung Aiolos av Thessalien och enligt mytologin grundare av Korinth, såg Zeus vara tillsammans med Egina som hade bortrövats av denne. Sisyfos berättade vad han sett för hennes far, flodguden Asopos. Som straff skickade Zeus dödsguden Thanatos för att döda Sisyfos, som dock lyckades fängsla och oskadliggöra Thanatos, vilket bröt dödens makt och ledde till att ingen längre dog. Först när krigsguden Ares befriade Thanatos (eftersom han inte trivdes med att ingen av hans fiender längre dog) kunde denne fortsätta med sin uppgift att döda folk.

Sisyfos däremot bortfördes av Ares till underjorden, men lyckades innan dess förbjuda sin fru att offra för honom. När ingen offrade för Sisyfos kunde denna övertala dödsrikets herre, Hades, att släppa honom så att han kunde beordra sin fru att offra för honom. När han väl var tillbaka i övre jorden struntade han i att göra som han hade lovat utan njöt av livet med sin fru.

Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.

Är dagens samhällsmedborgare utsatta för samma sak som Sisyfos? Utför vi meningslösa uppgifter i ur och skur? Eller finns det ett förhållningssätt där vi kan betrakta vårt stenrullande som lycka, ändå, trots allt? Camus filosoferade kring Sisyfos 1942 i Myten om Sisyfos och skrev: Man måste kunna tänka sig Sisyfos lycklig.

Lars Bethke och Peder Bjurman har byggt upp ett fysiskt spel kring Camus funderingar kring Sisyfos tillsammans med musik av New Tango Orquesta, ett grammisnominerat svenskt band. Musiken, men fiol, cello, basfiol, piano, dragspel och gitarr är mer än ackompanjemang. Musiken berättar också något och orkestermedlemmarna rör sig på scen, tar nya platser och kommunicerar med skådespelaren.

Lars Bethke gör den akrobatiska rollen på scen. Han kommunicerar lika mycket med pantomin som med språket. Han är enastående skicklig, han är skådespelare, dansare och mimare. Det är dråpligt och tankeväckande, jag blir både glad och eftertänksam av föreställningen.

Eftersom den är lite drygt en timme och minspel och kroppsspel är lustigt kan också barn se föreställningen, även om dess budskap i och för sig riktar sig mot en vuxen publik.

Scenografin är stram med fantasifull: en stor rund stenliknande boll som föreställer Sisyfos sten – och den rör sig av sig själv ibland. Föreställningen börjar med att Lars Bethke står uUnder ett hav av svallande vitt tyg, han är en svajande lång man i litet för stor kostym av äldre modell, påminner om både Chaplins figurer och Beckets karaktärer i I väntan på Godot.

Föreställningen hade premiär redan förra året – men jag hoppas den dyker upp som gästspel på fler teatrar än Stockholms stadsteater.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Sisyfos, Stockholms stadsteater, Riksteatern, Lars Bethke, teaterkrtik, recension, scenkonst, pantomim

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lars Berhke, pantomim, Recension, Riksteatern, Scenkonst, Sisyfos, Stockholms stadsteater, teaterkrtik

Natthärbärget – ingen kan förbli opåverkad av Oskaras Korsunovas uppsättning av Gorkijs pjäs

2 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Natthärbärget
Efter Maxim Gorkij
Regi Oskaras Korsunovas
Gästspel av OKT
Bergmanfestivalen, Dramaten
1 juni 2012

Åtta skådespelare, sju män och en kvinna, sitter i en lång rad vid ett lång bord med vit duk. Alla skådespelarna sitter på samma sida av bordet och deras ögon möter publikens när de kommer in i salongen. Uppställningen av bordet påminner starkt om Leonardo da Vincis berömde målning av Jesus och lärjungarna när nattvarden instiftades. Bordet står nära publikens platser. Skådespelarna kommer oerhört nära publiken, nästan obehagligt nära.

Skådespelarna spelar svårt alkoholiserade utslagna människor i ett slags härbärge. Scenen har en avskalad realistisk scenografi: det långa vita bordet, på ena sidan är tomma ölbackar staplade, på andra sidan finns två trälårar och på bordet står flaskor med vit genomskinlig vätska och massor av glas. Ja, det är så realistiskt att innehållet i flaskorna är äkta vodka, doften av alkohol sprider sig i luften.

Föreställningen bygger på Maxim Gorkijs pjäs med samma namn. I Gorkijs pjäs kommer en säregen person, Lupa, till natthärbärget och talar med dem om att allt inte är hopplöst. Han talar om att det finns möjlighet att ändra inriktning på livet också för den som hamnat allra längst ned. Han försöker ingjuta hopp i dessa människovrak, som är helt utslagna av missbruk.

Föreställningen utgår från sista akten, Lupa har lämnat härbärget, lämnat dem vilsna och sökande. Även om föreställningen är naturalistisk och realistisk har den en hel del av absurd teater av Beckets stil med ”I väntan på Godot”. Skillnaden är att i Beckets pjäs väntar personerna på Godot medan i Korsunovas ”Natthärbärget” har Godot-figuren varit där och lämnat dem. Människan övergiven av gud och profeter, människan står ensam inför de stora existentiella frågorna men också ensamma inför sina liv.

Regissören Oskaras Korsunovas jobbar mycket med att skådespelarna ska spela realistiskt och trovärdigt och nära publiken. Emellanåt spelar skådespelarna direkt till publiken, bjuder in publiken, bjuder personer i publiken på vodka och skålar med dem.

Handlingen utspelar sig alltså bland några män och kvinnor som står längst ned i samhällets klasskala, utslagna, alkoholiserade och arbetslösa. ”Fast jag har hört att det finns en sjukhus där alkoholister kan få hjälp”, upprepar en av dem som ett rop på hjälp.

Låt dock inte lura dig. Detta är långt ifrån något drama om klassklyftor. Trots det socialrealistiska tilltalet och det naturalistiska spelet och även om handlingen utspelar sig bland samhällets bottenskrap är pjäsen inte något ställningstagande för samhällsfrågor. Oskaras Korsunovas drivs inta av något engagemang för att förändra samhället.

– Den handlar inte alls om klassamhället, sade Oskaras Korsunovas på ett samtal efter pjäsen. Den handlar om existentiella frågor.

På ett sätt är det nästan osmakligt. ”Natthärbärget” handlar om att det går att ta tag i sitt liv och förändra det, ett typiskt budskap till en något så när trygg och välbärgad medelklass som får bli lite förfärade och kittlade av att se karaktärer som gestaltar de mest utslagna människorna. Det är ganska cyniskt. Människor med så grovt beroende kan inte bara söka jobb, som en av rollkaraktärerna också påpekar.

”Natthärbärget” är absolut något av det starkaste jag sett på en teaterscen på länge och jag tror ingen går ut därifrån opåverkad. Samtidigt är det lite cyniskt, som sagt. Medelklassens existentiella frågor speglas i samhällets bottenskrap. Existentiella frågor som den som knappt kan tro på en morgondag inte kan ställa. Men som sagt: en uppsättning med enastående skådespelare.

Medverkande
Jonas Verseckas
Rasa Samuolyte
Nele Savicenko
Julius Zalakevicius
Darius Meskauskas
Dainius Gavenonis
Darius Gumauskas
Giedrius Savickas
Tomas Zaibus
Rytis Saladzius

Läs även andra bloggares åsikter om Oskaras Korsunovas, Gorkij, teaterkritik, scenkonst, Bergmanfestivalen, Dramaten, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Gorkij, Oskaras Korsunovas, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Frihet – En smärtsam men vacker modern dansföreställning

2 juni, 2012 by Rosemari Södergren

Frihet
Koreografi Eleonora Ramsby Herrera
Teater Pero
31 maj 2012

Blicken är skarp hos de tre svartklädda dansarna när ljuset tänds och de stillastående stirrar rakt ut i intet. Jag är redan slukad. Musikerna klappar intensivt i händerna när den maniska gången börjar. Fram och tillbaka. Blicken upp och ner men alltid stadig tills de till slut ramlar omkull. Då börjar de ryckiga rörelserna. Som om en annan kraft drar och sliter i kropparna som slänger sig omkring och knappt hinner ta sig tillbaka, innan kraften är där igen och slår till igen.

Musiken komponerad av kusinerna Staffan och Nina Ramsby framförs av tre begåvade unga musiker och leder dansarna helt och hållet. Cellon sliter och förför. Pianot håller pulsen och tvärflöjten försöker ettrigt hänga med.

Och var kommer friheten in kan man undra. Enligt koreografen handlar det ”om att inte stänga av sina känslor och glömma bort den man är och det man vill uppnå med sitt liv. Att våga fatta tuffa beslut som ibland krävs, för att gå sin egen väg i livet – och att därigenom uppleva inre frihet”

Dansarna har alla en unik stil och kompletterar varandra perfekt. En väldigt intensiv och beslutsam. Den andre desperat och plågad och den tredje mer neutral.
Det är med andan i halsgropen jag tar mig igenom den halvtimmes långa föreställningen. Smärtsamt men mycket vackert.

Text: Martina Cederqvist

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Ramsby, frihet, Teater Pero, dansrecension, recension, dans

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansrecension, Frihet, Nina Ramsby, Recension, Teater Pero

Skivrecension: Neil Young & Crazy Horse – Americana

31 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Neil Young & Crazy Horse
Titel: Americana
Betyg 5
Släpps i Sverige digitalt 4 juni och fysiskt 6 juni 2012

Neil Young & Crazy Horse är tillbaka med nytt studioalbum efter nio års tystnad. Efterlängtat. Men vad är det då de släpper? Jo en samling amerikanska folksånger som ”Oh Susannah”, ”Clementine” och ”This Land is Your Land”.

Finns det inte tillräckligt många inspelningar med dessa gamla sånger, är en första reflex, kanske. Men när Neil Young tar itu med dem tillsammans med Crazy Horse blir det rockigt och de sätter  sin egen prägel på sångerna. Rockigt, ösigt och en del spår är mxade så det känns som att jag sitter och lyssar på dem i en liten, rökig lokal och det slamrar.

Sista spåret på albumet är ”God Save the Queen”, brittiska nationalsången, i en rockig folkversion. Neil Young påpekar att sången som skrev under 1700-talet troligen hade rötter ner till 1600-talet och den sjöngs ofta i Nordamerika före självständighetsförklaringen och på albumet.

Neil Young & Crazy Horse presenterar ett rockalbum som kunde varit producerat idag fast med arrangemang som gör att rötterna från countryn och folksångerna också känns. Kanske är det så att när Neil och bandet inte behövde koncentrera sig på att skriva texter kunde de ge allt på rockmusiken, som recensenten i Premier Guitar skriver:

On Americana, Young frees himself from the constraints of original material, focusing instead on the textures and raw, adrenal possibilities of his greatest band, Crazy Horse, and a fistful of American folk standards. Like so much that Young does, the concept borders on the perverse, which is precisely why it’s such a kick in the ass.

Lite sorgligt är det ju att en samling amerikanska folk-sånger, nedärvda i generationer och några skrevs så tidigt som på 1800-talet, inte  känns felplacerade i tid. Samhället har inte hunnit mycket längre, känslorna och historierna bakom sångerna reflekterar skillnader/problem som fortfarande finns kvar över 200 år efter att låtarna skrevs.

”Americana” producerades av Neil och John Hanlon tillsammans med Mark Humphreys. Tekniker var John Hanlon, John Hausmann och Jeff Pinn. Albumet spelades in i Audio Casa Blanca av John Hanlon.

För den som längtar efter nytt material av Neil Young tillsammans med Crazy Horse är det nog en bra nyhet att få höra rykten om att bandet börjat processen med att skapa nytt material. Helt nytt alltså, där de skriver texterna också. Men tills det albumet kommer är ”Americana” ett album med jordnära rocklåtar med äkta krutrök.

Lite extramaterial:

Neil Youngs egna kommentarer om sångerna:
OH SUSANNAH
This song written by Stephen Foster was originally performed on September 11, 1847. The Americana version was arranged with a new melody by Tim Rose and was originally perormed by ”The Big Three” in 1963, and updated by ”Tim Rose and the Thorns” in 1964. This band did a lot of arrangements of folk songs that were changed to be rock and roll songs and called folk-rock. Tim Rose was one of the pioneers of folk-rock. Much of the music of Americana is based on this idea.
CLEMENTINE
This American folk ballad is believed to be based on ”Down by the River liv’d a Maiden” by H.S. Thompson 1863. However, it is usually credited to Percy Montrose, 1884, or Barker Bradford from about the same period. The Americana arrangement extends the folk process, using many of the original words and a new melody. The song tells the story of either a bereaved lover recalling his lost sweetheart, or a father missing his lost daughter. In both cases the daughter has drowned in an accident. The song is now famous as an American children’s song. The verse about Clementine’s sister has been emitted from most children’s versions. This verse has different meanings depending on whtether the point of view of the singer is taken as the lover or the father.
TOM DULA
This folk song, writer unknown, is based on the 1866 murder of a woman named Laura Foster, who was stabbed to death with a knife in Wilkes County, North Carolina. Tom Dula, a confederate soldier returned from the war and Laura Foster’s lover, was convicted of her murder and hanged May 1, 1868. Grayson, mentioned in the song, was instrumental in supplying information to the posse that eventually found Dula. Dula had another Lover, prior to his leaving for the war, named Anne Melton. It was her comments that led to the discovery of Foster’s body. She was charged with murder but was acquitted based on Dula’s word. Dula’s last statement on teh gallows was ”Gentlemen, do you see this hand? I didn’t harm a hair on the girl’s head.” Anne Melton died insane a few years later. The Americana arrangement is from ”The Squires” with a new melody and the original lyrics.
GALLOWS POLE
This centuries-old folk song, writer unknown, probably originates in Finland. It is about a woman condemned to die and telling the hangman to wait because someone was coming to rescue her with either money (gold) or information proving her innocence. The folk process enhanced this over the years and it has had many interpretations. The Americana arrangement, which assumes the condemned is a man, is based on Odetta’s interpretation, now an enduring American folk classic.
GET A JOB
A song about a man who has not been able to find work, and is assumed lazy and a liar by his woman. ”Get A Job” is included in Americana because it is a genuine folk song with all of the true characteristics. This song was written by Richard Lewis of the Silhouettes, although credit is shared with the whole group because they did the vocal arrangement. The hit recording performed by ”The Silhouettes” was released in 1957. The Americana version follows the original arrangement.
TRAVEL ON
”Gotta Travel On”, adapted by Paul Clayton and others from a British folk tune, was recorded by Billy Grammer in 1958. his version is an American classic. The song tells of a man who has to keep moving for a variety of reasons, all common with American life. The Americana arrangement is based on Billy Grammer’s version with some lyric changes.
HIGH FLYIN’ BIRD
Written by Billy Edd Wheeler, this is a folk song performed by ”The Company” in 1964. Stephen Stills was the lead singer. The song is about freedom, life and death. The Americana arrangement is based on ”The Squired” 1964 version.
JESUS’ CHARIOT (SHE’LL BE COMIN ’ROUND THE MOUNTAIN)
Written in the 1800s based on an old Negro Spiritual, this song refers to the second coming of Jesus and ”she” is the chariot Jesus is coming on. Some interpret this as the end of the world. Others have said that ”she” refers sto union organizer Mary Harris ”Mother” Jones going to promote formation of labor unions in the Appalachian coal mining camps. The Americana arrangement continues the folk process with a new melody, a new title and a combination of lyric sources.
THIS LAND IS YOUR LAND
This folk song was written by Woody Guthrie in the 1940s to a pre-existing melody as a response to ”God Bless America” which Guthrie was tired of hearing. The lyrics Guthrie sang varied over time, but the lyrics sung in the Americana version were in the original manuscript of the song.
WAYFARIN’ STRANGER
This 19th century folk song is about a soul traveling through life, perhaps envisioning the end approaching. THe Americana arrangement is influenced by the Burl Ives 1944 recording, with the same words and melody.
GOD SAVE THE QUEEN
Written in the 18th century with possible melodic rooths in the 17th century, this anthem has been sung throughout the British Commonwealth and may have been sung in North America before the American Revolution and Declaration of Independence in 1776, which rejected British sovereignty. The Americana arrangement draws from the original melody and changes some melody and lyrics in the folk process, also adding lyrics of the same melody taken from ”My Country ’Tis of Thee”. In recognition of the War of Independence and America’s transition to freedom.

Läs även andra bloggares åsikter om Neil Young, Crazy Horse, recension, skivnytt, rockmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Crazy Horse, Neil Young, Recension, Rockmusik, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in