Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Hotel Pro Forma Sum Up – en enastående film om hur ett scenkonstverk växer fram

by

Hotel Pro Forma Sum Up
Betyg 4
Av Theresa Benér och Peggy Eklöf
Släppt på dvd 26 april 2012

Ett scenkonstverk växer fram och vi får följa processen. Vi får möta regissör, dramaturg, kostymmakare,  ljussättare och kompositörer när de skapar verket ”War Sum Up” som är en slags operainstallation om krigets väsen, med nykomponerad musik och där scenerna är starkt inspirerade av japanska mangaserier och japansk Noh-teater.

Hotel Pro Forma är en speciell dansk scen, ett scenkonstlaboratorium som experimenterar, utvecklar och utforskar scenkonstens möjligheter. Föreställningen ”War Sum Up” är influerad av popmusik, konstmusik, opera, Noh-teater och mode. Den går inte att placera i något fack. Det är opera – men också smycket annat.

DVD:n innehåller som bonus sex filmklipp ur det färdiga verket – ett estetiskt verk, till formen drömlikt vackert och samtidigt skrämmande starkt och ödsligt. En äkta förmedling av känslan kring krig.

Att få höra hur ljussättaren arbetar var lärorikt. Medan ljussättaren berättar om sina tankar kring hur ljuset används får vi se hur olika ljus påverkar scenbilden. Att få se att det finns flera nyanser av vitt, var fascinerande.

Även om den här dokumentären skildrar hur föreställningen ”War Sum Up” växte fram känns den allmängiltig. Att få komma närmare den skapande processen, att få höra de olika konstnärernas tankar kring sin uppgifter, är inspirerade och öppnar ögonen för hur andra scenkonstverk vuxit fram. Filmen har något att ge alla som är intresserade av scenkonst, både den som själv arbetar inom scenens värld men också för alla som besöker teater, opera, dans och annan scenkonst.

Jag blir förstås grymt sugen på att se själva föreställningen ”War Sum Up”. Verket fick Reumertpriset i Danmark 2012, vilket är den främsta teaterutmärkelsen i Danmark för scenografin. Verket var också nominerat i kategorin opera. Hoppas den kommer till Sverige.

Filmen ”Hotel Pro Forma Sum Up” ska ha internationella premiär den 5 juni 2012 på Lettlands Natinalopera i samband med Rigas internationella Operafestival.

Här kan du läsa mer om dokumentären.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Ripple & Murmur – Reverie

by

Artist: Ripple & Murmur
Titel: Reverie
Betyg: 5
Release 6 juni 2012

Jag har länge sagt att jag, när jag blir gammal och inte längre tål electro och energisk pop, kommer börja dricka whisky och lyssna på jazz. Ripple & Murmurs debutskiva “Reverie” känns precis som pusselbiten jag väntat på länge – en välkommen bro mellan indiepop och just jazz, som får mig att genast vilja ta fram lite Famous Grouse.

Ripple & Murmur är en stockholmsduo som består av Andreas Tengblad – basist med Anna Von Hausswolff och multiinstrumentalist med Cirkus Cirkör – och Anna Ahnlund, som kommer från en musikalisk bakgrund av avantgarde och jazz.

Fastan “Reverie” – dagdröm – är en debut, låter musiken mera mogen än så (och mindre svår än de två ser ut i klippet nedan, lovar!). Den är genomarbetad och verkar ha fått ta sin tid att växa fram. Låtarna väger aldrig tungt, de kan slå om och överraska; melodierna är mest melankoliska, som bäst när det är lite fart i och vackra både som bakgrundsmusik och om man blundar och lyssnar noggrant. Sången är försiktig, men bestämd och det är många (framförallt blås-)instrument på besök som tar fram jazziga nyanser. Ja, jag kan till och med uppskatta trumpeten i flera låtar …

Fastän de flesta låtarna har djup och det har lagts lager på lager, så fascineras jag ändå mest över hur Ripple & Murmur tar enkla, små element och helt enkelt gör dem bra. En enkel gitarrslinga i “Aspen Leaf”. Den underfina, oberäkneliga sångmelodin i “Love thing”. Ståbas och banjo i “My Way” som gör att man inte riktigt kan sitta stilla. Pauserna i “My little Harp”. Plockfiolen i “Riddles in the dark”.

“Reverie” känns som en skiva från förr, men en av den sorten man inte kan ha nog av. Egentligen hade den varit som bäst om man hade kortat ner den och bara tagit med de första sju låtarna, en nästan-ep, en kort, skarp debut med ett löfte om mer, även om jag inte hade velat gå miste om albumets oväntade sista 60 sekunder.

Ripple & Murmur, ni får en femma av mig denna gång; inte för att bli nöjda och lata, utan som en uppmaning om att fortsätta och göra om och ännu bättre. Lyfta ett varnande finger måste jag bara göra för namnet – dels för att jag efter en vecka inte lyckats lägga det på minnet, men framförallt för att er musik låter som mycket mer än sorl och porlande.

Bästa spår: Love thing, My way

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Sisyfos – Back on Top – om konsten att hitta lycka i det meningslösa slitet

by

Sisyfos – Back on Top
Text Albert Camus och Lars Bethke
Översättning Gunnar Brandell och Bengt John
Idé, manus och regi Peder Bjurman och Lars Bethke
Musik Per Störby
Gästspel från Riksteatern
Stockholms stadsteater
3 juni 2012

Sisyfos var en smart figur i de grekiska gudasagorna, lite för klipsk för att uppskattas av gudarna.

Berättelsen om Sisyfos i korthet från Wikipedia:

Enligt mytologin hände följande: Kung Sisyfos, son av kung Aiolos av Thessalien och enligt mytologin grundare av Korinth, såg Zeus vara tillsammans med Egina som hade bortrövats av denne. Sisyfos berättade vad han sett för hennes far, flodguden Asopos. Som straff skickade Zeus dödsguden Thanatos för att döda Sisyfos, som dock lyckades fängsla och oskadliggöra Thanatos, vilket bröt dödens makt och ledde till att ingen längre dog. Först när krigsguden Ares befriade Thanatos (eftersom han inte trivdes med att ingen av hans fiender längre dog) kunde denne fortsätta med sin uppgift att döda folk.

Sisyfos däremot bortfördes av Ares till underjorden, men lyckades innan dess förbjuda sin fru att offra för honom. När ingen offrade för Sisyfos kunde denna övertala dödsrikets herre, Hades, att släppa honom så att han kunde beordra sin fru att offra för honom. När han väl var tillbaka i övre jorden struntade han i att göra som han hade lovat utan njöt av livet med sin fru.

Thanatos dök upp och förde med våld Sisyfos tillbaka till Hades och dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut.

Är dagens samhällsmedborgare utsatta för samma sak som Sisyfos? Utför vi meningslösa uppgifter i ur och skur? Eller finns det ett förhållningssätt där vi kan betrakta vårt stenrullande som lycka, ändå, trots allt? Camus filosoferade kring Sisyfos 1942 i Myten om Sisyfos och skrev: Man måste kunna tänka sig Sisyfos lycklig.

Lars Bethke och Peder Bjurman har byggt upp ett fysiskt spel kring Camus funderingar kring Sisyfos tillsammans med musik av New Tango Orquesta, ett grammisnominerat svenskt band. Musiken, men fiol, cello, basfiol, piano, dragspel och gitarr är mer än ackompanjemang. Musiken berättar också något och orkestermedlemmarna rör sig på scen, tar nya platser och kommunicerar med skådespelaren.

Lars Bethke gör den akrobatiska rollen på scen. Han kommunicerar lika mycket med pantomin som med språket. Han är enastående skicklig, han är skådespelare, dansare och mimare. Det är dråpligt och tankeväckande, jag blir både glad och eftertänksam av föreställningen.

Eftersom den är lite drygt en timme och minspel och kroppsspel är lustigt kan också barn se föreställningen, även om dess budskap i och för sig riktar sig mot en vuxen publik.

Scenografin är stram med fantasifull: en stor rund stenliknande boll som föreställer Sisyfos sten – och den rör sig av sig själv ibland. Föreställningen börjar med att Lars Bethke står uUnder ett hav av svallande vitt tyg, han är en svajande lång man i litet för stor kostym av äldre modell, påminner om både Chaplins figurer och Beckets karaktärer i I väntan på Godot.

Föreställningen hade premiär redan förra året – men jag hoppas den dyker upp som gästspel på fler teatrar än Stockholms stadsteater.

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Natthärbärget – ingen kan förbli opåverkad av Oskaras Korsunovas uppsättning av Gorkijs pjäs

by

Natthärbärget
Efter Maxim Gorkij
Regi Oskaras Korsunovas
Gästspel av OKT
Bergmanfestivalen, Dramaten
1 juni 2012

Åtta skådespelare, sju män och en kvinna, sitter i en lång rad vid ett lång bord med vit duk. Alla skådespelarna sitter på samma sida av bordet och deras ögon möter publikens när de kommer in i salongen. Uppställningen av bordet påminner starkt om Leonardo da Vincis berömde målning av Jesus och lärjungarna när nattvarden instiftades. Bordet står nära publikens platser. Skådespelarna kommer oerhört nära publiken, nästan obehagligt nära.

Skådespelarna spelar svårt alkoholiserade utslagna människor i ett slags härbärge. Scenen har en avskalad realistisk scenografi: det långa vita bordet, på ena sidan är tomma ölbackar staplade, på andra sidan finns två trälårar och på bordet står flaskor med vit genomskinlig vätska och massor av glas. Ja, det är så realistiskt att innehållet i flaskorna är äkta vodka, doften av alkohol sprider sig i luften.

Föreställningen bygger på Maxim Gorkijs pjäs med samma namn. I Gorkijs pjäs kommer en säregen person, Lupa, till natthärbärget och talar med dem om att allt inte är hopplöst. Han talar om att det finns möjlighet att ändra inriktning på livet också för den som hamnat allra längst ned. Han försöker ingjuta hopp i dessa människovrak, som är helt utslagna av missbruk.

Föreställningen utgår från sista akten, Lupa har lämnat härbärget, lämnat dem vilsna och sökande. Även om föreställningen är naturalistisk och realistisk har den en hel del av absurd teater av Beckets stil med ”I väntan på Godot”. Skillnaden är att i Beckets pjäs väntar personerna på Godot medan i Korsunovas ”Natthärbärget” har Godot-figuren varit där och lämnat dem. Människan övergiven av gud och profeter, människan står ensam inför de stora existentiella frågorna men också ensamma inför sina liv.

Regissören Oskaras Korsunovas jobbar mycket med att skådespelarna ska spela realistiskt och trovärdigt och nära publiken. Emellanåt spelar skådespelarna direkt till publiken, bjuder in publiken, bjuder personer i publiken på vodka och skålar med dem.

Handlingen utspelar sig alltså bland några män och kvinnor som står längst ned i samhällets klasskala, utslagna, alkoholiserade och arbetslösa. ”Fast jag har hört att det finns en sjukhus där alkoholister kan få hjälp”, upprepar en av dem som ett rop på hjälp.

Låt dock inte lura dig. Detta är långt ifrån något drama om klassklyftor. Trots det socialrealistiska tilltalet och det naturalistiska spelet och även om handlingen utspelar sig bland samhällets bottenskrap är pjäsen inte något ställningstagande för samhällsfrågor. Oskaras Korsunovas drivs inta av något engagemang för att förändra samhället.

– Den handlar inte alls om klassamhället, sade Oskaras Korsunovas på ett samtal efter pjäsen. Den handlar om existentiella frågor.

På ett sätt är det nästan osmakligt. ”Natthärbärget” handlar om att det går att ta tag i sitt liv och förändra det, ett typiskt budskap till en något så när trygg och välbärgad medelklass som får bli lite förfärade och kittlade av att se karaktärer som gestaltar de mest utslagna människorna. Det är ganska cyniskt. Människor med så grovt beroende kan inte bara söka jobb, som en av rollkaraktärerna också påpekar.

”Natthärbärget” är absolut något av det starkaste jag sett på en teaterscen på länge och jag tror ingen går ut därifrån opåverkad. Samtidigt är det lite cyniskt, som sagt. Medelklassens existentiella frågor speglas i samhällets bottenskrap. Existentiella frågor som den som knappt kan tro på en morgondag inte kan ställa. Men som sagt: en uppsättning med enastående skådespelare.

Medverkande
Jonas Verseckas
Rasa Samuolyte
Nele Savicenko
Julius Zalakevicius
Darius Meskauskas
Dainius Gavenonis
Darius Gumauskas
Giedrius Savickas
Tomas Zaibus
Rytis Saladzius

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Frihet – En smärtsam men vacker modern dansföreställning

by

Frihet
Koreografi Eleonora Ramsby Herrera
Teater Pero
31 maj 2012

Blicken är skarp hos de tre svartklädda dansarna när ljuset tänds och de stillastående stirrar rakt ut i intet. Jag är redan slukad. Musikerna klappar intensivt i händerna när den maniska gången börjar. Fram och tillbaka. Blicken upp och ner men alltid stadig tills de till slut ramlar omkull. Då börjar de ryckiga rörelserna. Som om en annan kraft drar och sliter i kropparna som slänger sig omkring och knappt hinner ta sig tillbaka, innan kraften är där igen och slår till igen.

Musiken komponerad av kusinerna Staffan och Nina Ramsby framförs av tre begåvade unga musiker och leder dansarna helt och hållet. Cellon sliter och förför. Pianot håller pulsen och tvärflöjten försöker ettrigt hänga med.

Och var kommer friheten in kan man undra. Enligt koreografen handlar det ”om att inte stänga av sina känslor och glömma bort den man är och det man vill uppnå med sitt liv. Att våga fatta tuffa beslut som ibland krävs, för att gå sin egen väg i livet – och att därigenom uppleva inre frihet”

Dansarna har alla en unik stil och kompletterar varandra perfekt. En väldigt intensiv och beslutsam. Den andre desperat och plågad och den tredje mer neutral.
Det är med andan i halsgropen jag tar mig igenom den halvtimmes långa föreställningen. Smärtsamt men mycket vackert.

Text: Martina Cederqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,