Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Opener Festival: Bon Iver – överraskande bra på en festivalscen

by

Bon Iver
Opener Festival, main stage
5 juli 2012
Betyg 4

Förra året fick Bon Iver med dess frontman Justin Vernon ganska dålig kritik för sina livespelningar, så det var med låga förväntningar jag gick till stora scenen på den polska stora festivalens största scen på torsdagskvällen. Jag lyssnar gärna och mycket på Bon Ivers melodiösa, mjuka sånger på skiva men hur skulle denna finstämda musik fungera på stora scenen på en festival? En tät dimma hade dessutom lagt en slöja av mystik runt hela festivalområdet. Det gick inte ens att se scenen på  avstånd.

Bon Iver överraskade stort. Med första sången ”Perth” visade bandet direkt var skåpet skulle stå. Bon Ivers musik passar bra med högre volym. Spelningen var lite råare, med trummor och elgitarrer som fick mer utrymme och trumsolon som lyfte publiken. Bon Iver är mycket bra när musiken får framträda mindre tillrättalagd.

Niomannabandet med stråkar och fiol har en bredd och det var spännande att se vilka ljud som kan tas fram med en fiol.

Justin Vernon är fascinerad av alla möjligheter med ljud och han leker med sin röst. Under spelningens gång sjöng han med tre olika uttryck, nästan som om han var tre olika sångare. Han växlande mellan två olika mikrofoner och den utan filter uppskattade jag mest. Den fångade hans röst ärligt och rakt, som den är utan krusiduller. De hade dock problem med ljudet under halva första låten då ljudet lät väldigt bulkigt, men det rättade ljudteknikerna till snabbt – så det är förlåtet.

Spelningen hade ett bra upplägg, med bra variation mellan finstämda mjuka sånger och fartfyllda låtar. Publiken hängde på och svarade direkt: på de fartfyllda delarna dansade de och till de finstämda höll människor om varandra. På sista extranumret fick Justin Vernon lätt igång publiken att sjung med, åtminstone den delen av publiken där jag stod.

Mer från Opener festival:

New Order – bilder, recension och filmklipp
Opener Festival: Justice
Opener Festival: Wiz Khalifa – recension och filmklipp
Opener Festival: Intryck från Björk

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Perfume Genius på Pustervik: hoppas han mognar och vågar mer nästa gång

by

Artist: Perfume Genius
Pustervik, 4 juli 2012
Betyg: 3

Dagen innan Perfume Genius’ konsert på Pustervik annonserades det på eventets sida att spelningen var flyttad ifrån Matsalen till Klubben pga stor intresse – ett gott tecken, men risk för att stora salen kommer vara halvtom? Icke! Redan långt innan konserten började gällde det att hitta en bra plats i folkmängderna. Skoj, tänkte jag och hittade ett litet hörn på ett ståbord att ha anteckningsblocket på.

Perfume Genius kom upp som trio och började konserten med en rad låtar från den senaste skivan ”Put Your Back N 2 It”, spelade låt efter låt, och publiken var pepp precis som senast. Mike Hadreas verkade ömsom blyg, ömsom berörd och ibland nästan besvärad av att vi alla stod och lyssnade, för att sedan plötsligt bryta ut i (befriande) skratt, som när han råkade ta fel ton i början av “Hood”. Trummisen syntes knappt till, men gjorde ett utmärkt jobb. Själv roades jag mest av keyboardaren, som hade en småprickig skjorta och Charlie Sheens ansikte till. Dessa tre tillsammans bildade en statisk, samstämd enhet på scenen.

Även om jag fick lite ont i fötterna (enligt min mening borde så lugna konsert med fördel vara “seated shows”) var konserten ett suveränt framförande som fick en att glömma bort sommarkvällen utanför en stund. Och rörande, låtarna blev avskalade med bara gitarr och sång, eller förstärkta med extra trummor och brus, för att då verkligen nå ut i hela salen; “Dark Parts” exempelvis var lysande live. Och publiken stod knäpptyst och lyssnade noga. Men det lilla extra saknades. Hadreas’ mellansnack, när han väl sade något, gick knappt att förstå, och han såg ut att helst ha skippat extranumren. Även om spelningen var fin så fick musiken ingen extra dimension genom konserten (bästa betyget i min mening) – jag kommer inte gå hem och höra låtarna med nya öron. Synd! Men det blev en trevlig kväll på Pustervik, och jag hoppas att Perfume Genius mognar och vågar mer till nästa gång.

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Peace & Love: Kent sparade varken på kraft eller uppfinningsrikedom

by

Kent, Utopia
Peace & Love 29 juni 2012
Betyg: 5

Efter den något oinspirerade vårturnén, där ett av stoppen var på Cirkus i Stockholm, hade det varit enkelt att avfärda Sveriges största rockband Kent som ett gäng trötta gubbar som inte längre orkar kämpa för bilden som ett av landets bästa live-band, utan endast tagit den enkla vägen med en lista hits för att pleasa massorna. Men ingenting hade kunnat vara mera fel! För när bandet återigen ställer sig på Peace & Love-festivalens största scen är det visserligen återigen bakom ett skynke (precis som 2008 och 2010) fast den här gången med två delar. Efter att ha spelat en gammal Havsänglar-demo, (från perioden innan Kent var Kent, och deras nuvarande manager Martin Roos fortfarande spelade i bandet) kallad Ögon, fälldes en mindre bit av skynket ned och bandet som positionerat sig i ett mindre garage-liknande rum uppenbarar sig. En omgjord live-version av Klåparen från Du & jag döden spelas. Detta påvisar inte bara en enorm innovation, utan också att att de långt ifrån tröttnat på att ge sin publik helt nya och unika upplevelser. Och till skillnad från i våras levererades ett helt ok ljud, som gav en bullrande känsla i kroppen utan att basen förstörde låtarna som framfördes.

Låtmässigt bjöds det på en unik variation, speciellt med fokus på nya albumet Jag är inte rädd för mörkret men även deras sista album på Sony Music En plats i solen och deras framröstade favoritalbum hos fansen Du & jag döden, men även lite kvarliggande hits från vårturnén som Kärleken väntar, Ingenting och Musik Non Stop som ändå bjöd på en bredd som kunde tilltala såväl den stora massan som mer inbitna fans med kanske lite mer koncentrerad smak. Detta manifesterades speciellt mot slutet, när den nya superkommersiella allsångssingeln 999 efterföljdes av den gamla b-sidan Slutsats som hade satts i en ny musikalisk kontext, vilket gjorde det till en extra överraskning när man väl kände igen låten men också visar att bandet verkligen lagt ned tid och energi på att ge nytt liv till gammalt material som gör sig rättvisa ännu.

Om den tråkiga likriktningen från våren var som bortblåst var det någonting helt annat som hade följt med. Ljuset. Vilket enkom var till showens fördel, speciellt som det kraftfulla motljuset kom till sin rätt eftersom bandet spelade på såväl större scen som under nattetid när sommarsolen gått och lagt sig. Även på det här området visade bandet på nytänkande, med snygga rektanglar av ljusbomber. En unik variation på ljusshowen och färgskalorna som användes för att förstärka låtmaterialet gav extra pondus till föreställningen. Utöver det kändes det fräscht när Sami vandrade ut längs scenkanten ut mot en utav skärmarna som projicerar bilder av vad som händer på scenen för dem som inte ser lika bra som dem längre fram. Martin och sångaren Jocke Berg gick ut på scendäcket för att fortsätta sjunga och spela bas, samtidigt som de insöp energin från publiken och betalade tillbaka med ännu starkare kraft i framförandet direkt efteråt. Det sparades varken på kraft eller uppfinningsrikedom. Tvärtom kändes varje steg, ackord och låt som en perfekt tillsågad pusselbit som sammanfogats på precis rätt plats för att bilda den där ännu perfekta helhetsbilden. Så när Joakim började tala om den icke-befintliga svenska sommaren var det ändå logiskt att sången Ett år utan sommar inte spelades, utan Skisser för sommaren, eftersom framförandet verkligen bjöd på ett speciellt sommarminne att bära med sig i livet. Mer kan ingen göra …

Text och foto 2: Fredrik Gertz

Foto 1: Emma Andersson

Relaterat: Recenension i Aftonbladet och Expressen 1 och Expressen 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: The Tallest Man on Earth – There´s No Leaving Now

by

Artist The Tallest Man on Earth
Titel There´s No Leaving Now
Betyg 4
Release 13 juni 2012

The Tallest Man on Earth, alias Kristian Matsson, har en egen röst som påminner om David Gray blandat med Bob Dylan. Nu i sitt tredje album har han tagit ett stort kliv framåt. Hans röst och hans underbara gitarrspel är fortfarande två pelare för musik men nu använder han också orgel och trummor. Det vinner musiken på.

För oss som inte är stora fans av Bob Dylan är det till Kristian Matssons fördel. Han låter inte alls längre som en Bob Dylan-härmare.

Musiken känns inspirerad av naturen och har drag från den mildare varianten av amerikanska folkrock, en slags naturfolkindie.

Jag blev förälskad i albumet direkt eftersom öppningsspåret ”To Just Grow Away” är så starkt. Musiken är vacker, spröd och melankolisk och den tål att lyssnas på om och om igen. Det gäller hela albumet men speciellt de spår som liksom öppningsspåret är mer fartfyllda.

Den brittiska musiktidningen Pitchfork gav albumet betyg 7.1 av 10 möjliga och skriver:
He’s putting down his roots. Recorded mostly at home over a leisurely five-month stretch, Leaving is more diffuse and relaxed than his earlier albums. It’s also his first foray into multi-tracking: He’s added woodwinds, drums, and additional fingerpicked guitars to the mix, giving his songs a fuller sound, albeit one that’s still characteristically ragged. The intimacy of tracks like ”Revelation Blues” and ”To Just Grow Away” forgo the urgency of Dylan and Woody Guthrie channeled on The Wild Hunt for a gentle, pastoral domesticity that sounds closer to Arthur Russell in acoustic mode. Though lyrically still driven by Matsson’s wandering spirit and kinship with nature, There’s No Leaving Now is an adventure close to home, the sound of someone exploring a nature trail in his own backyard.

Albumet fick betyg fyra av Göteborgsposten också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bra är inte ordet: Ödmjukt auditiondrama gästar Parkteatern

by

“Bra är inte ordet”,
Parkteatern Stockholm
Galärparken,
Manus: Bengt Järnblad
Regi: My Holmsten
Musik: Johanna Perera Eriksson, Jonas Gröning
Scenografii: Sven Haraldsson

Speakerrösten kallar gällt till Parkteaterns audition. De två skådespelarna Joanna Perera Eriksson och Oscar Pierrou Lindén hastar, i en metaversion av sig själva, mellan prover och castings för att tillfredsställa en jury som alltid vill ha mer, bättre eller annat. De formulerade motiven är olika; man vill göra mamma stolt, bekräftas som person eller få det stora genombrottet. Men vägen dit, som en nobody med anonymt könummer och hemliga drömmar om ett kravlöst liv i kassan på ICA, är ett hårt pris att betala. Om pjäsen har en frågeställning lyder den; Varför utsätta sig för bedömning? Varför inte bara duga som man är?

Dessa är mantran som präglar Bengt Järnblads minimusikal “Bra är inte ordet” i regi av My Holmsten. Alla våras dröm om bekräftelse à la ”mamma titta på mig” och samtidigt hatkärleken, det nästintill beroendeartade förhållandet till att bli bedömd, hinns med under de knappa 60 minuter då föreställningen spelas. Korta passager av fattig monolog/dialog och ett par tafatta försök att bjuda in publiken, leder oss fram till de musikalnummer, vilka utgör föreställningens styrka. Musikinslagen (som är komponerade av skådespelarna själva) lyckas ringa in en bredd från traditionell musikal till soul och Abbaschlager och de ömsom krävande sångnumren, utförs med bravur och ackompagneras av stundtals riktigt fina arrangemang.
Järnblads pjäs vågar sig också på lite samhällskritik i ett försök belysa juryns maktutnyttjande och de rasistiska samt homofoba fördomar som får avgöra i ett urval där ens talang inte längre spelar in. Tyvärr är dialogen med den inspelade juryrösten en aning schablonartad och i brist på finkänlighet riskerar publiken att skrivas rejält på näsan.

Musikalen bjuder dock på ett och annat hjärtligt igenkänningsskratt, framförallt då arbetsmarknadsutsikter för wannabe-kulturarbetare tas upp, där man i bästa fall erbjuds ströjobb som smurf på finlandsfärja.

Den dramatiska bågen existerar dessvärre inte och efter en obegriplig vändpunkt sitter man i slutnumret och väntar på poängen. Som inte kommer. Trots detta vill jag ge en eloge till skådespelarna som kämpar i det svårflirtade sommarvädret och sprider värme och medmänsklighet i sina roller, som dock hade mått bra av en matigare dialog och en mer direkt publikkontakt. Idén är tydlig, men tyvärr når utförandet inte ända fram. Med risk för att låta som en uttagningsjury är bra inte riktigt ordet.

Text: Karin Westlund

Medverkande: Oscar Pierrou Lindén, Joanna Perera Eriksson

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,