Musik

Artist: Eldkvarn
Titel: De berömdas aveny
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 9 november 2011

Jag tycker ofta att äldre band tenderar att bli en anakronism av sig själva. De tenderar att bli likt Rolling Stones patetiska i sin strävan efter att vara ”unga” trots dem nått aktningsvärd ålder som motsvarar en människas pensionsmässighet. Nu kan ju en pensionär vara hur pigg som helt, alert fysiskt och psykiskt men när den poserar som tonåring och sjunger om tonårstrånad blir det rent av löjligt!

I fyrtio år har Eldkvarn spelat som band. Det är nu tre år sedan ”Hunger Hotell” kom och som var en i många stycken den mest politiska plattan i bandets historia – ett i mitt tycke mästerlig platta. Precis som de föregående ”Svart Blogg” och Atlantis”, den senare kanske än mer politisk än Hunger Hotell. En räcka utmärkta plattor från ett deprimerande 2000-tal. Under tiden som gått har Plura sysslat med lite av varje, kokböcker, TV-program och Gud vet allt men också spelat ute en hel del. Gruppen har till och med förärats en plakett utanför Café Broadway i Norrköping.

Nu är Eldkvarn i allt väsentligt Pluras, Carlas och Tonys men framförallt Pluras skapelse och det är tydligt på den nya plattan ”De berömdas Aveny” som släpps den 9 november. Det kanske märks mer än på länge för de spår som fastnar i bakhuvudet är inte de som Carla har solopositionen på utan de skiljer ut sig på ett sätt som gör Pluras låtar än mer Eldkvarns gestalt.

Det finns ett starkt drag av vemod, som inte finns hos Carla, och det märks att Plura bakom gamängen, den glade partypolaren, gömmer det sig en man som ser livet har kommit över sitt middagskrön och nu bär det utför. Det är en mogen platta som lyssnaren möter – en platta där texterna har den avgörande betydelsen för upplevelsen. Det är ingen platta att dansa till utan en platta att reflektera med.

Jag är glad över att det saknas bitterhet i Pluras texter som annars är så vanligt hos äldre låtskrivare och poeter och den helt akustiska ”Sång från Koster” tillhör bland det mest poetiska som han åstadkommit under alla dessa år. Här finns t.o.m. en ”Scott Walkerish ”tango där Plura sjunger ”på andra sidan regnet” – en textrad som lämnar mycket till tolkning. I ”roadmovien” ”Låt det rulla” menar han att en man i ”din ålder får göra en blunder” – adressen är tydlig men samtidigt dubbelbottnad. Kärleken övervinner problemen som livet och tillfälliga svagheten orsakar är sångens budskap.

Måhända är inte ”De berömdas Aveny” en lika genomgjuten platta, inte riktigt lika ”hel” som de tidigare som de tre senaste men fortfarande är den väsentligt bättre än det mesta som ges ut på svenska och av svenska band. Det svenska språket är en hård domare och alltför många ambitioner att skriva bra texter på vårt språk fallerar då textförfattarna faller i den engelska fällan och blir bara banalt och än värre patetiskt.
Eldkvarn, Plura och Carla undviker detta med bravur och trots bandet har en medelåldern på sitt samvete, eller kanske just därför, än en gång skapar Eldkvarn en utmärkt platta även om den inte har riktigt samma gedigna helhet som de senaste men de har också varit exceptionella i sin kvalitet.

I ”Den sorgeliga orkestern” finner lyssnaren en central strof som egentligen sammanfattar det hela ”dricker mig till sömn/vi spelar inte till fest längre/jag är trött nu”. En central och ackurat beskrivning av Eldkvarns, Pluras och den åldrande mannens sinnestämning. Men också en målande tänkvärd beskrivning av ”De berömdas Aveny”. Det är fascinerande att se Eldkvarn har något väsentligt att berätta 40 år senare medan de flesta andra borde hålla käften istället.

Text: Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist

Läs även andra bloggares åsikter om De berömdas aveny, Eldkvarn, musik, recension