Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

trailer

Himlen är oskyldigt blå – mest bra betyg både från filmkritiker och bloggare

by


Den tredje skådespelande Skarsgårdsbrodern, Bill, är åter aktuell i en ny film. Fredag 15 oktober har ”Himlen är oskyldigt blå” premiär och det lär bli en film som tar sig högt upp på biotoppen.
Hannes Holm har regisserat och filmen har fått lite vid-sidan-om-reklam genom att det ryktas att Bill Skarsgård visar sig naken. Vissa källor säger att det handlar om en penisatrapp.
Himlen är oskyldigt blå är baserad på den sanna berättelsen om det största narkotikatillslaget i svensk kriminalhistoria när den så kallade Sandhamnsligan sprängdes 1975.

Karoline Eriksson i Svenska Dagbladet gav betyg 4, fast är ändå ltie småkritisk:

Bill Skarsgård är en solid huvudrollsinnehavare som navigerar berättelsen stadigt framåt med sin långa, v-jeans-klädda kropp och utstrålar en stark, självklar närvaro som ger djup – tillsammans med Amanda Ooms och Adam Pålsson ska tilläggas.

Och Hannes Holm är för rutinerad för att kunna misslyckas, men man får ändå en känsla av obeslutsamhet, han har liksom inte kunnat bestämma sig för vilken film han velat göra. Nu blir det delvis ett sommaren-när-jag-blev-vuxen-drama, där Holm smashar in sveket från Micke och hans familj hårt så det svider och skapar förutsättningar för något bra, men sedan glider han som av gammal vana in i en saltstänkt relationskomedi där polisen är direkt hämtad från Kommissarie Späck.

MovieZine ger också filmen betyg 4 och skriver Nästintill perfekt film.
Cinezine ger betyg 4 av 6:
Mot slutet försöker lite mer action bakas in men i brist på någon spänning blir det aldrig tillräckligt farligt. Det är just detta själlösa utförande som degraderar Himlen är oskyldigt blå till enbart en nostalgisk resa, visserligen en härlig sådan.

Fast bloggaren Jonathan på Finest var inte så imponerad:
Nej, tro mig, det är ett dåligt tecken när man efter 20 minuter kollar på klockan och känner ”nejmen alltså, att checka när färgen torkar hemma skulle ju inte sitta helt fel”.

Cawa Media´s blog har bilder från galavisningen.

Och som alla filmer idag har den en egen sida på Facebook.

Relaterat: Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från pressvisningen av Wall Street 2 – Money never sleeps

by

Förväntan var hög. Wall street 2 visades för pressfolk under torsdagen. Skulle vi få några nya Gordon Gekko-citat att sprida?
Den stora kändisvisningen är på måndag – men det är faktiskt skönare att vara på pressvisningarna, där är det inte lika trångt.

Hur mycket ska man respektera och inte säga för mycket? Men ändå säga något.

Michael Douglas återkommer i rollen som Gordon Gekko, mannen som myntade begreppet att girighet är gott.

Från pressmeddelandet:

Frisläppt efter ett långt fängelsestraff finner sig Gekko utanför den värld han en gång dominerade. Men en ung finansmäklare (Shia LaBeouf) lär sig den hårda vägen att Gekko fortfarande är en mästare på att manipulera – och att Wall Street idag mer än någonsin är platsen där ”money never sleeps”.
Oliver Stone har regisserat WALL STREET: MONEY NEVER SLEEPS och i övriga roller ser vi bl a Oscarnominerade Carey Mulligan, Susan Sarandon, Frank Langella och Josh Brolin.

Oavsett vad jag tycker om filmen tycker jag att det var trevligt att sitta och njuta av att se Michael Douglas. Det är många täta närbilder på hans fårade ansikte.
Det är som om varje rynka kan berätta något om mänskligt lidande.
Jag förmodar att det där med rynkor är en skönhet som bara vi som levt några år förstår att uppskatta.
Michael Douglas har väl alltid räknats bland de vackrare och snyggare skådespelarna, men när livets gång fått sätta sina spår blev det i mina ögon mer fascinerande.

Shia LaBeouf spelar den unge mannen Jacob Moore som jobbar på Wall Street och älskar att göra affärer, fast med mer samvete än Gordon Gekko stod för. Shia LaBeouf som mer än någon annan ung skådespelare idag är skådespelaren i ropet som är med i alla storfilmer. Han är så ung att han är född 1986.

Filmen är lite drygt två timmar och tio minuter lång. Lite lång, fast det var mest i början jag tyckte det, sedan blev jag rätt fångad av händelserna ändå.
Fast det är en betydligt snällare Gordon Gekko som kommit ut ur fängelset och en betydligt snällare Wall Street-filosofi som förmedlas.
Kanske en film som behövs för att återupprätta amerikanarnas tro på finansmäklarnas och kapitalismens filosofi. Vi ska tro på att det finns goda kapitalister med ryggrad och som är omutbara.

Framför allt är det nog en film som måste betraktas som en ”hur gick det sen”-uppföljare. Snyggt filmad och framför allt mycket bra musik. David Byrne från Talking Head ligger bakom mesta musiken.

Electronic Beats berättar:

David Byrne is once again providing the majority of the soundtrack music to Oliver Stone’s high finance mega-drama Wall Street 2: Money Never Sleeps.

The original film, Wall Street, featured a number of tracks from Byrne’s collaborative album My Life In The Bush Of Ghosts that he made with Brian Eno. Fast forward to 2010, and the material has this time been culled from another Eno / Byrne collaboration – 2008’s Everything That Will Happen, Will Happen Today.

However, both films feature ”This Must Be The Place (Naïve Melody)’ which is a nice bit of continuity. Craig Armstrong has also contributed to the soundtrack with a trio of songs

MovieZine har däremot redan gjort en recension och gav den betyg 3:

Sällan har väl finansvärlden kunnat bjuda på så mycket spännande underhållning som när regissören Oliver Stone återupplivar kultrullen som gjorde Michael Douglas till en legend. ”Wall Street: Money Never Sleeps” känns som en värdig uppföljare som tyvärr gör sig uddlös i en familjevänlig Hollywood-vändning.

Expressen har också gett filmen betyg 3.

Givetvis har filmen en snygg sajt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rapport efter förhandsvisning av "The American" med George Clooney

by

Grand är en fin biograf. Och stor. När det är pressvisningar på dagtid, som en torsdag klockan 10.00, då brukar det finnas rätt gott om plats för de filmrecensenter som dyker upp. Förhandsvisningen för ”The American” lockade väldigt många fler. Helt fullsatt blev det inte, men närapå. Det svenska mediaintresset för den nya filmen med George Clooney beror förmodligen på två saker:
Mest av allt antagligen för att inledningsscenen är inspelad i Sverige. I filmen ska det föreställa Dalarna, fast det var i Jämtland som det amerikanska filmteamet med stjärna George Clooney höll till.

Det blev vackra scener från det svenska landskapet. Kanske kan det skapa en turistvåg till svensk vinter?

Det andra skälet till det stora intresset kan vara regissören Anton Corbijn. Han är välkänd porträttfotograf och har arbetar med konstnärer, regissörer, skådespelare, författare och musiker i över trettiofem år. Att filmen fotografiskt har mycket att ge, var väl väntat.
Just nu hittar jag inte den artikeln, men någonstans läste jag en intervju med Corbijn om filmen och då berömde han George Clooney och sade att Clooney gör sin bästa roll hittills i sin karriär i ”The American”.
Det är svårt att avgöra: men efter att ha sett ”The American” måste jag hålla med om att Clooney gör en bra insats. Det märks också att Corbijn gillar sin skådespelare. Alla som gillar Clooney bör ju se filmen, för de får sitt lystmäte tillgodosett. Det är mycket Clooney i filmen.
Filmen bygger på Martin Booths roman ”A Very Private Gentleman” och nog är han en privat figur med integritet som inte släpper någon människa nära inpå livet.

George Clooney spelar en lönnmördare som blir jagad av andra lönnmördare när han är i Sverige. Hans uppdragsgivare har ett nytt uppdrag åt honom som han ska utföra i pittoresk landsbygdsmiljö i Italien.

Enorma vackra bilder utlovas. Corbijn är fotomänniska och låter bilderna bitvis tala mycket mer än dialoger eller händelser.

Så: bra skådespelarinsats, bra bilder och foto. Hur är det med handlingen då?

Den jag såg filmen med tyckte filmen var spännande hela tiden. Fast på ett krypande ödesdigert sätt.
Men å andra sidan satt det någon till vänster om mig som gäspade och mannen till höger om mig satt och skruvade på sig en hel del och rusade iväg så fort filmen var klar och tittade inte alls på eftertexterna. Kanske var det av andra skäl de gäspade och skruvade på sig. Jag vet inte.
Filmen är inte vanlig amerikansk action. Så på så sätt har den ett långsamt tempo.
Det tycker ju jag inte är något negativt.

Den kryper in i skinnet och som tittare vet du inte vem som är en lönnmördare. Är prästen i maskopi med mördarna, spelar den prostituerade kvinnan dubbelspel, vem är vän och vem är fiende?

Tjejen som spelar flickvän åt George Clooney i de svenska scenerna är född i Sverige, berättar Expressen:

Hon är född i Sverige, en stjärna i Finland och nu på väg att få sitt stora genombrott i Hollywood.
Irina Björklund är doldisen som spelar George Clooneys flickvän i kommande ”The American”.
– Jag tänkte att de inte var riktigt kloka när jag fick rollen. Det var overkligt, säger Irina Björklund.

Här har SVT Kulturnyheterna intervjuat Anton Corbijn

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tio procent av de danska soldaterna skickas hem i förtid från Afganistan

by


10 prosent av de danske soldatene i Afghanistan må nå sendes hjem før tiden.
Stadig flere hardt sårede soldater og stadig flere psykiske nedslitte soldater må sendes hjem til Danmark fra Afghanistan, berättar norska tidningen Verdens Gang.

Det är inga förvånande siffror. Krig är mänsklighetens fulaste spel. På fredag 27 augusti har den danska dokumentären – ”Armadillo” – om ett grupp danska soldater i Afganistan svensk premiär. Jag såg en förhandsvisning av filmen.

Det är en dokumentär men filmad med täta bilder och handling som en spelfilm. Vissa scener är så brutala att det är svårt att ta till sig att det är verklighet. De danska unga männen som ska iväg till en dansk bas i Afganistan festar loss med porr och strippor på avskedsfesten.

De två unga männen vi får följa tätt: Mads och Daniel, ser fram emot sitt uppdrag med spännen och äventyrslust. Deras enhet är placerad vid gränsen till ett område som kontrolleras av talibanerna. Deras uppdrag är att hjälpa afganerna att bygga upp samhället, att få igång skolor och annan infrastruktur. Men lokalbefolkningen är misstänksam:
– Ni kommer hit med en massa vapen men när ni försvinner kommer talibanerna med sina vapen. Om vi har hjälpt er skär de halsen av oss, säger en man ur lokalbefolkningen till danskarna.

De danska soldaterna blir mer och mer frustrerade och när de kommer i strid med talibanerna avlossar de 50 skott i en sårad taliban för att likvidera honom. Talibanerna har inget människovärde i de danska soldaternas världsbild.

Regissören Janus Metz gjorde fyra resor till den danskbrittiska militärbasen Armadillo i Afghanistan. Sammanlagt tillbringade filmteamet 3,5 månader med de danska trupperna. ”Armadillo” vann Kritikerveckans stora pris i Cannes.

I Danmark har den väckt stor rabalder och den tog sig upp på biotoppen före amerikanska Hollywoodfilmer.

Filmen skildrar på ett ruggigt sätt krigets realiteter och är en unik skildring av krigets växande cynism och den adrenalinkick som de unga soldaterna upplever när de befinner sig i frontlinjen.

Efter att ha sett den är jag inte ett dugg förvånad över att var tionde dansk soldat inte orkar tiden ut. Ingen människa med friskt psyke orkar sex månader i ett krigstillstånd, det är jag övertygad om. Antingen blir man knäckt eller så stänger man av sin medkänsla. Krig är ett ruttet spel.

Uppenbarligen pågår debatten om krig och Afganistan mycket tydligare i våra grannländer Danmark och Norge. Kanske beror det på att både länderna varit mycket mer indragna i krig genom de senaste hundra åren. Det är förvånansvärt tyst i svenska medier om kriget i Afganistan. Sverige har ju också en slags trupp där och är militärt inblandad.

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Verdens Gang 1, Verdens Gang 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Puss – någon slags recension och trailer

by


Johan Klings långfilmsdebut med filmen ”Darling” hyllades av de flesta. Filmen kom 2007 och är en mörk skildring av livet runt Stureplan i det sena 00-talet.
När hans nästa film nu kommer är förväntningarna uppskruvade.
”Puss” har en spännande roll-lista med två av bröderna Skarsgård: Alexander och Gustaf Skargård.
Fast minst lika intressant är att filmen lanserar flera skådespelerskor som vi absolut kommer att se mer av. Även om flera av dem synts i mindre roller tidigare kommer nog många att minnas att de såg dem första gången i ”Puss”. Jag tänker till exempel på Philoméne Grandin och Susanne Thorsson.

”Puss” lanseras jag en fjäderlätt komedi. På ytan är den kanske lätt men det är mycket exakta noteringar av människor, delvis svart men med någon slags kärlek till våra svagheter, som genomsyrar filmen.
Susanne Thorsson spelar huvudrollen, en regissör på en liten fri teatergrupp på en bakgata i Stockholm som har en hel del problem.
Hyresvärden spelad av
Skådespelarna uppför sig mer som uttråkade gymnasieungdomar och hennes pojkvän som lovat bröllop vänsterprasslar rejält.
Mycket är som det kan vara i livet. Speciellt för människor i åldrarna 20-30 kan säkert känna igen mycket. Men jag har svårt att köpa att ett gäng skådespelare på en fri teater skulle vara som skolkande skolungdomar. Nej, inte med tanke på hur tuff konkurrensen är för teaterfolk att få jobb över huvudtaget.

Men det gör liksom ingenting. För det är som Maaret Koskinen skriver i DN, det är så elegant formulerat att jag ger henne en eloge för detta:

Fast vilka som hör hemma på teatern eller bara råkar befinna sig där gör detsamma, eftersom gränserna mellan scen och salong är högst flytande. För i denna värld talar man till sin egen spegelbild i logen, även när man inte övar repliker, här har alla sina exits och entréer, vare sig man befinner sig på eller vid sidan av scengolvet.

DN:s Maaret Koskinen ger filmen betyg 3 men när jag läser hennes recension tycker jag i alla fall att den trean verkar vara en stark trea:

”Puss” må i sina kast mellan finstilt och övertydligt inte vara samma fullträff som ”Darling”. Men i gengäld börjar man känna sig hemma i ett igenkännbart tilltal och berättartemperament: det där ömsinta men samtidigt kyligt genomskådande.

Johan Kling intervjuas av Expressen inför filmens premiär och berättar varför filmen inte är lika mörk som debutfilmen ”Darling”:

Johan Kling: ”Jag var trött på det mörka”
Johan Kling är inte rädd för att testa nya genrer. På fredag är det premiär för hans nya film ”Puss” – en fjäderlätt förväxlingskomedi.
-Jag tycker den är ganska likt mina tidigare projekt, det är bara Johan Kling ”on a good day”, säger den rosade regissören.

Relaterat: Svenska Dagbladet var mer besviken och gav ”Puss” betyg 2. Betyg 3 däremot i Aftonbladet och i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,