Ett frö i rymden
Av Eva Brise och Helena Nilsson
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Märta Fallenius
Ljusdesign Olle Axén
Mask Petra Göransson
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
I dockmakarverkstaden Hedvig Bergman, Anette Fredriksson, Timothy Johansson, Tomas Lundkvist, Karin Magnusson
Urpremiär: Marionetteatern Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen den 6 mars 2020
Föreställningens längd är ca 60 minuter utan paus
Från 5 år
Att gå på teater där majoriteten är i 5 årsåldern, gör en förberedd på det mesta och man får som vuxen för en gångs skull leva lite på undantag – föreställningen är i första hand till för de små. Därmed kan någon bli rädd, glad eller högljudd över något som du som vuxen inte är förberedd på. En sak är också väldigt säkert när det gäller kids, de fjäskar inte inställsamt för varann, skådespelarna eller övriga i rummet. Det är därmed en befrielse i sig själv att vara där, kan jag som kritiker tycka. Dagens urpremiär gav också villkorslösa skratt, suckar och frågor kring varför man inte fick gå upp på scen och vara med (en helt rimlig fråga om man inte förstår teaterns konventioner).
Det är alltid en ”back to base”, universal och genuin glädje i magtrakten med marionetteater tycker jag, eftersom den i sin uttrycksform ofta sker utan någon typ av verbal kommunikation. Det gör att du lyssnar efter annat än ord och ögonen fokuserar på helheter och detaljer utöver det vanliga. Dagens urpremiär är sannerligen en fröjd för ögonen och jag kan förstå barnen som ville gå upp och få försöka vara med i känslan av havsdjup, fiskar, blommor, insekter, fåglar och djur.
Man rå inte för att man redan vid ingång till föreställningen slås av hur utomordentligt vacker, smidig och smart rekvisitan är. Jag stämmer in i barnens ”åh så fint” och blir nästan gråtfärdig av hur stämningsfullt allt är. Vi har blivit insläppta i en överdimensionerad naturupplevelse som nästan känns som tecknad film. Jag blir direkt blixtförälskad i luftbubblorna och maneterna som är så underfundiga och färgskalorna gör att jag vill hem och måla. Jag vill flytta in och aldrig lämna. Jag lovar att hålla mig hel och ren bara jag blir accepterad i kretsomloppet.
Dagens föreställning ger en underbar insikt i hur skådespelare överför och lever sig in i en karaktär utanför sig själv. Gestaltningen och motoriken från människa till docka och djur var utöver det vanliga. Tempot var hela tiden någon sekund långsammare än om det varit verklighet, vilket ger en härlig vilan i din upplevelse.
Föreställningen ligger helt i tiden eftersom man ärligt förklarar djurens och naturens behov av samspel och hänsyn. Människans snabba tempo och önskan av ständig utveckling tär på klimatet. Människan tar för sig och smutsar ner på ett ohållbart sätt. När nu allt är så vackert skapat på scen får man ett obehagligt konstaterande av hur möjligt det, på riktigt är, att vi människor kan förstöra världen så mycket som vi gör. Men den tydligt uppmålade bilden får en 5-åring att begripa att naturen mår dåligt av en massa skräp och utsläpp. Jag frågar mig när övriga mänsklighetens sunda bondförnuft försvann och hur ska vi få det tillbaka.
Om du ska ta ditt yngre barn på någon föreställning just nu, så ska ni se den här föreställningen. Om du som vuxen vill slappna av i en tydlig, behaglig och vacker scenbild ska du följa med någon av den yngre generationen och dessutom passa på att glädja dig åt deras spontana reaktioner på färg och form i föreställningen. Här finns det utrymme för alla.
På scen Magnus Erenius, Hui-Han Hu, David Sigfridsson, Ida Steén
Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).
Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.
Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.
Det är första gången Vakten vid Rhen sätts upp i Sverige. Dramat har fått en ny översättning av Klas Östergren. Jag har inte läst manus så jag vet inte hur mycket regissör stuvat om i manus. Under första delen, fram till paus, spretar handlingen åt för många håll. Greven Teck (spelas av Andreas Rothlin Svensson) och grevinnan Marthe (Rakel Benér Gajdusekhar) har ett dött och rent av hatiskt förhållande som tar oproportionerligt stor plats liksom det godmodiga käbblandet mellan Fanny och en familjens tjänstekvinnor Anise (Mia Benson).
Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.
Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.
Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.
