3 vintrar
Manus Tena Štivičić
Översättning Amanda Svenssion
Regi Anja Suša
Scenografi Ulla Kassius
Kompositör Igor Gostuški
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Koreografi Damjan Kecojevic
Kostym Maja Mirković
Mask Ella Carlefalk
Ljus Mats Öhlin
Premiär på Uppsala stadsteater 21 september 2019
Medverkande: Anna Carlson, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Madeleine Ferraud Norberg (praktikant), Alexander Lindberg (praktikant), Bashkim Neziraj, Crister Olsson, Mikaela Ramel, Moa Silén, Natalie Sundelin, Logi Tulinius, Elisabeth Wernesjö
En inblick i tre generationer kvinnor från Kroatien, från tiden då det var en del av Jugoslavien, från tiden då Jugoslavien sprack och från tiden då Kroatien gick med i EU. Publiken passerar genom ett interaktivt museum på vägen in i salongen. Därefter utspelar sig tre dygn genom en rekonstruktion av minnen med nedslag i Kroatiens historia. Efter kommunismens övertagande 1945, Jugoslaviens sammanbrott 1991 och Kroatiens ansökan om inträde i EU 2011.
Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.
När jag var i tjugoårsåldern tränade jag karate. På karateklubben hade jag många träningskompisar som var från Jugoslavien. De var alla svenskar men samtidigt jugoslaver då de hade föräldrar som kommit därifrån för att arbeta i Sverige. Det var aldrig något särskilt med de. De var ju födda i Sverige och var som oss andra. Men plötsligt en dag började det: en av dessa med jugoslaviska rötter påpekade för mig att en av mina vänner med jugoslaviska rötter var muslim. ”Det märks på namnet”, påpekade personen. Det var så uppdelningen av Jugoslavien först märktes för mig.
Det gick snabbt och plötsligt fanns inte Jugoslavien och människor var plötsligt serber eller kroater eller slovener eller bosnier. Jugoslavien omfattade hela eller delar av det område som idag utgör staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Nordmakedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Vägen dit gick genom ett blodigt inbördeskrig där grannar plötsligt blev fiender.
Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.
Berättelsen fascinerar mig och av och till känns det som att jag vill kliva upp på scen och delta i diskussionerna. Kroatiens utveckling speglar mycket av vad många kan associera till: från att ha varit en del i ett socialistiskt drömprojekt som föll samman till att bli ett självständigt land och nu en del i EU. Det finns många intressanta frågor om äganderätt, om frihet och en stark gestaltning av den lilla människans försök att anpassa sig till samhället. Jag saknar dock frihetsaspekten och det övervakningssamhälle som många berättat om från de forna öststaterna. Socialismen behandlade lite väl okritiskt.
Jag tycker också att berättelsen är engagerande och att det inte hade behövts så mycket experimenterande med formen. Det experimenterande blir av och till för övertydligt och ställer sig ibland i vägen för berättelsen. Hoppas vi får möta fler teateruppsättningar och filmer som skildrar de senaste hundra åren i det forna östblocket.
Foto: Sean Lewthwaite
Pjäsen utspelar sig på ett ungdomshem någonstans i Sverige där två av personalen gör en föreställning tillsammans med ungdomarna. Den pjäs de repeterar tillsammans bygger på den ryska författaren Fjodor Dostojevskijs roman ”Brott och straff”. Romanen tar upp frågan om vad som kan få en människa att begå svåra brott, som att mörda. Ungdomarna diskuterar pjäsens tema och ibland går det hett till, känslorna svallar.
Spår är Teater norras andra pjäs i projektet Territorium, som stöds av Sollentuna kommun och Stockholms läns landsting. Projektet vars utgångspunkt är ungdomars verklighet har som syfte att förebygga utanförskap, motverka segregation, stärka ungdomars självkänsla, samt inspirera till kreativitet.
Häxjakten av Arthur Miller handlar om några unga flickor i Salem i USA under 1600-talet pekade ut människor i bygden som häxor och beskyllde både män och kvinnor för att ha samröre med djävulen och många dömdes till döden efter flickornas vittnesmål. Berättelsen bygger på verkliga händelser även om det inte är exakt återgivning av de historiska händelserna: Arthur Miller skrev om pjäsen: Av dramatiska skäl har det ibland varit nödvändigt att slå ihop många rollgestalter till en. Antalet flickor har reducerats. Abigails ålder har höjts. Ett flertal domare av ungefär samma rang hr fått symboliseras av Hathorne och Danforth. … Varje rollgestalts öde är exakt överensstämmande med den historiska förlagans öde, och det finns ingen i dramat som inte spelade en liknande – och i vissa fall exakt samma – roll i historien.
Regissören säger i en intervju till journalisten Betty Skawonius, i programmet för uppsättningen: Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper de och de som håller tyst.
