Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Elizabeth: A portrait in part(s) – mästerlig mosaik

by

Elizabeth: A portrait in part(s)
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Roger Michell

70 år på tronen – går det alls att skildra? Roger Michells dokumentär om den brittiska drottningen Elizabeth II är en mosaik, sammansatt av minnen, känslor och tankar. Mästerligt, helt enkelt. Filmen förmedlar känslor från en mängd olika sammanhang istället för att berätta kronologiskt. En kronologisk skildring hade knappast varit lika levande och det hade ändå varit omöjligt att få med allt. Dessutom finns kronologin i Elizabeth II:s liv som drottning välgjort berättat i tv-serien The Crown.

När vi nu får se drottningen som sig själv från filmklipp från hela hennes liv blir det tydligt hur väl de brittiska skådespelarna agerat i rollen som hennes tv-serien The Crown. Hur de talar, hur de rör sig, in i minsta detalj, har de fångat drottningens karaktär och utstrålning. Claire Foy som den unga drottningen och Olivia Colman som den medelålders drottningen. Den äldre får vi se gestaltad av Imelda Staunton senare i år, när säsong 5 kommer.

Elizabeth II är den monark som innehaft posten längst i brittisk historia, i år firar hon 70 år på tronen. Det är ett fascinerande liv hon haft. Storbritannien och världen har genomgått stora samhällsförändringar under dessa år. Regissörens skildring känns till stor del som en hyllning, men det känns ärligt. Hon är en imponerande kvinna som fick ta över kronan som mycket ung. Hon ger intryck av att ha skinn på näsan. Jag är också imponerad av vilken duktig ryttare hon är.

Oavsett vad man tycker och tänker om monarki är detta en film som engagerar och är intressant. Att vara drottning handlar mer om en idé än en person, säger Elizabeth II i filmen. Jag både håller med och inte. För den brittiska monarkin har troligen Elizabeth IIs personlighet och karaktär räddat kvar monarkin eller åtminstone gjort den mer populär än den kunde ha varit. Nu tar filmen inte upp frågor kring monarkin egentligen, men det är inte regissörens syfte. Vi får se en mängd filmklipp från drottningen liv som barn ända till nu som snart hundraåring. Det är en roligt möte över filmduken.

Filmrecension: Snöleoparden – en fantastisk djurfilm och en kontemplativ resa

by

Filmrecension: Snöleoparden
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 mars 2022
Regi Marie Amiguet

En fantastisk resa i otämjd natur – står det i marknadsföringen av denna underbara dokumentär. Men filmen är mycket mer än så. Det är en film som öppnar våra ögon för allt liv som finns omkring oss och är en filosofisk betraktelse över våra liv och hur vi ser på oss själva och omgivningen. Filmen är en meditation över vad det är att leva och den pekar på det viktiga i att kunna vänta. Att vi inte behöver rusa jämt och ständigt, vi behöver inte packa in så mycket aktiviteter som möjlighet i den tid vi har. Ge livet tid att bara vara.

Dokumentärfilmaren Marie Amiguet följer med Vincent Munier, en av världens främsta naturfotografer, och författaren Sylvain Tesson högt upp bland Tibets bergsmassiv för att med egna ögon få se samt fotografera snöleoparden, ett av världens mest sällsynta kattdjur. Men i denna oländiga kalla trakt finns ett djurliv som få har sett och dokumenterat. Filmfotografen har kommit nära massor av olika djur. Det är helt enkelt underbart fantastiskt. Det är stort att få se dessa djur, en del arter jag inte ens kände till.

Men filmen är mycket mer än en inspelning av djur, i samtalen mellan fotografen och författaren får vi höra tankar kring vad stadslivet är och vad naturen är och hur viktigt det är att kunna sitta still och vänta. För att kunna fånga sällsynta eller skygga djur på foto är det en förutsättning att kunna hålla sig dold och ha tålamod och vänta. Men det är väl också en metafor för mycket annat i livet. Om vi har tålamod och kan vänta in saker kan vi få uppleva stora ting. Det är vad filmen förmedlar.

Ytterligare ett stort plus för musiken, som skapats av Warren Ellis i samarbete med Nick Cave.

Fakta om de som medverkar i filmen;
Kärlek till naturen är något som genomsyrat tillvaron för trion bakom SNÖLEOPARDEN. Fotografen Vincent Munier, trefaldig vinnare av BBC Wildlife Photographer of the Year och Nikon European Ambassador, har fotograferat djurlivet runtomkring sig sedan han var tolv. Regissören Marie Amiguet har tidigare tjänstgjort som fotograf på The Valley of the Wolves. Ursprungligen tog hon kandidatexamen i biologi men lusten att göra dokumentärer om djur och natur drev henne snabbt in på den bana hon följt sedan dess. Författaren Sylvain Tesson skrev i början av tiotalet prisbelönta vildmarks-skildringen The Consolations of the Forest: Alone in a Cabin on the Siberian Taiga, filmatiserad under titeln In the Forests of Siberia.

Snöleoparden har lockat en storpublik till biograferna i Frankrike, hittills närmare 500.000 besökare. Den har deltagit i flera festivaler och vunnit priser i Cannes och i Santa Fe Film Festival bland annat.

Filmrecension: Into The Storm – ger hopp och inspiration

by

Into the Storm
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Filmen går upp på fysiska biografer men finns också att se online
Regi Adam Brown

En vacker och fantastisk film om en ung surfare. Det är en dokumentär om den peruanske surfaren Jhonny Guerrero som tagit sig till världstoppen i surfning trots att han fått kämpa i ett underläge som hade knäckt många.

För den som älskar surflivet är detta en film som måstes ses, men också för sådana som jag som aldrig surfat är det en underbar film. Jag blir så imponerade av dessa surfare som behärskar vind och hav. Jag är mållös av beundran av hur orädda de är och hur de kan ta sig fram på en liten surfbräda i vågor som är flera gånger högre än de själva.

Jhonny Guerrero är uppväxt i ett fattigt område där kriminalitet är den vanligaste karriären för ungdomar. Hans pappa sitter i fängelse, dömd till ett långt straff efter att ha deltagit i ett rån. Hans mamma som födde Jhonny Guerrero då hon var 16 år har ett litet barn till. Jhonny Guerrero drömmer om att kunna försörja sin mamma. Som åttaåring hittar han en trasig surfbräda och han fixar den och börjar lära sig själv att surfa. Han upptäcker att han älskar att vara i havet och att surfa. Han har en otrolig talang.

Denna dokumentär handlar om mycket mer än Jhonnys dröm och hur han kämpar. Den handlar lika mycket om att han får människor som tror på honom även när han strular till det. Han
år stort stöd av människor engagerade i surfvärlden. Då han blir beskjuten på öppen gata får han bo i en familj i ett tryggare område det par år.

Det är fascinerande och inspirerande att se det stöd en ung kille får men också att se den kärlek han har till sin familj och det område där han är uppväxt. Trots att det finns mycket skräp och kriminalitet är det i det område han har sina rötter.

Majoriteten av världens framstående surfare kommer från välbärgade familjer. Att någon från ett fattigt utanförskaps-område kan nå dit är inte bara ett föredöme för andra unga utan lika mycket ett exempel för vuxna att ta till sig: att genom att ge stöd och hopp åt unga kan deras liv förändras.

Det är starkt av både Jhonny Guerrero och hans anhöriga att ställa upp på att bli filmade så nära. Visst finns det mycket jag undrar över och skulle vilja veta mer om, men alla måste ha ett privat område i livet dit inte ens dokumentärfilmare för komma. Vi får träffa Jhonny Guerrero redan som 14-åring och sedan får vi följa honom fram till 18-årsåldern då han tog en femte plats på junior-VM. Jag undrar lite hur han kunde bli inspelad redan som 14-åring. Att dokumentärfilmare redan då följde honom är spännande.

Filmdistributören skriver om filmen: Into the Storm är en odyssé över liv, utanförskap och pånyttfödelse – om människan i stormen och stormen i människan. En surfdokumentär som tar sig in i hjärtat.

Jag kan bara hålla med. Denna dokumentär gör mig glad i hjärtat.

TV-recension: Balanserad skildring av när världen anno 2015 kom till Ronneby

by

Titel: När världen kom till Ronneby

Betyg: 3+

Premiär: 9 januari 2022, Centrumbiografen Ronneby och SVT Play. 12 januari i SVT 1.

Producent: Tom Alandh

Klippning: Heleen Rebel, sfk

Foto: Kalle Segerbäck

Ansvarig utgivare: Axel Arnö, SVT

Medverkande: Intervjuade Ronnebybor, Anna Johansson, polisen Ronneby, Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal Högskola i Stockholm, Emma Gunler, journalist Sydöstrans Ronnebyredaktion och Roger Fredriksson, kommunalråd Ronneby m fl

Bild på Ronneby då, (faksimil: När världen kom till Ronneby”), Martin Moberg, Kulturbloggen

I söndags den 9 januari hade Tom Alandhs dokumentärfilm ”När världen kom till Ronneby” världspremiär på Centrumbiografen i Ronneby och på strömningstjänsten SVT Play. En mycket intressant dokumentär som det hade arbetats en längre tid med och som har sin huvudsakliga utgångspunkt i hur den stora flyktingströmmen från krigshärjande Syrien 2015 i nästa steg kom att påverka Ronneby som stad och samhälle.

Tom Alandh är sannerligen välmeriterad med bakgrund som journalist och dokumentärfilmare och har sedan 1970-talet gjort närmare 100 stycken dokumentärfilmer, som har sänts i SVT. Han har under årtionden träffat de flesta i vårt avlånga land och gjort dokumentärfilmer om både kända och okända människor. Monica Zetterlund, Håkan Juholt, Annika Östberg, Jan Troell, Anna Lindh och ”Nacka” Skoglund för att nämna några av dem.

Nu var turen kommen att göra en kortare reportagefilm om Ronneby inför valet 2022, så var det tänkt. Det hade nämligen kommit en ny studie om social tillit i samhället, som hade publicerats av professor Lars Trädgårdh , som visade på att Ronneby är en av de städer i landet där det är som sämst ställt med förtroende människor emellan. Ronneby hade också tagit emot många nyanlända från Syrien drygt fem år tidigare. Därför ville Alandh besöka Ronneby och under en period ta reda på varför är det så som det framgår av Trädgårdhs studie.

Väl i Ronneby kom tanken om ett kortare reportage inför valet 2022 att förändras, då det visade sig finnas flera intressanta berättelser att dokumentera. Ronneby hade också samma sommar, augusti 2020 varit i riksmedias blickfång efter omfattande skadegörelse i centrum. I stället gjordes planeringen om och det blev en timmes lång dokumentärfilm med intervjuer med infödda och nyanlända Ronnebybor, företrädare för polisen, lokalpress och lokalpolitiker m fl.

Bild på Ronneby nu, 2020-tal, foto: Martin Moberg, Kulturbloggen

Vilket jag tycker är bra, ska man gå på djupet med att skildra samhällsförändringar och hur den faktiska tryggheten kontra den upplevda tryggheten hos människor påverkas av omvälvande utrikeshändelser som det ännu pågående inbördeskriget i Syrien är, behövs det tid och en kortare reportagefilm med fokus på valet 2022 på en kvart till tjugo minuter hade inte varit tillräckligt.

Det är den positiva delen i bedömningen av dokumentären, efter att ha sett den på SVT Play. I det positiva omdömet ligger också att den är balanserad, människor med olika bakgrund i Syrien och i Ronneby och med tillhörande livsöden får tala till punkt och berätta hur man känner oaktat att den faktiska tryggheten nu har vänt mot det bättre hållet efter gemensamma insatser från samhället.

Men det fattas något eller några saker ska man säga, t ex hade man velat ta del av föreningslivets och civilsamhällets insatser för integration som direkt skalades upp då 2015 och 2016, för att hjälpa till med att ta emot de nyanlända Ronnebyborna. Det finns således mycket kvar att skildra och fråga om, låta fler människor få berätta om hur allt kom att påverka inte bara från ett negativt perspektiv.

För det bestående intrycket efteråt blir p g a det som inte kom med, oaktat att dokumentärfilmen är balanserad, rädslan hos de medverkande Ronnebyborna. De nyanlända Ronnebyborna emellertid har en något annan uppfattning. Man trivs i Sverige, i Blekinge och i Ronneby. Det finns en tydlig drivkraft att lära sig svenska, skaffa sig ett arbete och integreras i samhället man kommit till.

Så gärna en andra och uppföljande entimmes dokumentär om Ronneby producerad av Tom Alandh, med den omisskännliga rösten. En uppföljning med det som inte fanns utrymme att få med i denna dokumentär. Varför inte också ta med berättelserna om mötesplatserna som skapades och de faktiskt positiva möten människor emellan och med en annan röd tråd, hur Ronneby tillsammans liksom förr har varit van vid att ta emot nya människor. För världen har kommit till Ronneby många gånger genom historien och varje gång kommit att påverka staden och dess befolkning.

Filmrecension: The Alpinist – betyg 5 av 5

by

The Alpinist
Betyg 5
Svensk premiär 13 januari 2022
Regi Peter Mortimer/Nick Rosen

Under 90 gastkramande minuter följer jag med förundran och skräck Marc-André Leclerc på klippväggar av sten eller täckta av snö och is. Ibland i sällskap med andra alpinister men oftast som soloalpinist på de brantaste och mest otillgängliga väggarna.

Vad driver en människa att utsätta sig för något där minsta felgrepp ger en säker död? Svaren är många från alla vänner i klättrarvärlden. Friheten , att vara ett med berget, att bara koncentrera sig på nuet eller äran är några av svaren. Själv säger Marc-André:
”Den coolaste känslan en människa kan erfara är att känna sig så liten i en värld som är så stor.”

Bilden av den spexande 23-åringen som flamsat och inte kan koncentrera sig någon längre stund och den kille som klättrar på bergväggen är motsägelsefull. Kampen mot allt svårare väggar är målet i sig och soloklättring den totala friheten. Filmen speglar fint hans barndom och stödet från mamman. Likaså flickvännens kärlek och deras gemensamma passion för klättring.

Porträttet av Marc-André är gjort med stor respekt för honom som klättrare men också som ung kille. Han som älskar att gå över gränsen, som spexar och inte kan sitta still, som prövar droger men hittar ett bättre sätt att få kickar. Trots inlägg från andra så är det han själv som stiger fram och verkligen tar huvudrollen i filmen. Som visar att allt är möjligt om man vill det tillräckligt mycket. En dokumentär man sent kommer att glömma där avvägningen mellan andras omdöme och Marc-Andrés integritet och personlighet är perfekt avvägt. Och där visionen om den ultimata klättringen ständigt är närvarande.