Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

Lästips i sommar: Nio drakar av Michael Connelly – i pocket

by

Nio drakar
Originaltitel: 9 Dragons
Författare: Michael Connelly
Översättare: Eva Larsson
Förlag: Norstedts
Serie: Harry Bosch 15
Bandtyp: Pocket
Utgiven: 201206
ISBN10: 9113044052
ISBN13: 9789113044057

Böcker hör sommaren till. Oavsett om solen skiner eller regnet öser ner är det mysigt att ägna tid åt att läsa. De flesta bokhandlare har stora annonser under sommaren med erbjudanden om att få fyra pocketböcker för priset av tre, eller tre böcker för priset av två. Om du gillar spännande böcker med fart där handlingen utspelar sig i fascinerande miljöer i Los Angeles och i Hongkong ska du satsa på att en av dessa pocketböcker blir Michael Connellys Nio drakar som lagom till sommaren kommit i pocketutgåva.

Michael Connelly är en av de skickligaste nutida amerikanska deckarförfattarna. Han vet hur ha ska lägga upp en berättelse och det märks att han kan sina miljöer och att han vet hur det går till bakom kulisserna hos de poliser som utreder mord. Om boken inte redan förvandlats till filmmanus lär den göra det. Berättelsen är en rafflande, spännande historia som avgjort passar som film.

Handlingen startar i de kinesiska kvarteren i de södra delarna Los Angeles där en äldre kinesisk man som driver en spritbutik hittas mördad. Han är skjuten med tre skott i bröstet. Harry Bosch utreder tillsammans med sin kollega Ignacio Ferras, som blivit rädd för att vistas utanför polishuset efter att ha blivit svårt skottskadad vid ett tidigare fall. Bosch är ganska trött på att ha en kollega som inte vill följa med ut på uppdrag utan vill jobba nio till fem och sedan vill hem till fru och småbarn.

Den kinesiska mannen som mördats hade betalat avgifter till en kinesisk triad regelbundet. Triader är en form av maffia. När Bosch och hans kollegor börjar misstänka en kinesisk triadmedlem kommer hot till Bosch. I den vevan försvinner hans dotter, Maddie, som bor i Hongkong med sin mamma. Harry Bosch får ett videomeddelande där hans dotter är kidnappad. Bosch släpper allt han har för händer och flyger till Hongkong för att leta reda på sin dotter och rädda henne från kidnapparna.

Berättelsen är som jag nämnt spännande och har en del oväntade vändningar. Den handlar också om relationer och om att gå vidare efter katastrofer, både för Bosch och också hans kollega Ferras.

Den finns i storpocket och som ljudbok också. Ljudboken är inläst av den duktige skådespelaren Magnus Roosmann, från Dramaten.

Fler recensioner av Nio drakar: Enn Kokk och Ljudboksbloggen och Bokfink.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fågelskrämman av Michael Connelly – så spännande att jag inte kunde slita mig

by

Fågelskrämman

Författare: Michael Connelly
Översättare: Eva Larsson
Förlag: Norstedts
Serie: Jack McEvoy
ISBN10: 9113025368
ISBN13: 9789113025360

För den som gillar att läsa deckare i pocketupplaga är den spännande ”Fågelskrämman” av Michael Connelly på väg ut i det behändiga formatet.

Kriminalreportern Jack McEvoy får sparken från Los Angeles Times. Han får vara kvar i två veckor för att lära upp den nyexaminerade unga tjejen som ska ta över hans jobb. Vi känner igen hysterin från redaktioner som upplever ett stort hot från Internet. Skillnaden mot svenska redaktioner är hur löst de amerikanska anställda sitter, där finns inga LAS-listor, ingen trygghet. Arbetsgivaren plockar precis vem han/hon vill och avskedar. Jack McEvoy är inte så mycket för webbpublicering och nu ska han ersättas av en ung hungrig tjej som är lika bekväm med att skriva på webben som i papperstidningen.

När han sitter på sin arbetsplats och smälter uppsägningen kommer ett telefonsamtal. En kvinna som säger att hon är mamma till en mordanklagad är arg på Jack för han har enligt henne skrivit falska uppgifter. Hennes son har inte alls mördat någon. Jack letar i tidningen och hittar en lilla notisen där han efter uppgifter från polisen rapporterat att en tonårskille gripits för mordet på en prostituerad som hittats i bakluckan på en bil. Det var ju bara en liten notis, tänker han, och enligt polisen hade ju killen erkänt. ”Jaja, det finns alltid någon anhörig som inte inser faktum”, tänker han. Först. Men så tänker han ett varv till och bestämmer sig för att undersöka fallet.

Ja det visar sig förstås att den unge killen är oskyldig och har inte erkänt mordet, han har bara erkänt att han kört bilen där den mördade sedan hittades i bakluckan.

Jacks unga kollega som han ska lära upp hittar med hjälp av Internet att det finns fler liknande mord. Kan det vare en seriemördare?

Michael Connelly har skrivit mer än tjugo kriminalromaner och han är en av världens bäst säljande kriminalförfattare. Att sälja mycket behöver i och för sig inte betyda att han skriver bra. Men det gör han. Han behärskar konsten att måla fram spänning. Han är en duktig skribent också, människorna känns förhållandevis äkta för att vara en bästsäljande deckare. Framför allt har han lagt stor möda vid att få fram rätt fakta.

En stor del av handlingen utspelar sig kring serverhallar för stordatorer och han skildrar hur allt vi gör kan kartläggas via Internet. En illasinnad och skicklig hackare kan ta sig in i våra epostlådor och radera mail och skicka mail i vårt namn och våra betalkort kan lätt spärras av en illasinnad person. Michael Connelly skildrar en skrämmande nutidsbild och visar vad som är möjligt att göra.

Deckaren är skickligt komponerad. Connelly använder tekniken att låta oss som läsare veta mer än huvudpersonen och ibland blir det väldigt otäckt.

Michael Connelly ställer också frågor kring vad som gör människor till seriemördare och samtidigt som han utforskar kring detta lämnar han också en del över åt oss som läsare att fundera vidare kring.

”Fågelskrämman” är otroligt spännande, speciellt första tredjedelen – och det var en bok som jag inte kunde slita mig ifrån utan jag sträckläste.

Om du har läst tidigare böcker i serien om Jack och speciellt om du läst ”Poeten” möter du ett kärt återseende: FBI-agenten Rachel Walling. Men att ha läst tidigare böcker i serien är inget måste för att få ut något av ”Fägelskrämman” – den står helt för sig själv och är ruggigt spännande samtidigt som den har en del att säga om vart dagens journalistik irrat bort sig i jakten på att sälja stora upplagor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Paradisoffer av Kristina Ohlsson – tar raka vägen till filmsuccé, men är inte den litterärt bästa i serien

by

Paradisoffer
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 201204
ISBN10: 9164203859
ISBN13: 9789164203854

Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde bok i Fredrika Bergman-serien. Till handlingen är den nog den allra mest spännande, som visar hur skicklig Kristina Ohlsson blivit i att regissera och lägga upp en spänningsroman. Däremot tycker jag att hon litterärt och när det gäller att skildra karaktärernas inre gått ett steg tillbaka. Det som fick mig att fastna för hennes tidigare böcker i serien var just de trovärdiga människorna, att de kändes som äkta människor.
Paradisoffer är istället en deckae som väldigt lätt kommer att gå att föra över i filmens format.

En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Den som läst de tidigare böckerna i serien känner igenom huvudpersonerna: Kriminalkommissarie Alex Recht som utreder kapningen av planet tillsammans med Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet. Seriens huvudperson Fredrika Bergman jobbar för tillfället på på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon får i uppdrag att vara kontaktperson mellan regering och polis.

Det finns delar i berättelsen som sätter kalla kårar i ryggen och får säkert en och annan flygrädd att bli än mer förskräckt. I vissa delar sätter Kristina Ohlsson fingret på ett ohyggligt dilemma. Amerikanarna är redo att låta flygplanet flyga i luften, hellre än att tillmötesgå terroristernas krav på en enda punkt. De svenska beslutsfattarna är mer flexibla – och frågan är om det inte i det långa loppet är ännu mer skrämmande.

Kristina Ohlsson använder skickligt tidsaspekten – bränslet i planet tar sakta med säkert slut och då går tidsfristen ut. Upplagt för filmsuccé. Att jag inte faller pladask beror dels på att karaktärsskildringarna den här gången är ytligare men också att det finns några aspekter i handlingen som gör att den inte är helt trovärdig, som anledningen till pilotens agerande. Det är lite tunt. Likaså finns det delar i terroristernas bakgrund som känns svåra att ta till sig som trovärdiga.

Det går dock inte att komma ifrån att ”Paradisoffer” är spännnande. Även om jag inte köper alla delar i logiken är det en bok det är svårt att slita sig ifrån.

Boktokig var något mer förtjust och gav boken betyg 4 av 5.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami – deprimerande slarvigt skriven

by

Efter mörkrets inbrott
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113021540
ISBN13: 9789113021546

Den som läst ett par böcker av Haruki Murakami börjar känna igen en del: där finns ofta någon ung kvinna som har gula sneakers på sig – där finns ofta någon scen är någon gungar och där finns alltid någon scen där en måne har viss betydelse. ”Efter mörkets inbrott” känns som en roman Murakami fått till ganska mycket på slenrian.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Mari som sitter på en nattöppen restaurang i Tokyo och den unge studenten och jazztrombonisten Takahashi sätter sig ned bredvid henne. Han känner igen henne, från en dubbeldate han och en kompis hade med Maris syster.

Mari är fåordig och inte särskilt intresserad av hans samtal. Han är lite orolig över att hon ska stanna där hela natten, en ung kvinna borde inte vara ute på natten. Strax efter att han lämnat Mari kommer en kvinna dit och ber Mari om hjälp, på rekommendation av Takahashi. Kvinnan driver ett så kallat Lovehotell, där män tar in med kvinnor för en timme eller en natt för att ha sex. En ung kinesiska har blivit svårt misshandlad och Mari kan kinesiska och blir ombedd att tolka.

Det kunde varit en fascinerande berättelse om händelser under en natt i Tokyo. Det är dock lite för mycket som känns som maner från författarens sida, som grepp han tar till för att läsaren ska uppfatta det som intressant.

Dialogerna är ofta väldigt onaturliga: människor talar inte på det sättet – och jag har svårt att tro att Murakami använder det onaturliga sättet att tala för att han vill säga något särskilt med det. Antingen har han varit slarvig med dialogerna eller så har översättaren gjort ett slarvigt arbete.

Ett exempel:

”Det här är Mari. Det var henne jag pratade om innan. Hon som kan kinesiska. Hon mer rött hår heter Komugi. Konstigt att heta något som betyder vete, men det är faktiskt hennes riktiga namn. Hon har jobbat länge hos mig”.

Det känns konstruerat, människor talar inte så förklarande.

Ett annat exempel på slarvig dialog, från ett citat av Takahashi:
”… Det var ett mycket snabbt förlopp, och hon hann inte få nån riktig behandling heller. Under hela tiden satt min pappa i fängelse. Som jag berättade innan.”.

Säger en ung man ”snabbt förlopp”? Säger han inte att det gick snabbt eller det gick fort?

Murakami leker med berättarperspektivet och låter oss läsare vara som en kamera som zoomar in rum och människor där. Det känns konstruerat. Men ännu mer störs jag av hans slarv med berättarperspektiven i övriga texten, som :
Hon verkar ha stor vana vid sådant, för hennes handlag är förvånansvärt skickligt.
Förvånansvärt skickligt – ur vems perspektiv och bedömning då? Genom författaren och läsarens?

Jag tillhör inte Murakamis största fans, det är sant. Jag har svårt att hitta den där atmosfären som hans stora fans talar om att de hittar i hans böcker. Jag tyckte om 1Q84-trilogin, efter att den tredje boken kommit, för den band ihop alla tre delarna. ”Efter mörkrets inbrott” får mig att se klart se vad det är i hans sätt att skriva som gör att jag inte fallit för hans andra romaner. Det är slarviga dialoger som inte känns som att det är verkliga människor som talar, det är bilder som känns som manér skapade för att väcka förundran, som knep bara. Som att han leker med svåra saker utan att vilja berätta något.

Bokförlaget skriver:
Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

Jag har svårt att de någon psykologisk skärpa eller metafysiska utforskning av människans psyke.

Recensenten i DN skriver:

I detta universum återkommer en Vergiliuslik gestalt: Här heter hon Kauro och är före detta proffsboxare, numera manager och livvakt på hotellet Alphaville. Den ärrade kämpen som blir som en god mor som kan badda skador och sätta dit de starkare, en lyssnare som genom sina öppna frågor väcker kraften hos den som går på sparlåga, som sover sig genom livet, eller bara väntar.

Jag tror det är nyckeln till den globala förtjusning Murakamis författarskap väcker: den övertygande känslan av att det går att börja om, att sätta sig upp mot marknadssamhällets krav på lydnad, att förändra världen. Min lokala förtjusning är också stor.

Det som DN-kritikern uppskattar är ännu en av de saker som jag tycker är ett klicheartat maner från Murakamis sida. Han låter en chef för ett sexhotell vara hjältinnan, precis som han i IQ84-trilogin satte hjältegloria på pedofilen i sexsekten. Jag kan inte se att Murakami ger något hopp om att det går att börja om, det är ju tvärtom: hans böcker lämnar en deprimerande känsla av att allt är hopplöst och att det inte finns något hopp, utom just i IQ84-trilogin.

Nej, ”Efter mörkrets inbrott” avslöjar mer myten om Murakami. Det kommer alltid någon författare som på samma sätt blir omhuldade världen över – för att de skickligt får oss att tro att de är banbrytande, fast de bara kittlar våra fördomar.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Frukostmöte med Mr Tourette – Pelle Sandstrak

by

Pelle Sandstrak, författaren till Mr Tourette och jag samtalade på Klara Soppteaters scen i Stockholm tidigt på fredagsmorgen 20 april med Olle Forsberg, Soppteaterns chef.

Författarfrukostarna är smidiga, korta tillställningar som börjar vid åttatiden och de som köpt biljett får en liten frukost och får sitta ned och höra författaren samtala på scen med programledaren. Efteråt kan bokförlagen sälja böcker och det går att få boken signerad av författaren.

Pelle Sandstrak har diagnosen Tourettes syndrom – och det är ett så kallad neurologiskt eller psykiskt funktionshinder som det råder massor av missuppfattningar och förutfattade meningar om. Han har gett ut två böcker som skildrar hans liv med Tourettes syndrom. En tredje bok kommer, berättade han.

Pelle Sandstrak är en livlig berättare och jag förstår att han kan åka världen runt och berätta. Han har mer än 200 resdagar per år, berättade han.

Han sade att när människor frågar honom hur det känns att ha Tourettes syndrom brukar han ibland svara att han undrar hur det känns att inte ha det.
Han jämförde det med att ha en kropp som till stor del består av kolsyrat vatten istället för vanligt vatten.

Tourettes syndrom har för honom världen runt och han har upplevt många äventyr, som när han var i Afganistan och satt i en bil och hans guide sade: ”Jag kommer tillbaka om tjugo minuter, gå inte ur bilen”.
Då kunde Pella Sandstrak självklart inte låta bli att gå ur bilen – och då råkade han ut för äventyrliga händelser.
– Om någon säger: Gör inte det, då gör jag det.

Pelle Sandstrak har lyckats vända sitt så kallade funktionshinder till något han har nytta av. Hans budskap är nog framför allt att försöka få människor att se utanför mallarna.
– Vi måste se människorna bakom diagnoserna, sade han.

Pelle växer upp i en liten by i Norge. I framtiden vill han bli valfångare eller sportkommentator, äga en Chrysler och kyssa sin egen flickvän. Men saker blir inte som de borde bli. Hans tankar och beteende liknar ingen annans. Magiska tankar och okontrollerade ticks tar över koncentrationen.

Ungdomsåren förvandlas till ett konstant tvättande och ett impulsivt beteende med oväntade ljud och avancerade ritualer. Familjen söker hjälp överallt, men ingen vet att sätta namn på beteendet. Pelle överlever ungdomsåren genom att vara bra på att ragga tjejer och spela hockey. Men innerst inne känner han sig som en jubelidiot, och självförtroendet, skolan och betygen försvinner bakom molnen tillsammans med fiskmåsar och flygplan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,