Wolverine ligger etta på biotoppen. Wolverine är en fortsättning på historien om X-Men.
Wolverine föds någon gång före amerikanska inbördeskriget. Han har en kropp som sjävläker och när han behöver dem växer det ut långa klor ur knogarna. Tillsammans med sin bror kämpar han sig genom krig efter krig fram till nutid.
Marvel har en lång historia med sina superhjältar. En del har försvunnit efter vägen och de som finns kvar har anpassats efter film-mediet. Numera är det inte seriehjältar som blir film utan filmhjältar som det skriv serier om.
Wolverine, till exempel, har i original förmågan att få sina klor att växa fram. I filmens värld har hans skelett och klor ersatts med en oförstörbar metall och följdaktligen får han samma behandling i serierna. Den här filmen handlar om hur det blev så.
Anledningen till att jag gillar Wolverine är att han är mer en anti-hjälte än hjälte. Hans framtoning är grov och, tja, ruffsig.
X-men finns inte ännu och de andra mutanterna som vi lärt känna har bara bi-roller. Doktor Xavier dyker upp som hastigast (mycket lägligt) på slutet.
Filmen är spännande och gör mig nyfiken på fortsättningen. Wolverine är en hjälte jag tror jag hellre fortsätter följa på film än i seriens värld.
Läs även andra bloggares åsikter om Wolverine, X-Men, X-Men Origins, Marvel, Film, recension