Hoffmans äventyr
Musik Jacques Offenbach
Text: Jules Barbier, svensk text Alf Henrikson
Regi & ljus Linus Fellbom
Dramaturg: Magnus Lindman
Musikalisk bearbetning Jonas Dominique
Musikalisk ledare: Marit Strindlund
Dirigenter: Marit Strindlund/Jonas Dominique
Scenografi & kostym: Dan Potra
Mask & peruk: Therésia Frisk
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 4 mars 2015
Hoffmans äventyr i regi av Linus Fellbom är en mycket egen, unik föreställning – originaloperan är nedbantad till halva tiden, en föreställning som annars tar fyra timmar uppförs på två timmar på Folkoperan. Ändå känns det inte som att det går snabbt undan.
Föreställningen kommer väldigt nära publiken. Det känns som att vi är en del av scenen, där är inget avstånd alls nästan. På scenen syns en bar, ett långt barbord upptag stor del av scenen och i skåpen bakom barbordet står flaskor med alkoholdrycker. I långsam takt kommer en orkestermedlem i taget insläntrande och börjar spela. När orkestern är fulltalig fylls baren av gäster, alla kläder i en stil som får mig att känna att jag hamnat i 1800-talet. Till höger på scenen sitter en sliten äldre man med stripigt tunt vitt hår. Det är Hoffman, en alkoholindränkt poet.
Plötsligt tänder bartendern en slags rök som sköljer över Hoffman och han kastar av sig sin peruk och ytterrocken och blir många år yngre. Svensk opera har brist på unga män som är tenorer, har jag hört. Det är synd för Jesper Taube må vara en duktig sångare men är trots allt närmare 45 år – och för rollen som en ung Hoffman skulle en yngre man ändå vara mer intressant. Så blir det ofta på svenska operaföreställningar, medelålders sångare ska föreställa unga män.
Denna unge Hoffman minns och träffar sina tre stora kärlekar i livet: Olympia, Antonia och Giulietta. Alla tre relationerna slutar olyckligt. Det finns en del intressant i skildringen av dessa tre olika relationer. Antonia dör ung för att hon inte kan låta bli att sjunga och hon har en sjukdom som förvärras och blir dödlig just för att hon sjunger. Vad symboliserar det? Kvinnor som går sin egen väg i livet, som satsar på sin egen karriär dör och förlorar sin kärlek?
Den första kärleken visade sig vara en docka. Man kan ju undra vad det fanns i den röken som gjorde att Hoffman inledde en relation med en docka … Ja det finns en hel del symbolik som är intressant kring detta. Den tredje kärleken säljer Hoffman för en bländande ring.
Under alla tre mötena i mittet med sina tre kärlekar dyker Lindorf upp och sätter igång det som gör att allt går åt skogen. Lindorf är en äldre man som finns i baren också då Hoffman är gammal. Lindorf och Hoffman verkar ha någon slags hatförhållande.
En stor del av spelet och scenen upptas just av de två medelålders herrarna Lindorf och Hoffman. Med tanke på att tre kvinnor också har viktiga roller blir det lite trist med den manliga dominansen.
Orkestern och musiken är en av föreställningen stora behållningar. Jonas Dominique står för den musikaliska bearbetningen och orkestern behärskar både klassisk repertoar och klezmer och tango, en blandning av musikstilar som ger liv åt föreställningen. Det blir bra med takter från tango och charads som kompletterar den klassiska musiken. Klarinetten och bandoneon, det argentinska dragspelet, klingar bra tillsammans med träblås och stråk. Cimbalom, det ungerska hackbrädet passade in fint också och förhöjde den magiska stämningen.
Scenografin och dräkterna är den andra stora behållningen. Utmaningen var att kläderna både skulle signalera 1800-talet men också den drömvärld/mardrömsvärld där Hoffman befinner sig. Scenografen utgick från second hand-plagg från vår tid och sydde om dem med siluetter från 1800-talet. I programmet säger han: Resultatet är flotta och moderiktiga kläder i 1800-tals snitt.
Frågan är varför regissören valt att förkorta ett verk som annars tar fyra timmar. I programmet för föreställningen säger han att när han väl kom igång med att stryka gick det väldigt enkelt, han säger: Jag ser det inte som en storslagen omtolkning utan just som en kondensering.
Jag är skeptisk till det är rätt väg. Inom alla kulturyttringar, såväl inom musik, film, litteratur, konst med flera, kan pauser, tystnad och vilopunkter vara fördjupande för ett verk. Att kapa bort hälften i ett verk kan betyda att viktiga vilopauser som skulle fördjupa karaktärerna eller dramat har försvunnit. Jag tror inte det är ett bra sätt att få ny publik till opera, om det är ett syfte.
På bilden: Jesper Taube som Hoffmann och Johan Schinkler som Lindorf i Hoffmanns äventyr i regi av Linus Fellbom.
MEDVERKANDE
Hoffmann: Jesper Taube
Niklaus: Miriam Treichl
Skurken Lindorf: Johan Schinkler
Olympia/Giulietta/Antonia: Elisabeth Meyer
Ungdomskör. Folkoperans orkester.
Foto: Mats Bäcker
Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 5
[…] Kulturbloggen […]