Morrissey, Hovet
13 november 2014
Betyg: 3
World Peace is None of Your Business är Morrisseys första album på fem år, men under dessa fem år har han knappast hållit sig undan. Han är en åsiktsmaskin som ständigt är i ropet, oavsett om det rör sig om inställda spelningar eller att han släpper en bok med sina memoarer.
Senast femtiofemåringen spelade i Sverige var på Hultsfredsfestivalen 2011. Efter stopp i Lund och Göteborg hade World Peace is None of Your Business-turnén nu vägarna förbi Stockholm. Inför ett halvfullt Hovet klev Morrissey iförd röd skjorta på scenen till tonerna av The Smiths-klassikern The Queen is Dead. Annars är bandet väldigt förtjusta i senaste albumet, vilket Morrissey rättfärdigar genom att säga att anledningen till att det inte toppade listorna var att de inte är så bra på att förmedla ”manufactured emotions”. Och på tal om “manufactured emotions”, han passar även på att såga den kommande Band Aid-singeln han inte blev inbjuden att medverka på.
Det glimtar till ibland; Staircase at the University är inte bara en träffande låt om en pressad student som tar sitt liv, det är även Morrisseys bästa poplåt på ett decennium. Även Istanbul och The Bullfighter Dies — där han rimmar diverse osympatiska drag med spanska städer för att sedan ropa ut ”hurra, tjurfäktaren är död, alla hejade på tjuren” — imponerar. Problemet är att det för varje Staircase at the University, The Bullfighter Dies eller Istanbul även finns en Neal Cassady Drops Dead, Scandinavia eller en klumpig textrad som ”each time you vote you support the process”. Ja, vi vet alla vad Moz tycker och tänker, men ibland – som när han på bakgrundsskärm visar upp en bild med texten ”United King-dumb” – känns han lite väl grund i sin samhällskritik. Desto starkare blir det i Meat is Murder då en video över illa behandlade djur spelas upp i bakgrunden.
En pianodriven låt som Asleep kommer som en välbehövlig andningspaus mitt i all brötig gubbrock, och med tanke på att en av låtarna på senaste skivan heter I’m Not a Man kan det ju tyckas att han borde ta in åtminstone någon tjej i bandet, men att Morrissey är en mästare är något som står klart efter spelningen. Även på halvfart är han någonting utöver det vanliga. Under låtar som Suedehead, How Soon is Now? och avslutande Everyday is Like Sunday — där han skildrar vardagstristess, längtar efter Armageddon, men ändå får det att låta euforiskt — är det glasklart. Fast vad hade varit alternativet? Vill vi att Morrissey ska riva av en låtlista som enbart består av hits? Då föredrar jag att han ändå försöker vara framåtskridande. Dessutom var det kul att han uppmärksammade Peter Birros nya tv-drama Viva Hate som sänds på SVT under julen.
Följande låtar spelades:
The Queen is Dead
Speedway
Staircase at the University
How Soon is Now?
World Peace is None of Your Business
Certain People I Know
Kiss Me a Lot
Suedehead
Neal Cassady Drops Dead
Istanbul
Asleep
The Bullfighter Dies
One of Our Own
Scandinavia
Kick the Bride Down the Aisle
Meat Is Murder
Everyday is Like Sunday
Foto: Emma Andersson