Artist: Lorde
Titel: Pure Heroine
Betyg: 4
Det var inför en stor resa en bekant till mig skulle göra, en studieresa till Kuba, som vi satt och åt på en lokal pizzeria när jag plötsligt hörde ett för mig välbekant intro. Eftersom jag inte lyssnar så mycket på radio nowadays har jag ingen stenkoll på vad som cirkulerar, men jag blev väldigt glad att höra singeln Royals på svensk radio. Från att vara en lokal småangelägenhet på Nya Zeeland till att bli en internationell superstjärna på mindre än ett halvår är väldigt bra jobbat. Och välförtjänt, i Ellas fall.
Hennes mamma, poeten Sonja Yelich – som vunnit pris för bästa poesidebut 2005 för sin första samling ”Clung” på New Zealand Book Awards – har släppt två uppmärksammade poesisamlingar varav den andra följer en marinsoldat kallad ”Edgar” under sin tid I Irakkriget, har inspirerat henne till texterna. Inte för att att de är poetiskt svårtolkade, utan snarare vardagligt utmärglade men samtidigt dokumentära: det lilla i livet får fullt fokus i denna inzoomade diskbänksrealism och förstoras alltså till någonting mycket större. Det ställer sig i stark kontrast till den bling-bling estetik hiphopen förespråkar, liksom den högmodiga rockmusikern eller den jetsetleverne den moderna DJ-producenten/house-musikern lever efter. Hon undgår alla dessa fällor och sjunger istället om vanliga människor, även om det i stor mån är ungdomar. Vilket inte är så konstigt heller, då hon själv är blott 16 år. Vilket i sig är ganska uppseendeväckande, eftersom hon utöver sina träffsäkra texter med stark potentiell identifikation hos lyssnarna också skriver otroliga melodier och har en röst som tåls att jämföras med större stjärnor. En gång tog jag miste på henne och Lana del Ray, som ett exempel.
Dock är inte bara ”det stora i det lilla” som är hennes enda annorlunda perspektiv som vapen; hon gör också skillnad på sig själv gentemot annan modern popmusik genom att inte överösa den med melankolisk besatthet. Istället finner hon ett lugn och acceptans i det vardagliga livet. Allt är inte nödvändigtvis skit, exakt hela tiden, och trots att ”hon kommer från en stad som aldrig får medverka i TV, så vet de hur saker ska fixas” (de arrangerar hemmafester och lever livet ändå). I robusta Glory and Gore sjunger hon om att ”vi är gladiatorer, men jag antar att det är främst oss själva vi slåss mot” – vilket får ses som en kritik mot självkritiken – borde vi inte vara lite snällare mot oss själva och istället sätta fokus på omvärlden och alla de problem den omges av?
I den dansanta Ribs vilar en klubbvänlig hit som också påvisar Ellas känsla för dynamik och omväxlande tempoföljder: den erbjuder en omväxling i sig själv, men även sett till albumets helhet. Vilket är väldigt spännande att lyssna på, ur flera perspektiv, det stora och lilla.
Med tanke på de framgångar Lorde mött, som när hon till exempel puttade ned den omdiskuterade Disney-popstjärnan Miley Curys från såväl iTunes-topplistan som Billboard Hot 100 och fick hennes fans att mordhota Lorde (vilket bemöttes med ett karaktäristiskt lugn och trevligt leende, om än digitalt), med sin alternativa artpop vore det inte alltför överraskande om detta bara är blott en prolog till den verkliga framgångssagan som är Lorde – som ändå tagit det ganska lugnt med små spelningar på hemmaplan och nu senast en smärre USA-turné i september. Lyckligtvis är Lorde lika redo för världen som världen är för Lorde. Vilket lär spegla sig i såväl detta debutalbum som kommande uppföljare.
Bästa spår: 400 Lux, Team, Ribs, Royals, White Teeth Teens
Text: Fredrik Gertz