Lorde

Lorde, United Palace Theater
15 September 2014
Betyg: 4

Eftersom varken Bråvalla eller Roskildefestivalen bokat det Nya Zeeländska underbarnet Lorde till sommarens upplagor av respektive musikfester fick jag bege mig till New York, där hennes USA-turné inleds, för att se den unga supertalangen live. Lokalen, en pampig teater som för tankarna till en blandning av Uppsala domkyrka och Dramaten, är som gjord för hennes musik – såväl estetiskt som sett till akustiken. Kvällen innan har hon gjort ett första framträdande på nysatsningen JBL Pier 97 längs Hudson River – vilket också var en fantastisk konsert men ändå något svagare på grund av det något låga ljudet. Scenen kändes liten och kunde gott vara placerad ut mot vattnet för en mer hänförande inramning. Varken scenen eller lokalens inramning kändes som ett problem denna andra kväll på hennes turné – som senare kommer övergå i hennes första hemlandsturné sedan genombrottet – utan lutade hänförande till hennes fördel.

Sett till låtlistan var den genomgående identisk mellan kvällarna, vilket inte är så mycket att höja nävarna över då hon endast har sitt debutalbum Pure Heroin och pre-breakthrough EP:n The Love Club på sitt cv än så länge. Dock handlade det inte om någon ”från första spåret till sista, med någon liten spårändring”-konsert någon av kvällarna. Inledningen med Glory and Gore och efterföljande White Teeth Teens är intensiv och medryckande. Trots att vi befinner oss i en teater med enbart sittplatser (fördelade på ordinarie markplan och balkonger upptill) ställer sig samtliga i publiken upp och börjar applådera och dansa när konserten startar. Vilket håller i sig under hela kvällen. Det skriks, visslas och applåderas i stort sett hela tiden. Jag kommer att tänka på de tonårstjejer som i kön in till lokalen bar t-shirts med text som ”Praise our Lorde and Savior” som ganska perfekt beskriver stämningen i den kyrkoinspirerade teatern. Tack vare det höga taket och de tjocka guldväggarna är akustiken inte enbart till fördel för Lorde och hennes trummis utan även till publiken vars applåder och rop förstärks kraftigt.

Lagom till tredje låten, en något musikaliskt omstuvad Tennis Court, inleds med uppvaknandet av tre videoskärmar som visar bilder på en tennisbana (såklart) där några ungdomar leker, slåss och snön tillsist faller över träden. Det är lika bitterljuvt fulsnyggt som småstäder och dess draman brukar vara. Filmklippen fångar det minst lika bra som Ellas texter. I ett hjärtskärande tal kvällen innan, där hon beskrev hur starkt intryck New York-invånarna gjort på henne – och hur hon ser staden både som en arbetsplats och en god vän – förklarar hon hur hon skrev Ribs kvällen efter sin 15-årsfest och att hon inte kände sig bekväm med att växa upp och bli vuxen. En påträngande kollektiv Peter Pan-känsla ingav sig på såväl scenen som i det stora publikhavet. Och även om det inte handlade om något färdigskrivet tal som bara repeterades den andra kvällen, utan märkbart kom direkt från hjärtat och improviserades på plats, kändes det något för långt för många som bara ville höra just Ribs. När de väl får göra det är det å andra sidan som om två planeter kraschat in i varandra.

Innan dess hinner singeln No Better och Bon Iver-covern Heavenly Father framföras, varav den sistnämnda är så personligt och egensinnigt omgjord att jag första kvällen misstar den för en helt ny låt – inte fören på United Palace hör jag vad det egentligen är. Men för det sörjer jag icke – på hennes Instagram-konto har hon lagt ut en ny textrad, så tecken på nytt material finns fortfarande. Förhoppningsvis blir det ett nytt album lagom till våren följt av sommarturné. För allt fler borde få ta del av det 17-åriga underbarnets starka röst som tåls att jämföras med exempelvis Lana Del Ray, Adele och en yngre Madonna.

Dock är det inte den enda covern som framförs under kvällen, även Flashing Lights av Kanye West framförs – om än i en nedkortad version som mest fungerar som intro till Bravado (som från början fanns med på EP:n men senare fick officiell release i Europa efter genombrottet). Även spåret Biting Down och hitsingeln Royals återfanns på den ursprungliga EP:n och framfördes under båda kvällarna – men fräscht nog för en debutant inte som sistalåt; den äran fick A World Alone – och även om jag velat höra just Love Club kändes den 15 låtar långa listan lagom lång och som fan kan en sällan få allt en önskar sig. Även om jag kom rätt nära min önskelista dessa två aftnar. Och med såpbubblor som – bokstavligen – gick upp i rök och ballonger under Royals kändes det aldrig stelt och oinspirerat. Heller inte de radikala klädbytena eller det kreativa användandet av scenen (som omstuvas estetiskt mellan varven) gör det, eller hennes ryckiga dans. Förhoppningvis gör de skandinaviska bandbokarna allt i sin makt för att så många som möjligt ska kunna dansa med henne till nästa sommar. Det är någonting som generar en väldig glädje och livslust och som jag aldrig kommer kunna få nog av.